Den forskning som här presenterats har dels försökt att beskriva eller kartlägga omvärldsbilderna och deras utveckling, dels i varierande grad försökt att förklara vilka drivkrafter som styr denna utveckling. För både beskrivning och förklaring är aspekten kontinuitet och förändring, utveckling eller brist på utveckling, helt central. Kort uttryckt, i vilken mån är omvärldsbilderna föränderliga, och i så fall under vilka betingel-ser?23
––––––––––––––––––––
21 Holmberg 1994, s 23.
22 Det finns dock en relativt ny bibliografi, Torsten Burgmans Kinabilden i Sverige från
1667–1998: Från Kang-Xi till Mao Zedong och Jiang Zemin (Lund 1998), vars
kommente-rande avsnitt ger en viss orientering i ämnet. Utöver den litteratur som redan behandlats kan också nämnas Jonas Jonson, ”Kinabilden – drag i missionsdiskussionen under 20 år”, Svensk
Missionstidskrift 61:4 (1973), s 218–28; jfr Ole Bjørn Rongen, ”A Critical Examination of
Information on China as Presented by Norwegian Missionary Journals”, i Norge–Kina:
Kom-pendium fra seminar våren og høsten 1972 (Oslo 1973), s 95–116. Båda dessa uppsatser
be-handlar emellertid efterkrigstiden, varför de är av begränsat intresse här. Detsamma gäller Michael Schoenhals, ”Den svenska dagspressens Kinabild”, i Bert Edström (red), Öst i väst (Stockholm [1997]), s 71–80.
23 Jfr Magnus Berg och Veronica Trépagny, ”Inledning”, i Berg och Trépagny (red), I
an-dra länder, s 10. Omvärldsbilders föränderlighet i ett mindre perspektiv, hur en individs
för-utfattade meningar kan förändras, har också diskuterats; se t ex Said, s 93–95; Holmberg 1988, s 21; id 1994, s 22; och id, ”Är fördomar föränderliga? Nordisk familjebok som tidsspe-gel”, Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg. Årsbok 1992, s 45–59.
Forskningens första, mer deskriptiva uppgift består i att kartlägga de kunskaper och attityder som utgjort individers och gruppers bilder av en annan grupp (folk, kultur, land etc) i historien. Dessa två element – faktapåståenden och värderingar – har dock sällan samma tyngd i lit-teraturen, som domineras av analyser av det senare, d v s om ett land beskrivs i positiva eller negativa termer, vilka värdeladdade omdömen som förekommer o s v. Ett vanligt inslag är också att försöka identifiera generaliserande och felaktiga fakta i beskrivningen av andra kulturer, särskilt stereotypa schablonbilder av andra folkgruppers beteende, seder och bruk (något som i sig ofta innebär ett värderande element).
Den andra forskningsuppgiften handlar om att finna de faktorer som varit avgörande för hur uppfattningar och attityder utvecklats, eller som förklarar varför de inte utvecklats. Vilka drivkrafter bidrar till de föränd-ringar i exempelvis Kinabilden som kunnat iakttagas mellan 1500 och 1900? Hur går förändringarna till, och vem eller vilka är det som är opinionsbildande? Kan omvärldsbilderna egentligen förklaras i termer av orsak och verkan?
Som vi sett finns det forskare, t ex Åke Holmberg, som apropå den sistnämnda frågan menar att det kan vara svårt att nå längre än en be-skrivning av omvärldsbilderna och de värderingsmönster dessa är ut-tryck för. De flesta som forskat på området försöker emellertid ge någon form av förklaring till hur bilderna uppstår och förändras, och hos fler-talet framhålls att det är västerlänningarnas syften, behov och intressen som i huvudsak styrt omvärldsbildernas utveckling.
Ett av de tydligaste exemplen på det står Philip Curtin för i inled-ningen till sin sammanfattning, där han konstaterar: ”Kanske var den mest slående aspekten av den brittiska Afrikabilden under det tidiga 1800-talet att den avvek så mycket från den afrikanska verkligheten, så som vi nu uppfattar den.” Raymond Dawson resonerar på liknande sätt om Kinabilden från medeltid till 1900-tal. Marco Polo och senare por-tugisiska köpmän talade om Kinas rikedomar och livliga handel; de je-suitiska missionärer som på 1600- och 1700-talen sökte omvända Kinas ämbetsmän gav en bild av landet som i allt väsentligt stämde överens med denna elits önsketänkande om hur det borde vara; och 1800-talets affärsmän och protestantiska missionärer, vilka överlag misslyckades
med sina respektive ambitioner i Kina, utmålade landet som en hed-nisk, barbarisk och stagnerad despoti.24
En än starkare betoning av de västerländska behovens och önskning-arnas betydelse för omvärldsbildernas utveckling finner man hos de forskare som inspirerats av Edward Said och kulturkritiken. Elementet av konstruktion och egenintresse i bilderna står där i fokus, och det som lyfts fram är de drag som förenar olika västerlänningars föreställningar snarare än skiljer dem åt. Därigenom ges ett intryck – ibland, som hos Said, tydligt artikulerat, ibland mer underförstått – av att västerlänning-ars etniska fördomar skulle vara ett unikt historiskt fenomen, och något grundläggande och kännetecknande för just europeisk kultur.25
Så drastiska slutsatser kan emellertid vara problematiska, eftersom de i många fall tycks bygga på tämligen långtgående generaliseringar och en ensidig behandling av källorna. Inte sällan är själva utgångspunkten för forskning som bedrivs i Saids efterföljd antagandet att västerlänning-ar genomgående vvästerlänning-arit rasistiska och etnocentriska i sin syn på omvärld-en. Det är en uppfattning som man, föga förvånande, också funnit många belägg för i materialet. Problemet är att man egentligen inte sökt efter exempel på mer nyanserade uppfattningar och därför inte heller funnit dem. Resultatet kan bli en förenklad, kanske rentav missvisande bild av hur västerlänningar uppfattat andra kulturer.26
––––––––––––––––––––
24 Curtin, s 479 (min övers), och Dawson 1967 passim (se dock särskilt s 7–8). Jfr även Mackerras, s 268, och Mörner 1979, s 114.
25 Said skriver t ex att ”det kan faktiskt hävdas att den viktigaste komponenten i den euro-peiska kulturen är just det som gjort denna kultur hegemonistisk både inom och utanför Eu-ropa, nämligen idén om en europeisk identitet som är överlägsen i förhållande till alla icke-europeiska folk och kulturer.” (Said, s 9) En sådan känsla av överlägsenhet i en allmän me-ning lär inte vara unik för europeisk kultur och identitet – här ligger det nära till hands att hänvisa till den traditionella kinesiska föreställningen om Kina som ”Mittens rike” och kine-serna som världens enda egentliga kulturfolk; se J K Fairbank, ”Tributary Trade and China's Relations with the West”, Far Eastern Quarterly 1 (1942), s 129–49 passim, särskilt s 129–30.
26 I de mest inflytelserika verken på området är metoddiskussionerna ofta mycket summa-riska. Exempelvis består Raymond Dawsons hela teori- och metodavsnitt av följande mening: ”The material available for such a study as this is so vast that oversimplification has been an ever-present danger; so, to compensate for the generalizations in the main body of the book, I have appended long extracts from key authors to illustrate my thesis, and confirm that China has appeared in many different guises in the European imagination.” (Dawson 1967, s 8) Said diskuterar problemen med representativitet mer utförligt men medger också att han
Otvivelaktigt är det riktigt att den stora majoriteten av européer, ock-så svenskar, under långa perioder haft en (ibland grovt) etnocentrisk världsuppfattning. Det bör även framhållas att den systematiska, på ras-biologiska tankegångar grundade rasism som fått så förödande konse-kvenser under 1900-talet, till sitt ursprung är en utpräglat europeisk produkt (vad nu ”europeisk” egentligen innebär – men det är en annan fråga). Samtidigt måste det emellertid också understrykas, att det vid varje given tidpunkt har funnits många exempel på andra, mer nyanse-rade och motsägelsefulla, omvärldsbilder än de schablonföreställningar som varit förhärskande bland flertalet västerlänningar.27 Det är det för-hållandet jag vill belysa i denna avhandling; det är, om man så vill, den övergripande hypotes som skall prövas i den undersökning som följer.
Det är bara om vi studerar motsägelser och nyanser likaväl som grova generaliseringar och etnocentriska stereotyper, som vi kan börja förstå hur omvärldsbilder uppstår och utvecklas. Och det är bara om vi har denna ambition att fånga både avvikelserna och de stora dragen som vi i möjligaste mån kan undvika att värdera och döma det förflutnas männi-skor. För den som forskar på detta område finns alltid, som Holmberg har påpekat, en risk ”att bli normativ, rentav moraliserande: det om-världsbilderna avslöjar om betraktaren är oftast föga smickrande för denne, när han själv blir betraktad i efterhand.”28
Nyligen har Jonathan D Spence, en ledande amerikansk sinolog, i en bok om den västerländska Kinabildens historia också varnat för faran av att generalisera och moralisera över de omvärldsbilder som européer hyst i det förflutna. Spence understryker att
vi har att göra med individer som på sina olika sätt sträcker ut en hand mot en annan värld, som var och en av dem uppfattade olika men gav samma namn, Kina. [– – –] Helt klart finner vi bland dem många exem-pel på ett språk av dominans eller avfärdande; samtidigt finner vi många
utelämnat viktiga texter, vilket är ”en aspekt på min studie som kan vara missvisande” (Said, s 17–20, cit s 20).
27 Jfr Holmberg 1988, s 120. Senare betonar Holmberg själv homogeniteten och etnocen-trismen i de svenska omvärldsbilderna mellan 1830 och 1860 (ibid, s 203–04).
28 Holmberg 1994, s 12. Jfr Matts Hästbacka, ”En kristen människa är inte smutsig”, i Ronny Ambjörnsson m fl, Bilden av det andra: Texter från ett tvärvetenskapligt symposium
exempel på ett språk av respekt, tillgivenhet och förundran. [– – –] Som historiker är jag intresserad av de sätt på vilka olika nivåer av verkligheten korsar och överlappar varandra. Det är min bestämda uppfattning att djärva generaliseringar ofta missar målet, och att den individuella erfaren-heten sällan stämmer överens med den påstått allmänna trenden.29
Att göra en i någon mening helt ”objektiv” beskrivning av människors omvärldsbilder är väl ett ouppnåeligt mål; forskaren måste alltid göra vissa val som i någon mån leder till skevheter i undersökningen. Men även om fullständig objektivitet är en teoretisk snarare än praktisk möj-lighet, måste ändå ambitionen vara att åstadkomma en så saklig, opar-tisk och rättvisande behandling av materialet som möjligt. Och för att kunna göra det måste det finnas en klar idé om vad undersökningsob-jektet egentligen är och hur det kan studeras på bästa sätt. Därvidlag är inte minst begreppsanvändningen viktig.
Hittills har jag använt uttryck som omvärldsbild, uppfattning, före-ställning, idé och attityd utan att närmare definiera innebörden. Det be-ror främst på att det i de arbeten som diskuterats ovan råder en viss för-virring om just begreppen. Olika forskare har använt olika termer för att beteckna vad det egentligen är de studerar: utöver de som redan räk-nats upp kan nämnas diskurs, synen på och opinion. Innebörden av vart och ett av dessa begrepp kan dessutom variera från fall till fall, ibland överlappar de varandra och ibland används de helt synonymt. Slutligen råder det också oklarhet om vem dessa bilder/attityder/diskurser anses vara representativa för – en enstaka individ, en nation eller Västerlandet som helhet?
Utgångspunkten för den följande undersökningen är begreppet ”bild”, vilket hädanefter kommer att användas med en ganska bestämd innebörd. Denna bygger på en ofta refererad diskussion om bildbegrep-pet i historikern Eva Blocks avhandling från 1976. Block utgår från den amerikanske nationalekonomen Kenneth Bouldings definition av ”bild” (image), vilken betonar just helhetsaspekten, d v s att bilden av en före-teelse är summan av ”kunskaper om fakta, värderande och känslomässiga uttryck resp. rekommendationer till handling” som en individ bär på ––––––––––––––––––––
rörande denna företeelse.30 I Bouldings efterföljd använder alltså Block den uppdelning i tre utsagotyper som också utnyttjats i socialpsykolo-giska definitioner av begreppet opinion: faktapåståenden, attityder och värdeomdömen samt handlingsrekommendationer. Dessa kategorier skiljer sig rent principiellt vid en analys av bilder, och alla inslag i en bild kan hänföras till någondera (ibland kanske fler än en) av utsagoty-perna.
Men bilderna kan också sönderdelas i mindre komponenter, och det är här som Blocks eget bidrag till diskussionen blir tydligast. Hon lägger fram en modell där varje bild består av bilddelar, vilka i sin tur kan in-delas i bildelement. De sistnämnda är enskilda utsagor, d v s enstaka fak-ta, åsikter eller handlingsrekommendationer, och ett antal sådana ele-ment som rör ett visst tema eller en aspekt av bilden utgör tillsammans en bilddel.
”Bild” är alltså ett generellt begrepp för hur vi uppfattar och värderar olika företeelser, och när dessa består av folk, kulturer, religioner och liknande brukar man använda termen ”omvärldsbild”. Summan av samtliga bilder utgör världsbilden, alltså individens totala uppfattning och värdering av den för honom eller henne kända världen, en bild som är ”ett resultat av bildbärarens samtliga tidigare erfarenheter”.31 Självfal-let är denna skiss en förenkling, inte minst genom att många bilder på en given nivå griper in i varandra, men ändå är begreppet ett använd-bart redskap för att strukturera analysen av hur människor uppfattat t ex Kina.
En aspekt av definitionen som slutligen behöver framhävas, är att en ”bild” strikt talat aldrig finns hos en grupp av människor utan bara hos individer, i den meningen att två människor aldrig har en helt och hål-let identisk bild av en viss företeelse. I praktiken är det dock i många fall så, att överensstämmelserna mellan individers uppfattningar och värde-––––––––––––––––––––
30 Block, s 13 (min kursiv).
31 Boulding, cit i Karl W Deutsch och Richard L Merritt, ”Effects of Events on National and International Images”, i Herbert C Kelman (red), International Behavior: A
Social-Psychological Analysis (New York 1965), s 133 (min övers). Som framgår använder jag här
”omvärldsbild” som beteckning på en del av världsbilden, men termen har också använts som synonym till ”världsbild”; ett exempel är Holmberg 1994, vars undertitel lyder ”Den svenska omvärldsbilden under mellankrigstiden”.
ringar är så stora att man utan att uttrycka sig alltför missvisande kan tala om bilden av något i en viss grupp.
Jag bör i detta sammanhang också förklara vad jag avser med bilden av ”Kina”. Som Mackerras har påpekat är innebörden av begreppet Kina inte självskriven; det kan avse ”en geografisk enhet, en nation, en historia, ett samhälle, ett folk.” Mackerras grundprincip är att det är bil-den av ”kineser och vad de har skapat” som är kriteriet för källurval och analys, snarare än landet Kina.32 Samma regel kommer att tillämpas här, eftersom bilder av människor och kultur utgör det centrala temat i stu-dien. Ett svårare problem är kanske att de flesta svenska Kinaresenärer besökt bara en eller ett fåtal platser i Kina; är det då en bild av Kina de förmedlar, eller bara en bild av exempelvis Kanton? Egentligen är det ofta det senare, men då Kanton representerar hela Kina för dem som varit där och för dem som läste deras skrifter, bidrar skildringar av den-na stad till Kiden-nabilden i stort.