Bonddöttrar som ogifta mödrar

I dokument Synd och skam : ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680–1880 Lindstedt Cronberg, Marie (sidor 167-172)

3. LÄGERSMÅLEN UNDER STORMAKTSTIDEN

4.7 Bonddöttrar som ogifta mödrar

Vad hade då bondbarnen för syn på sedlighet, sexualitet och äktenskap i Everlöv? I den tidigare nämnda sockenbeskrivningen framställs bonddotterns äktenskapsuppgörelse i första hand som en affär för hennes giftoman, och inte som något som hon själv behövde ta aktiv del i (detta diskuteras i kapitel 5). Men samtidigt vet vi att även bonddöttrarna var ute och tjänade som pi-gor, om de inte behövdes hemma. Som tjänstepigor träffade de andra ung-domar och drabbades säkert av förälskelser och besvikelser, precis som socknens fattigare kvinnor. Det är tyvärr endast i ett fåtal fall, med bonddöttrar involverade, som rättsprotokollen ger oss tillfälle att komma lite närmare individerna.

Hur uppfattade bonddottern och bondsonen en oäkta graviditet förorsakad av en förbindelse som släkten inte sanktionerat? Och vilka konsekvenser fick den olycka de ställt till med? För en olycka var det tydligtvis, i alla fall för de inblandade i ett fall från 1793.325

Den 31-åriga bonddottern Elna Åkesdotter hade varit städslad som piga hos en bonde i Everlöv. Samtidigt med Elna hade en 20-årig bondson från Karup, Per Jeppsson, och pigan Boel Christensdotter tjänat på gården. En dag hade Elna och Boel uppehållit sig i dränghuset, för att arbeta eller kanske för att umgås. Då hade Per kastat Elna i sängen, antagligen på skoj, men Boel

325Torna häradsrätt, 1793, vt nr 6; 1793, st nr 24 och 45; 1793, ht nr 45 samt utslag nr 21.

hade gått därifrån medan Elna blivit kvarhållen. Boel som vittnade om hän-delsen kunde inte lämna närmare besked, men tydligtvis var det vid det här tillfället som Elna Åkesdotter blev med barn. Detta bör ha inträffat i augusti och några månader senare, på höstkanten, löpte tjänstetiden ut. Per återvände till Karup i grannsocknen Blentarp, men Elna som väl vid det här laget anade att hon väntade barn, stannade kvar i Everlöv. Elnas bror, bonden på gård nummer 7 i Hemmestorp, stämde Per till tinget för lägersmålet.

Vid vintertinget 1793 infann sig den gravida Elna och hennes bror. Hon hade skäl att tro, att Per åtminstone skulle erkänna faderskapet, och kanske hoppades hon fortfarande att han trots allt skulle erbjuda henne äktenskap.

Inför rätten berättade Elna att hon och Per tjänat tillsammans i Everlöv och att Per var far till det barn hon nu väntade. Men Per nekade helt och hållet till anklagelsen. Ord stod mot ord och eftersom Elna ännu inte fött sitt barn, beslöt rätten att skjuta upp målet till nästa ting.

Vid sommartinget 1793 infann sig Elna åter med sin bror. Målet ropades upp och Elna steg fram för rätten. Men Per syntes inte till. Målet påropades flera gånger men Per uteblev, helt oväntat, från tinget. Elna hade nyligen fött ett ännu levande flickebarn och för att övertyga rätten om att Per var far till barnet hade Elna åberopat vittnen. Det är genom dessa vittnesberättelser vi får veta hur Elna och Per såg på den oäkta graviditeten.

Ett av vittnena, drängen Per Gitzell, var tydligen en gemensam bekant till Elna och Per. När Elnas tillstånd blev känt hade Gitzell och Per samtalat om saken. Gitzell hade under samtalet förebrått Per för att han tänkte ta värvning som husar för att slippa ifrån faderskapet. Per kunde ju i stället förlika sig med Elna om han nu var skyldig. Då hade Per svarat, att om han var skyldig eller ej, det gav sig när de kom till tinget.

Genom ryktet att Per gjort Elna med barn blev, av allt att döma, Pers till-varo bekymmersam. För att komma ifrån besvärande rykten och förebråelser ville Per lämna socknen och låta värva sig som husar. Det var ett stort steg att ta, som om han fullföljde sina planer helt skulle förändra hans liv.

Vittnet, hustrun Bengta Lassesdotter i Everlöv, berättade om ett tillfälle då hon hälsat på hos Elna. Elna hade suttit och gråtit över att hon var havande, då Pers svåger kom på besök. De hade frågat svågern om Per Jeppsson brukade komma dit, men fått till svar att Per ”ej vågade emedan han förstört så mycket”. Elna och Bengta hade då samtalat med svågern om möjligheterna till ett äktenskap, men svågern hade menat att Per inte vågade ta Elna till äkta

”emedan hon kunde förevita honom att han förstört så mycket”. Då undrade Elna om Per nekade till att ha legat med henne, varpå svågern svarat, att det gjorde Per inte.

Därmed blev också situationen omöjlig. Per vågade inte gifta sig med Elna, eller ville inte. Å andra sidan kunde han inte heller låta bli, om han hoppades på att bli accepterad av omgivningen. Så såg han i alla fall själv på saken. Objektivt sett kunde väl Per ha friat till Elna och därmed räddat ansiktet åtminstone utåt sett, men valet var hans. Elna med sitt oäkta barn ville uppenbarligen gifta sig med honom, nu när situationen var som den var, men som i flertalet lägersmålsfall var beslutet om äktenskap upp till mannen.

Målet sköts upp några dagar och Per anmodades på nytt att infinna sig. Den här gången inställde sig Per vid tinget, men han nekade fortfarande till att ha haft sexuellt umgänge med Elna och rätten dömde honom till edgång.

Parterna återförenades på hösttinget 1793 och Elna berättade då att barnet dött, något som anmärkningsvärt ofta inträffade sedan mannen nekat till fa-derskapet. Per å sin sida förklarade nu för rätten att han inte kunde värja sig med ed, och erkände brottet. I sakens nya belysning yrkade Elnas bror på att Per skulle betala Elnas böter och skälig begravningskostnad för barnet. Per dömdes också att betala 2 riksdaler 32 skillingar till begravningen, men Elnas böter behövde han inte betala. Hur gick det då för Elna och Per i livet?

I fallet ingick tre bondbarn, Elna och hennes bror Per Åkesson samt Elnas lägersman Per Jeppsson. Elnas bror hade tagit över gården efter föräldrarna och under hans verksamma liv gav gården honom hans försörjning. På äldre dar, då hans son tagit över efter honom, blev gården hans ålderdomstrygghet.

Lägersmannen Per Jeppsson föreföll allvarligt skakad av historien med Elna, men stormen bedarrade och Per behövde inte sluta sitt liv som husar. 29 år gammal gifte han sig hemma i Karup, och då uppgavs han redan vara hemmansåbo. Om Elna får vi i 1794 års dombok veta, att hon vistades i Karup och att hon saknade tillgångar till lägersmålsböterna. Böterna om-vandlades därför till sju dagars fängelse.326 Tydligen var brodern och lägers-mannen inte hjärtnupna nog att bistå henne med pengar, eller kanske skämdes Elna för att be om hjälp. Elna fortsatte sitt liv som tjänstepiga tills hon vid 45 års ålder gifte sig med en något äldre änkeman, husmannen Mårten Svensson i Orehusen.327 Orehusen var en samling av torp och husbebyggelse, som många av socknens ogifta mödrar härstammade ifrån.

Det finns ett annat fall med en bonddotter från Everlöv, från 1825. Proto-kollet är både långt och utförligt, men målet lämnar ändå flera frågetecken efter sig. Fallet handlar om ett ofullgånget foster, som i hemlighet begravdes på kyrkogården i Everlöv.328

326Torna häradsrätt, 1794, vt nr 10.

327Everlövs kyrkoarkiv, vigselböcker, serie E, år 1806.

328Torna häradsrätt, 1825, vt nr 169; 1825, st nr 24 samt 1825, ht nr 44.

Boel var en 20-årig hemmaboende dotter till bonden och möllaren Anders Jönsson i Rödde mölla. Om nätterna hade Boel brukat sova tillsammans med gårdens 15-åriga piga, Bertha, ute i brygghuset. Bertha, som haft tjänst på gården fram till pingsttiden, berättade att Åstred Jönsson, en bondson från Stora Rödde, ett par nätter kommit till brygghuset och lagt sig bredvid Boel.

Bertha berättade vad hon visste för rätten, men den unga flickan hade inte förstått om de haft något olovligt för sig. Med tiden hade ryktet tagit fart att Boel Andersdotter väntade barn. Efter hand ersattes detta rykte av ett annat, att Boel inte längre var gravid och att fostret grävts ner på kyrkogården.

Ryktet, och misstanken att den för tidiga födseln orsakats av fosterfördri-vande medel ledde till att fostret grävdes upp för att besiktigas. Vid det laget var fostret dock så angripet av röta att bataljonsläkaren, doktor Flygare, var-ken kunde säga om fostret fötts med liv eller ange en eventuell dödsorsak.

Händelsen bör väl ha väckt en hel del uppståndelse i socknen, och för Boel kunde det hela slutat mycket illa. Straffet för fosterfördrivning var döden, liksom medhjälp till sådant brott.329

Boel blev instämd till tinget anklagad för att ha ”lagt ofullgånget foster å lönn” och hustrun Ingar Larsdotter stod anklagad för delaktighet. Dessutom skulle bondsonen Åstred Jönsson svara för lägersmålet. Boel berättade för rätten att hon föregående år, vid midsommartid, haft sexuellt umgänge med Åstred och att hon två eller tre månader senare förstått att hon väntade barn.

Men Boel menade att hon inte försökt dölja havandeskapet ”utöver vad an-ständigheten fordrat”. Om missfallet berättade hon att det en månad före jul kommit en liten gosse till kvarnen med mäld. Eftersom ingen fanns till hands att bära säckarna av vagnen, hade Boel tagit en säck på ryggen, men omedelbart blivit sjuk av lyftet, och redan samma afton fött fram ett livlöst, ofullgånget foster. Boels faster, Maja-Lena Jönsdotter, hade sagt att man utan att anmäla det kunde begrava fostret på kyrkogården. Ingar Larsdotter, som nu stod anklagad för medhjälp, och Boels syster Hanna hade därför begett sig till kyrkogården med fostret i en ask. Och med ett torvjärn, som de tagit med sig, hade de grävt ner asken intill en grav.

Boel sa att om de handlat fel hade det berott på oförstånd, och att det aldrig hade fallit henne in att påskynda sin nerkomst eller döda sitt foster. Ingar Larsdotter bedyrade dessutom att fostret varit ofullgånget och utan allt synligt liv.

Sedan förhördes Åstred Jönsson om själva lägersmålet. Åstred påstod att han aldrig haft något samlag med Boel, och att han alltså var oskyldigt miss-tänkt och anklagad. Målet sköts upp till nästa ting då Boel vidhöll att Åstred

329I enlighet med 1734 års lag, Missgärningsbalken 16:3.

var far till barnet, och att hon hade berättat för honom att hon väntade barn.

Åstred i sin tur tillstod riktigheten i pigan Berthas vittnesmål om hans nattliga besök, men menade att han trots allt var oskyldig till lägersmålet. Dessutom förnekade han att Boel skulle ha pratat med honom om sitt havandeskap. Att hon väntade barn hade han hört av andra, men utan att närmare underrätta sig om saken. Berthas vittnesmål om Åstreds nattliga besök utgjorde halvt bevis mot honom och rätten dömde Åstred till edgång. Alltså skulle han åter infinna sig vid nästa ting, försedd med prästbevis, för att avlägga eden.

Vid målets slutliga handläggning på hösttinget 1825, uteblev både Boel och Åstred. Rätten kom till den slutsatsen att Boel inte avsiktligt vållat fost-rets död, men att hon trots allt för sin oförsiktighet under graviditeten skulle böta 6 riksdaler och betala läkarens kostnader. Och Åstred som uteblivit an-sågs ha brustit i edgången och dömdes för lägersmålet.

Därmed var det rättsliga efterspelet avslutat. Två stora frågor kvarstår dock obesvarade. Varför riskerade bonddottern Boel och hennes familj att bli miss-tänkta för fosterfördrivning och fosters läggande å lönn, ett brott som med-förde dödsstraff? Om de, som de påstod inför rätten, aldrig försökt dölja ha-vandeskapet fanns det ju inget skäl att hemlighålla missfallet. Den andra frå-gan gäller bondsonen Åstred. Varför nekade han så envist till lägersmålet?

I det här fallet, från 1825, var barnet dött och han riskerade ju bara att dömas till ett ekonomiskt sett obetydligt belopp. Den enda förklaring, som kan gälla som svar på frågorna, blir att både Boel och Åstred trots allt var angelägna om att hemlighålla lägersmålet.

När man betraktar fallen med bondbarnen Elna Åkesdotter och Per Jepps-son eller Boel Andersdotter och Åstred, ser man att bonddöttrarna reagerade med förtvivlan över sin situation och att bondsönerna notoriskt förnekade lägersmålen. Ungdomarna förefaller annars, precis som under stormaktstiden, ha umgåtts fritt i vardagslivet och om nätterna delade de ofta sängplats med någon jämnårig av sitt eget kön. Ungdomarna sov ofta i egna rum eller till och med i avsides liggande byggnader. Kontrollen var med andra ord svag, och att sedligheten upprätthölls svarade uppenbarligen varje individ själv för.

Bondeungdomarnas moral tycks ha upprätthållits mindre genom handfasta förhållningsregler och kontroll utifrån än genom vaga men tvingande mo-ralföreställningar om vilka gränser som inte fick överskridas. Det var en vansklig väg bondbarnen hade att vandra fram till äktenskapet, där varje snedsteg kunde kosta den framtida lyckan. Det förefaller också uppenbart att moraliska felsteg vållade bonddottern en mer bestående skada än bondsonen.

Hur historien med det i hemlighet nergrävda fostret påverkade Boels möj-lighet att bli gift skulle ha varit intressant att veta. Men Boel dog fyra år se-nare i en lungsjukdom, fortfarande hemmaboende och ogift. Åstred däremot

övertog sin fars gård och gifte sig något år senare med en ung flicka från grannsocknen. Någon ovänskap mellan familjerna tycks den olycksaliga ro-mansen mellan Åstred och Boel trots allt inte ha gett upphov till. Tvärtom förefaller det som om familjerna önskat en äktenskapsallians, och kanske hade Boel och Åstred sökt sig till varandra med familjernas tysta samtycke.

Några år senare gifte sig istället Boels lillasyster Hanna med Åstreds yngre bror.

I dokument Synd och skam : ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680–1880 Lindstedt Cronberg, Marie (sidor 167-172)