• No results found

7. Social kommunikation som personlig interaktion

7.3 Biblioteken som ett standardiserat system

Vi såg i inledningskapitlet att det är svårt att ge praktiska exempel på vad det är diskussionen handlar om. För min egen del har intresset för att diskutera AI uppstått via de observationsmöjligheter som praktiska erfarenheter av

biblioteksarbete gett mig. Jag skall därför ge några praktiska exempel från biblioteksinstitutionens verksamhetssätt för att åtminstone ge en antydan om vad det teoretiska perspektivet kan betyda i verkligheten. Diskussionen om standardisering är definitivt något som berör biblioteksinstitutionens praktiska verklighet. Dessutom handlar biblioteksarbete om en förmedling av kunskap där det inte finns någon direkt mänsklig handling mellan kunskapsproducent och konsument. Vi kan påstå att standardisering som en form av regel har behövts därför att förmedling på distans kräver tekniska redskap. Ser vi på hela biblioteksinstitutionen som ett tekniskt redskap är det lärorikt att veta att den mänskliga handling som författandet av en bok innebär, ganska snabbt kommer i skymundan när den kontext skapas som biblioteken representerar. Den förmedling som går via biblioteket är så beroende av många andra handlingar att det är rimligare att se på hela förmedlingsprocessen som en social process. Och de handlingar som utförs i senare led av förmedlingsprocessen har blivit så mycket beroende av regler och tekniska redskap att dessa handlingar knappast kan ses som autonoma. De handlingar som kan göras är istället så beroende av artefakterna att det blir rimligt att istället för social handling tala om en process i ett system.

Vi kan illustrera detta förhållande genom att ge exempel från de handlingskedjor som sker mellan det att en bok köpts in till biblioteket och till att den lånats ut. En del av inköpen handlar om att köpa in sådant som föreslagits av andra. På ett universitetsbibliotek kommer förslagen i de flesta fall från forskare och lärare på olika institutioner vid universitetet. Vem är det då som förmedlar?

Den lärare som vill att en viss bok skall finnas på biblioteket så att studenterna kommer åt att läsa den, eller bibliotekarien som faktiskt sett till att den rent fysiskt har förflyttats från förlagets lagerutrymmen till bibliotekets hyllor? Så långt kan vi se att det handlar om mänskliga handlingar. Men man kan också hävda att bibliotekets förmedlande handling börjar först när den katalogiserande bibliotekarien ser till så att boken fått sådan klassificering eller sådana ämnesord att den kan exponeras för den som söker efter kunskap? I sammanhanget kan vi nämna att den handlingen oftast startar på andra håll genom att det är någon på ett nationalbibliotek som har katalogiserat eller klassificerat boken redan då den utgivits.

Själva klassificeringsarbetet visar att det kan gå lång tid mellan handlingar i förmedlingen. Någon eller några har för länge sedan bestämt att ett ämnesinnehåll skall klassificeras på ett visst sätt i bibliotekens kataloger. En bibliotekarie som katalogiserar den nyinköpta boken kan läsa sig till vad den handlar om. Däremot kan inte bibliotekarien klassificera den med de ord bibliotekarien själv anser lämpliga. Denne måste lägga på en klassifikation som är accepterad av det klassificeringssystem som biblioteket håller sig med. De handlingar som från början varit avsiktliga har automatiserats därför att det finns ett behov av att standardisera vissa delar av förmedlingen. Behovet av att frigöra kunskapsförmedlingen från den omedelbara personliga relationen mellan förmedlare och mottagare gör att den

styrs av en mänsklig intentionalitet som ligger långt bak i handlingskedjan. I fallet med klassificeringssystemen kan man hävda att en slags samhällelig uppfattning om kunskap styr de kunskapsförmedlande handlingarna. Den uppfattningen är oftast knuten till uppfattningar som gällde för mycket länge sedan. De svenska bibliotekens klassificeringssystem SAB (Sveriges Allmänna Biblioteksförenings system) etablerades i början av förra århundradet. På så sätt är bibliotekarien fast i traditionella sätt att se på kunskap. Vi kan säga att bibliotekarier fastnar i hur det kulturella kapitalet manifesterades för mycket länge sedan. Att SAB systemet har sin grund i förhållanden kring förra seklets början har diskuterats i en svensk biblioteksvetenskaplig avhandling (Hansson,1999).

Med de termer som vi har använt i denna avhandling handlar det om att biblioteken är exempel på att expertsystem funnits redan innan datoriseringen.

Problemet med deras funktionssätt liknar också de som vi har sett att riktas mot moderna datoriserade expertsystem. Att de har svårt att genom sina egna förmedlingssystem visa på kunskapskopplingar utanför de som redan är formaliserade. Idag försöker man utveckla de datoriserade katalogerna bl.a. med något som inom biblioteksvetenskapen kallas ontologier. Det är ett sätt att skapa någon slags regler för hur formaliserade begrepp inom olika vetenskapliga discipliner skall översättas till varandra. Vi skulle då få redskap som försöker överbrygga svårigheterna att utifrån en vetenskaplig disciplins formaliserade begreppsvärld kunna nå kunskap inom andra ämnesområden som är formaliserade med helt andra begrepp. Alltså att nå något som man utifrån ett betraktelsesätt upplever som icke-formaliserat.

Min egen erfarenhet av att försöka använda söksystem som är uppbyggda på detta sätt är att det man hittar för det mesta framstår som icke-relevant. Mitt avhandlingsarbete startade en gång i tiden som ett försök att via empirisk analys av bibliografiska poster hitta gemensamma beskrivningar mellan olika ämnen. Det mest påfallande i det arbetet var att det inte ens inom sociologin fanns många indexeringar av litteratur som tydde på att sociologer använder en helt entydig begreppsapparat.

Det har emellertid alltid i funnits ett exempel på att biblioteksinstitutionen också har haft en förmåga att exponera icke-formaliserade relationer. Inte genom rationella söksystem eller gemensamma begrepp utan genom att böckernas fysiska placering i bibliotekens rum skapar informella strukturer. Det handlar om den serendipity funktion som vi redan sett att Merton har sociologiserat. Alltså det fenomen som bland annat uppstår då vi botaniserar bland hyllorna på ett bibliotek och upptäcker något som vi inte visste att vi letade efter.

Vi bör uppmärksamma att denna funktion faktiskt har att göra med att en struktur gör att regler inte alltid determinerar vad som är möjligt. Den handlar till en del om att de regler som styr klassificieringen har sådana latenta funktioner att de i kombination med att boken i rent fysiskt hänseende måste placeras på en plats, skapar nya möjligheter att exponera innehållet i en bok. Till stor del handlar också

denna exponering om en kombination med andra regler. Till exempel en regel om att böcker placeras på hyllan efter första författarens namn eller på titeln om det inte finns någon uttalad författare eller mer än tre författare. Eller att boken är så hög att den inte ryms på en vanlig hylla utan hamnar på en hylla för folianter. Den kan också vara så aktuell att den hamnar på en hylla för nyinköpt litteratur. Detta kan se ut som tillfälligheter men som Merton visar handlar serendipity inte om slump utan om att det ändå finns vissa strukturella egenskaper som skapar denna funktion. I vårt sammanhang påstår jag att det handlar om att biblioteken också styrs av regler som är så lösa eller tillåtande att de kan skapa relationer som är av mer informell karaktär.

Det finns anledning hävda att denna serendipity funktion blir effektiviserad av DAI-system. Det beror inte så mycket på att det finns möjlighet att i datasystemen göra så att regeln i sig blir lösare. Det handlar istället om att de yttre faktorer som har gjort att serendipity funktionen uppstått, genom AI-systemens förmåga att nå enorma mängder av texter, skapar förutsättningar för att regeln som styr funktionerna kan förändras. Det handlar inte bara om att texter styr kodens möjlighet till förändring. I de söksystem på Internet som vi idag har, påverkas koderna också av människors användning av texterna. Google är ett bra exempel på ett sådant söksystem som arbetar med en blandning av AI-programmering och människornas faktiska länkvanor. Dessa länkvanor är väldigt anonymiserade och vi vet egentligen inte vad som är viktigast för dessa handlingar. Att människorna haft tillgång till ett väl fungerande söksystem eller att de själva står i förhållande till kunskapen på något annat sätt? I kombination skapar detta regler som uppenbarligen förmår expandera kunskapen på ett sätt som upplevs som mer tilltalande än resultatet av användningen av vanliga begreppsorienterade söksystem.

Det finns anledning hävda att den funktionaliteten uppkommer just därför att datatekniken förmår effektivera de möjligheter som har att göra med att kunskapen är distribuerad. På så sätt skapas en artefakt som gör det möjligt att överskrida de gränser, eller regler, som människor tillsammans skapar. Genom AI kan regeln bli mycket mer föränderlig vilket gör att AI kan revolutionera den funktionalitet artefakterna har i kommunikationen. Bibliotekens tekniska förmedlingsprocess har byggt på att funktionalitet som uppkommit genom människors handlingar har blivit anonymiserad. Men vi har ändå haft kvar begränsningar som har att göra med att mänsklig funktionalitet har svårt att frigöra sig från fasta regler. Det finns anledning att tro att förmedlingsprocesserna blir mer förutsättningslösa genom att använda AI-teknik. Vi kan dock tillägga att AI teknik sannolikt också fungerar bättre i kombination med ett visst regelverk. Talar vi om elektroniska texter är det en fördel om de ordnas enligt regler som gör att de lättare kan exponeras.

Kommersiella förlag använder idag troligen en XML-standard för att publicera och

lagra dokument11. Det är ett exempel på att exponerade funktioner som serendipity effektiveras om de grundläggande strukturerna är rationellt ordnade.