Bokstavstrogen tolkning

ordalydelse och förarbeten var därför inte förvånande.⁵³⁰ Unionsfördragen innehåller en ambitiös agenda för förändring. Eftersom fördragen är den primära rättskällan, anser EU-domstolen att det är dess uppgift att bidra till att fördragens mål uppnås.⁵³¹

Därtill kommer emellertid att EU:s rättsordning skiljer sig från folkrätten i allmänhet genom att på ett tydligare och mer bindande sätt utgöra en del av medlemsländernas nationella rättssystem. Detta innebär att tolkningsprinciper som härleds från folkrätten omvandlas i EU-rätten till tolkningsprinciper som i stor utsträckning har direkt bäring på internrättsliga situationer i medlemsstaterna. Betydelsen av detta har ökat successivt när allt fler rättsområden har förts in i EU-samarbetet.

I det följande ska redogöras för hur bokstavstrogen, systematisk och teleologisk tolkning fungerar inom EU-rätten. Avslutningsvis diskuteras vilken roll förarbeten har.

giltig på alla officiella språk.⁵³³ Förutom institutionerna så finns det numera även unionsrättsliga myndigheter och organ, och för vissa av dem är bestämmelserna i denna förordning också tillämpliga.⁵³⁴ Det förhållandet att alla officiella språkversioner är autentiska, dvs. rättsligt giltiga, måste beaktas vid tillämpningen av unionsrätten, såväl av EU-domstolen som de nationella domstolarna.

Uppgiften som sådan är inte omöjlig för EU-domstolen. När den ska tolka bestämmelser i unionsrättsakter som inte är klara och tydliga så beaktar den alltid flera olika språkversioner. Inte sällan visar det sig att ett antal versioner har samma språkliga innebörd, men ett mindre antal pekar i en annan riktning eller är mer vaga. Domstolen konstaterade t.ex. redan år 1969 i mål Stauder mot Stadt Ulm⁵³⁵ att när språkversioner skiljer sig åt måste till att börja med den omtvistade bestämmelsens exakta betydelse klarläggas. Domstolen betonade också att texten inte kan betraktas isolerad i en av sina versioner.⁵³⁶ Svårigheterna som följer av mängden språkversioner har inneburit att EU-domstolen vid val av tolkningsmetod väljer att väga in syftet med bestämmelsen och dess plats i systemet istället för att enbart förlita sig på dess lydelse. Lydelsen är alltså inte oviktig, men betraktas inte som en tillräcklig grund för tolkning och utgör vanligen inte den viktigaste grunden.⁵³⁷

EU-533 Rådets förordning nr 1 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen. Se närmare Derlén, M., Multilingualism and the Dynamic Interpretation of European Union Law, a.a., avsnitt II (kap. 28).

534 Se bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG, artikel 73; Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG, artikel 73; Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF, artikel 64.

535 C-29/69, p. 3-4.

536 Derlén har kallad EU-domstolen tolkningsstil med avseende på språkversionerna för ”the Single Meaning Approach”, vilket ger domstolen ett omfattande tolkningsutrymme. Se Dérlen, M., Multilingualism and the Dynamic Interpretation of European Union Law, a.a., avsnitt IV (kap. 28).

537 Se t.ex. Beck, The Legal Reasoning of the Court of Justice of the EU, a.a., s. 190: “Literal arguments may less often be decisive in EU law not because the ECJ does not assign them very great weight, but because of the drafting style of the EU Treaties, their structure as traité-cadres as well as the multi-lingual nature of EU law.” Maduro har uttryckt sig på

domstolen har sålunda förklarat att en ren bokstavstolkning av en eller flera språkversioner av en unionsrättsakt som är avfattad på flera språk med uteslutande av andra språkversioner inte kan godtas. Unionsrättens bestämmelser ska tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på unionens samtliga språk. I händelse av skillnader mellan de olika språkversionerna av en unionsrättsakt, ska den bestämmelse som det är fråga om tolkas mot bakgrund av systematiken i och syftet med de föreskrifter i vilka den ingår.⁵³⁸ Principen om språkens lika ställning hindrar dock inte domstolen att med stöd av systematisk och/eller ändamålsenlig tolkning bortse från de språkversioner som inte sammanfaller med den mening som återfinns i andra versioner.⁵³⁹ En jämförelse av samtliga språkversioner förekommer alltså regelbundet i de tolkningar som görs av EU-domstolen.

Av naturliga skäl saknar nationella domstolar möjlighet att göra motsvarande komparativa språkanalyser. Även om det finns språkkunnig personal på många domstolar i de olika medlemsstaterna så är sannolikheten för att det ska finnas kapacitet att granska samtliga 24 språkversioner minimal. Om en nationell domstol finner att en unionsrättslig bestämmelse är klar och tydlig på det inhemska språket är det troligt att den tillämpar den utifrån dess lydelse och det finns då en risk att domstolen omedvetet bortser från att det finns andra språkversioner av bestämmelsen som skulle kunna ifrågasätta den gjorda tolkningen. Det kan naturligtvis förekomma att en domstol i en annan medlemsstat står inför samma rättsliga situation, men att i det fallet är bestämmelsen (i den språkversion som är aktuell) inte lika klar och tydlig och då är sannolikheten stor att de båda domstolarna inte kommer att tillämpa bestämmelsen på samma sätt.⁵⁴⁰ En grundbult i EU-samarbetet är dock att unionsrätten tillämpas lika i alla medlemsstater och därför bör nationella domstolar vid tvekan begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Ett intressesant och belysande exempel från EU-domstolens rättspraxis är här mål Merck mot Primecrown och Beecham mot Europharm,⁵⁴¹ som illustrerar en

liknande sätt, se Maduro, M. P., Interpreting European Law – Judicial adjudication in a Context of Constitutional Pluralism, European Journal of Legal Studies 2008, s. 137-152, s.

142.

538 C-162/13, Vnuk, p. 46. Se också C-296/95, The Queen mot Commissioners of Customs and Excise, ex parte EMU Tabac m.fl., p. 36.

539 C-640/15, Vilkas, p. 45-52.

540 För en ingående diskussion om nationella domstolars situation, se Derlén, M., “A Single Text or a Single Meaning: Multilingual Interpretation of EU Legislation and CJEU Case Law in National Courts” i Language and Culture in EU Law – Multidisciplinary Perspectives, Farnham, Ashgate 2015.

541 C-267/95.

insikt hos den nationella domstolen om att tolkningen inte behöver vara lika självklar som bestämmelsens lydelse ger sken av. Även om den brittiska domstolen i detta fall ansåg att den engelska versionen av texten var otvetydig så begärde den ett förhandsavgörande av den anledningen att frågan var ny och att domstolen ”skulle kunna göra något oväntat”.⁵⁴² EU-domstolen fann vid sin bedömning att frågan inte gick att lösa enbart utifrån bestämmelsernas lydelse eftersom språkversionerna skilde sig åt. Efter att ha gjort en tolkning utifrån den allmänna systematiken och syftet med regleringen kom den dock fram till samma resultat som den engelska domstolen hade gjort.⁵⁴³

Att begära förhandsavgörande från EU-domstolen angående tolkningen av EU-rättsliga bestämmelser kan alltså vara nödvändigt i fler situationer än de nationella domstolarna inser. I mål CILFIT mot Ministero della Sanit⁵⁴⁴ påpekade domstolen att det står alla nationella domstolarna fritt att föra en fråga vidare till EU-domstolen, om de finner det lämpligt. När ett mål avgörs i sista instans kan det dock finnas en skyldighet att begära förhandsavgörande för att säkerställa att unionsrätten tillämpas likformigt i alla medlemsstater. I fall där den korrekta tillämpningen av unionsrätten är uppenbar och det inte finns utrymme för något rimligt tvivel hur frågan ska avgöras saknas anledning att begära ett förhandsavgörande. EU-domstolen framhöll dock att den nationella domstolen måste vara övertygad om att saken är lika uppenbar för domstolarna i de övriga medlemsstaterna och för EU-domstolen. Endast om dessa villkor är uppfyllda får en nationell domstol som dömer i sista instans underlåta att föra frågan vidare till EU-domstolen och i stället avgöra den på eget ansvar.⁵⁴⁵

Inte nog med detta, huruvida en sådan möjlighet föreligger ska bedömas med beaktande av unionsrättens särdrag och de särskilda svårigheter som dess tolkning medför. Till en början ska, menade EU-domstolen, hänsyn tas till att unionsrättens bestämmelser är avfattade på flera språk och att de olika språkversionerna är lika giltiga. En tolkning av en unionsrättslig bestämmelse kräver följaktligen en jämförelse av de olika språkversionerna. Vidare ska det, även om de olika språkversionerna helt överensstämmer med varandra, beaktas att unionsrätten använder en egen, särskild terminologi. EU-domstolen underströk för övrigt att de rättsliga begreppen inte nödvändigtvis har samma

542 Se generaladvokatens förslag till avgörande, p. 18.

543 Punkterna 21-25 i domen.

544 C-283/81.

545 Se p. 15-16 i domen.

innehåll i unionsrätten och i de olika nationella rättsordningarna. Slutligen måste varje unionsrättslig bestämmelse sättas in i sitt sammanhang och tolkas mot bakgrund av unionsrätten som helhet, med hänsyn tagen till unionsrättens syften och dess utvecklingsstadium vid den tidpunkt då den ifrågavarande bestämmelsen ska tillämpas.⁵⁴⁶

EU-domstolen instruerade alltså nationella domstolar att inte förlita sig på en bokstavstrogen tolkning vid tolkning av bestämmelser som härrör från rätten, utan istället anamma tolkningstraditioner som har utvecklats av EU-domstolen; jämförelse av språkversioner, systematisk och teleologisk tolkning samt, sist men inte minst, att nationella domstolar bör begära tolkningshjälp (förhandsavgörande) vid minsta tvekan om en EU-rättslig bestämmelses tolkning, för att säkerställa unionsrättens enhetliga tolkning i alla medlemsstater. Enligt Edwards uppmärksammade domstolen i det här målet faktumet att unionstexter inte är skrivna på ett och samma språk (eng:

monolingual) och kan därför inte endast tolkas med hjälp av nationella tolkningsmetoder.⁵⁴⁷

EU-domstolen ser också som sin uppgift att säkerställa att en bokstavstrogen tolkning av en sekundärrättslig bestämmelse inte medför ett orimligt eller orättvist resultat genom att den tillämpas för snävt eller för extensivt i förhållande till primärrätten eller syftet med rättsakten i fråga.⁵⁴⁸ En bestämmelses språkliga lydelse och klara menig är alltså inte alltid samma sak.⁵⁴⁹

Det ska dock påpekas att på områden där förutsebarheten i den rättsliga tillämpningen anses särskilt betydelsefull, kan principen om rättssäkerhet kräva att domstolen väljer en tolkning av en unionsrättslig bestämmelse som ligger så nära dess lydelse som möjligt.⁵⁵⁰ Ett område där detta har bedömts vara fallet är reglerna om vilken domstol som är behörig enligt den internationella privat- och processrätten. Flera fall har avgjorts där

EU-546 Se p. 17-20 i domen.

547 Edwards D., “Cilfit and Foto-Frost in their Historical and Proceural Context” i The Past and Future of EU Law, The Classics of EU Law Revisited on the 50^th Anniversary of the Rome Treaty, Hart 2010, s. 173-184, s. 178.

548 Se Lenaerts K. and Gutiérrez-Fons J.A., EUI working paper, To Say What the Law of the EU Is: Methods of Interpretation and the European Court of Justice, AEL 2013/9, s. 27.

549 Se mål C-67/79, Fellinger. Se också generaladvokat Mayras förslag till avgörande i målet s.

550.

550 Se Lenaerts och Gutiérrez-Fons, To Say What the Law of the EU Is, a.a., s. 7.

domstolen funnit att en bestämmelses lydelse väger särskilt tungt vid tillämpning av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.⁵⁵¹ EU-domstolen har särskilt påpekat att behörighetsreglerna i denna förordning måste tolkas strikt och tolkningen får inte gå utöver de fall som uttryckligen nämns i förordningen.⁵⁵²

Respekten för lydelsen har också bedömts särskilt viktig i situationer där omfattningen av medlemsstaternas skyldigheter bedöms enligt bestämmelser i EU:s sekundärrätt. I dessa fall handlar det om påstådda fördragsbrott då kommissionens roll påminner om en åklagare som ska visa att en straffbar gärning har ägt rum (vite och böter kan i förlängningen utgå till följd av en medlemsstats fördragsbrott).⁵⁵³ EU-domstolen har i sådana fall varit försiktig med att tolka bestämmelserna på ett sätt som sträcker sig utöver vad som kan utläsas direkt av bestämmelserna. Som exempel kan nämnas målet kommissionen mot Bulgarien.⁵⁵⁴ I detta mål hävdade kommissionen att ett antal artiklar i förordning nr 715/2009 innebar en skyldighet att erbjuda virtuell kapacitet för omvända flöden av gas. Domstolen påpekade att ingen av de åberopade bestämmelserna innehöll ett uttryckligt krav på att erbjuda denna kapacitet. Den uttalade också att när en unionsrättsakt har en klar och tydlig lydelse går det inte att tolka bestämmelsen i avsikt att rätta den och därmed utvidga de skyldigheter som medlemsstaterna har enligt densamma.⁵⁵⁵ Slutligen väger en bestämmelses lydelse naturligtvis särskilt tungt i situationer då enskilda individer, beroende på tolkningen, riskerar straffrättsliga påföljder.⁵⁵⁶ I detta fall talar legalitets- och rättssäkerhetsprincipen för en bokstavstrogen tolkning. Nulla poene sine lege (inget straff utan lag) är, vilket kan anas av det latinska ursprunget, en allmän rättsprincip i många nationella rättsordningar och därmed även i EU-rätten, vilket också följer av artikel 49.1 i EU:s rättighetsstadga. I Garenfeld, påpekade EU-domstolen att frågan

551 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

552 Se målen C-98/06, Freeport, p. 34, C‑103/05, Reisch Montage, p. 22, C-462/06, Glaxosmithkline och Laboratoires Glaxosmithkline, p. 28, C-366/13, Profit Investment SIM, p. 62, C‑616/10, Solvay, p. 20, C-47/14, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., p. 43 och C‑145/10, Painer, p. 74.

553 Se artikel 260 FEUF.

554 C-198/12.

555 Ibid, p. 35. Se också målen C‑48/07, Les Vergers du Vieux Tauves, p. 44 och C‑582/08, kommissionen mot Förenade kungariket, p. 51.

556 Se Lenaerts och Gutiérrez-Fons, To Say What the Law of the EU Is, a.a., s. 7.

huruvida de unionsbestämmelser som var aktuella var tillräckligt tydliga för att kunna utgöra rekvisit för en nationell brottsbeskrivning samt var förenliga med den straffrättsliga legalitetsprincipen skulle avgöras av nationella domstol. Den erinrade dock om att legalitetsprincipen är en allmän princip i unionsrätten som har stadfästs i artikel 49.1 i rättighetsstadgan och att den innebär att brott och de påföljder som leder till straff tydligt måste definieras i lag. Detta villkor är endast uppfyllt när en enskild av den relevanta bestämmelsens lydelse och, vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning av lydelsen, kan utläsa vilka handlingar och underlåtenhetshandlingar som medför straffrättsligt ansvar.⁵⁵⁷

Slutligen ska påpekas att ju klarare och otvetydigare en EU-rättslig bestämmelses lydelse är, desto mindre anledning finns att förlita sig på en systematisk eller teleologisk tolkning. I sällsynta fall kan EU-domstolen emellertid gå så långt att den bortser från en bestämmelses lydelse trots att den är klar om, som redan antytts, en bokstavstrogen tolkning strider mot innehållet i det sammanhang där bestämmelsen verkar eller mot bestämmelsens ändamål.⁵⁵⁸

Detta gör också att EU-domstolen i princip aldrig stannar vid en bokstavstrogen tolkning utan vanligen utför trestegsmodellen som tre nödvändiga kumulativa steg och inte som alternativa kriterier.⁵⁵⁹ För en korrekt tillämpning av den EU-rättsliga tolkningen är det alltså av största vikt att beakta de två övriga stegen, vilket beskrivs i det följande.