Ovan har jag presenterat några utvalda artefakter som sannolikt illustrerar religionen i Uppåkra under det första årtusendet efter Kristi födelse.
Utspridda över tusen år kan man tycka att artefakterna är få. Det går naturligtvis inte att utifrån detta få en fullständig bild, men materia-let kan ändå ge oss värdefulla glimtar av vilka uttryck religionen tog sig under århundradenas lopp och av vilken ställning Uppåkra kan tänkas ha haft i det religiösa utövandet.
Tidigast i dateringen är spjut- och lans-spetsarna. Det är troligt att dessa utgör offrade vapen som ursprungligen legat mer samlade. De har i så fall en gång deponerats i norra utkanten av ett lägre liggande, och därför aningen sankt, område. Kulturlagren här är inte lika tjocka som på omgivande ytor (Larsson 1998:101, Fig.5), varför höjdskillnaden inte var lika stor under yngre järnålder. Det är svårt att säga huruvida skillnaden i kulturlagertjocklek beror på att
om-rådet under järnåldern var alltför sankt för att utnyttjas mer intensivt för boende eller om man avhöll sig från detta därför att platsen var reser-verad för andra ändamål, som exempelvis offernedläggningar.
Hänget med ormarna, daterat till 400-talet, bär i sig inget spår av att vara offrat, men de besläktade hängen som Hårdh tyckt sig spåra (Hårdh denna volym) är funna i offersamman-hang. Uppåkrahänget är funnet vid den västra utkanten av det nämnda aningen sanka området.
Det förefaller inte vara deponerat tillsammans med spetsarna. Därtill är avståndet dem emellan alltför stort. Inget utesluter emellertid att även hänget nedlagts vid sänkan som offer.
De här artefakterna kan alltså utgöra offer deponerade i direkt anslutning till boplatsen, i torr eller i något våt mark. De tidstypiska krigsbytesoffren är enligt Charlotte Fabech rituellt förstörda och sedan deponerade i våt-marker en bit från bosättningarna. Från och med 400-talet började det förekomma offerdepo-neringar i anslutning till storgårdar, men det var då inte fråga om krigsbytesoffer utan om figur-bleck och brakteater (Fabech 1991:284 ff.).
Uppåkraspetsarna är rituellt förstörda och är deponerade i mark som möjligen var vattensjuk.
De ligger dock i direkt anslutning till boplatsen, vilket får ses som atypiskt.
Vid undersökningarna i Sorte Muld på Born-holm har det framkommit ett "styjrre antal" lans-och spjutspetsar, daterade till folkvandringstid, spridda över boplatsområdet. Flera av dessa spet-sar är medvetet förstörda (Watt 1991:93,199).
Kan man tänka sig att det rör sig om offer av en slags övergångsform, där typen av föremål och det sätt på vilket de behandlats pekar på en äldre eller samtida tradition, medan deponerings-platsen pekar framåt mot ett offerskick som i allt högre grad kom att kontrolleras av samhäl-lets elit och därför utfördes i direkt anslutning till dessas gårdar? Detta antyder i så fall att man i Uppåkra tidigt hade medel och inflytande nog att utöva en sådan kontroll.
Patriserna till figurblecken visar förmodli-gen att figurbleck har tillverkats i Uppåkra, och detta får också ses som ett tecken på att man haft stort inflytande över de kultiska aktivite-terna i regionen. Det faktum att en av patriserna
9
är upphov till några av de figurbleck som man funnit på Bornholm antyder dessutom att man i Uppåkra hade mer långväga kontakter som be-rörde det religiösa och kultiska livet.
Jag nämner i samband med presentationen av spetsarna att de kan tänkas ha offrats i Ullrs namn. Under denna tid var han den store himmels- och krigsguden. Odin var möjligen mer av en helande och livgivande shamanistisk gud, vilket många av guldbrakteaterna verkar illustrera något senare. Det kan också vara detta, eventuellt med en koppling till krigarklassen, som hänget med ormarna är ett uttryck för. Jag föreslår i samband med min presentation av figurblecken och patriserna att motiven på dessa skulle kunna knytas till kulten kring Odin och Freyja, med shamanismen och sejdandet som viktiga inslag.
Blecken kan då knytas både till krigar-/
härskarkulten och kulten för fruktbarhet. Odin var inte bara en krigisk gud utan hade även en fruktbarhetsaspekt. Freyja å sin sida var inte en renodlad fruktbarhets- och kärleks gudinna. Hon hade även en krigisk sida (Ström 1954:63-72;
Thurville-Petre 1964: 177; Bergqvist 1998:93 f.).
Det förefaller därför möjligt att krigarkulten och fruktbarhetskulten inte var uttryck för två helt separata religionsinriktningar utan var mer sam-manhörande. I så fall verkar det inte omöjligt att det är detta vi ser uttryck för på figurbleck, där både krigare och kärlekspar förekommer. Val-kyriefragmentet kan knytas till antingen Odin eller Freyja. Statyetten med den hornprydda hjälmen kan knytas till en tro på guden Odin i hans roll som krigsgud, en gud kanske främst tillbedd av en aristokrati bestående av krigare och härskarfolk. Lite grand som en kontrast till Odinstatyetten kan Torshammaren ses. De båda artefakterna härstammar från ungefär samma tid, men den senare antyder att även en mer folklig trosinriktning fanns representerad i Uppåkra.
Från och med 800-talet syns kontakterna med den kristna läran tydligare i materialet, parallellt med spåren efter bekännandet till den hedniska religionen. Ett par hundra år senare kan man tänka sig att den nya religionen hunnit bli den officiella på platsen. Det finns omstän-digheter som tyder på att en träkyrka byggdes i
SPÅRAVRELIGIONIUPPÅKRA UNDER IOOOÅR 123
detta tidiga skede och närvaron av enkolpiet stämmer bra med detta antagande. Det har före-slagits att Odin under sen järnålder fick en allt mer framträdande roll, inte minst för samhällets överklass, och att detta var resultatet av influ-enser från arianismen på den europeiska konti-nenten (Hedeager 1997:129).
Med den gudomliga treenigheten, den he-liga Jungfru Maria och det stora antalet helgon är det möjligt att kristendomen inte uppfattades som så strängt monoteistisk som vi ser den.
Inom den formen av kristendom fanns det fort-farande utrymme för tillbedjan av olika gudom-liga och hegudom-liga väsen på olika nivåer, som åberopades i olika angelägenheter. Övergången frän den sena formen av Odindyrkan till den tidiga formen av Kristusdyrkan framstår i detta perspektiv som mindre drastiskt än om man tvärt tagit steget från en utpräglad polyteistisk till en utpräglad monoteistisk religion. Den sam-hällsklass som i hög grad kontrollerade religions-utövandet under sen järnålder och som kanske satte en av hednagudama framför de andra, var också den som ett led i ett maktpolitiskt spel -först antog den kristna läran. Att så var fallet även i Uppåkra antyder enkolpiet och dess even-tuella anknytning till en tidig kyrka.
Föremålen som har diskuterats ovan visar att Uppäkra har spelat en roll inom det religiösa livet som klart överskred vanliga boplatsers. De teofora topografiska namn som möjligen kan knytas till platsen, platsens höga status samt den troliga tidiga kyrkan, stämmer väl överens med den religionsbild artefakterna ger av Uppåkra.
Att påstå att Uppåkra har varit en central-plats i religiöst avseende skulle emellertid vara att ge intrycket att Uppäkra har uppburit en huvudfunktion för religionsutövandet för ett större omland och dit folk färdades långväga ifrån för att utöva sin kult samt att kulten var en av huvudaktiviteterna i Uppåkra.
Trots att religionen otvivelaktigt har varit mycket viktig på platsen sä kanske man ska vara försiktig med att tillskriva Uppåkra denna roll utifrån det vi vet idag. Det finns inga spår som motsvarar Sorte Mulds oerhörda mängd figur-bleck, Tiss0s hallbyggnader eller Borgs kult-byggnad med offerplatsen utanför. Sorte Mulds figurbleck är funna genom vattensållning och
för att finna konstruktioner krävs utgrävningar i större skala. Detta är sådant som fortfarande återstår att göras i Uppåkra och som naturligtvis kan komma att revidera den bild vi har idag. Att i dagsläget benämna Uppåkra som en central-plats för religionsutövandet vore emellertid att pressa materialet aJltför hårt.
Referenser
Andren, A. 1998. En centralort utan textbelägg? -Uppåkra som ett historiskt-arkeologiskt problem.
Hårdh, B. & Larsson, L. (red.) Centrala platser -centrala frågor. Samhällsstrukturen under järnål-dern. Uppåkrastudier I. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8° No. 28. Stockholm.
Anglert, M. 1998. Ett lokalt sockencentrum. U ppåkra.
Rikedomar ur jorden. Utställningskatalog. Lunds Universitets Historiska Museum.
Arrhenius, B. 1994. Järnåldern. Signums svenska konsthistoria. Lund.
Arwidsson, G. 1977. Die Gräberfunde von Valsgärde
!Il. Valsgärde 7. Uppsala Universitets Museum för Nordiska Fornsaker. Uppsala.
Breksted, A. 1990. Nordiska gudar och hjältar. Stock-holm.
Bergqvist, J. 1998. Artefakter som berättar om reli-gionen i Uppåkra. Uppåkra - spår av en central-platf. En analys av detektorfynd och keramik.
CD-uppsats av Bergqvist, J., Branca, A,, Dahl-ström, H., Ramstedt, E. & Tegner, M. Arkeolo-giska Institutionen, Lunds Universitet.
Clunies Ross, M. 1998. Hedniska ekon. Myt och samhälle i fornnordisk litteratur. Gråbo.
Drobin, U. 1991. Mjödet och offersymboliken i forn-nordisk religion. Bäckman, L., Drobin, U. & Berg-lie, P.-A. (red.). Studier i religionshistoria tillägnade Åke Hultkr~ntz. Löberöd.
Engelhardt, C. 1867. Kragehul Mosefund. Et over-gangsfund mellem den a:ldre jernalder og mellem-jernalderen. Köpenhamn.
Fabech, C. 1991. Samfundsorganisation, religi!Zlse ceremonier og regional variation. Fabech, C. &
Ringtved, J. (red.) Samfundsorganisation og re-gional variation. Norden i romers_kjernalder. Sym-posium på Sandbjrerg Slot 11-15 april 1989. Jysk Arka:ologisk Selskabs Skrifter XXVII. Aarhus.
Gaimster, M. 1998. Vendel period brakteates on Got-land. On the significance of Germanic art. Stock-holm.
Hedeager, L. 1997. Skygger af en anden virkelighed.
Oldnordiske myter. Haslev.
Helgesson, B. 1998. Vad är centralt? - fenomen och funktion; lokalisering och person. Hårdh, B. &
Larsson, L. (red.) Centrala platser - centralafrå-gor. Samhällsstrukturen under järnåldern. Upp-åkrastudier I. ActaArchaeologica Lundensia. Series in 8° No. 28. Stockholm.
Hellström, J. A. 1996. Vägar till Sveriges kristnande.
Ystad.
Jensen, S. 1991. Ribes vikinger. Ribe.
Js,lrgensen, L. & Pedersen, L. 1999. Vikingerne ved ss,len, Skalk 1999:1.
Js,lrgensen, L. & 0stergaard-Ss,lrensen, P. 1995. Den gådefulde ss,l, Skalk 1995:6.
Koch Nielsen, E. 1986. Kvinden med hornet. Skalk 1986:6.
Larsson, L. 1998. Gjort och ogjort i Uppåkra. Hårdh, B. & Larsson, L. (red.) Centrala platser - centrala frågor. Samhällsstrukturen under järnåldern.
Uppåkrastudier I. Acta Archaeologica Lundensia.
Series in 8° No. 28. Stockholm.
Liden, H.-T., 1969. From pagan sanctuary to christian church, NorwegianArchaeological Review, vol. 2.
Lundqvist, L. 1997. Slöinge: om ett pågående projekt.
Callmer, J. & Rosengren, E. (red.) " ... gick Grendel att söka det höga huset ... " Arkeologiska källor till aristokratiska miljöer i Skandinavien under yngre järnålder. Rapport från seminarium i Falkenberg 16-17 november 1995. Slöingeprojektet 1. Hallands Länsmuseers Skriftserie No 9/ GOTARC. Arkeolo-giska Skrifter No 17. Halmstad.
Magnusson, M. 1987. Vikingen i myt och verklighet.
Stockholm.
Näsman, U. 1994. Liv och död. Sydskandinaviska grav- och offerriter från 200 till l 000 e.Kr. SchjS<Jdt, J. P. (red.) Myte og ritual i det Jr/Jrkristne Norden.
Et symposium. Odense.
- 1998. Sydskandinavisk samhällsstruktur i ljuset av merovingisk och anglosaxisk analogi eller i vad är det som centralplatserna är centrala? Hårdh, B. &
Larsson, L. (red.) Centrala platser - centralafrå-gor. Samhällsstrukturen under järnåldern. Upp-åkrastudier I. ActaArchaeologica Lundensia. Series in 8° No. 28. Stockholm.
Riddersporre, M. 1996. Uppåkra - en diskussion med utgångspunkt i de äldsta lantmäterikartorna. Meta 1996:3.
- 1998. Ravlunda och Uppåkra. Två exempel på försvunna storgårdar? Hårdh, B. & Larsson, L.
(red.) Centrala platser -centralafrågor. Samhälls-strukturen under järnåldern. Uppåkrastudier I. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8° No. 28.
Stockholm.
Staecker, J. 1995. Rex regum et dominus dominorum.
Die wikingerzeitlichen Kreuz- und Kruzifix-anhänger als Ausdruck der Mission in Altdäne-mark und Schweden. Dissertation. Kiel.
- 1998. Mission och tidig kyrkopolitik. Kulturen.
Lund.
Ström, F. 1954. Diser, nornor, valkyrior. Fruktbarhets-kult och sakralt kungadöme i Norden. Kungl. Vitter-hets historie och antikvitets akademins handlingar.
Filologisk-filosofiska serien 1. Stockholm.
- 1985. Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid. Göteborg.
Steinsland, G. & Meulengracht-Ss,lrensen, P. 1998.
Människor och makter i vikingarnas värld. Stock-holm.
Tacitus, C. Germania. Övers. Arne Önnerfors. Stock-holm 1960.
Thurville-Petre, E. 0. G. 1964. Myth and religion oj the North. The religion oj ancient Scandinavia.
London.
Watt, M. 1991. Sorte Muld. HS<Jvdingesrede og kult-centrum fra Bornholms yngre jernalder. Morten-sen, P. & Rasmussen, B. M. (red.) Fra Stamme til stat 2. Hrpvdingesamfund og kongemakt. Jysk Arkreologisk Selskabs Skrifter XXII:2. Aarhus.
Zachrisson, T. 1998. Gård, gräns, gravfält. Samman-hang kring ädelmetalldepåer och runstenar från vikingatid och tidig medeltid i Uppland och Gäst-rikland. Stockholm Studies in Archaeology 15.
Stockholm.
SPÅR AV RELIGIONIUPPÅKRA UNDER IOOOÅR 125
·.Fynden i centrum, s. 127-134.