Bondesamhällets patriarkala struktur

Gemensamt för flertalet kvinnohistoriker är antagandet att det råder en oba-lans i förhållandet mellan könen och att kvinnor generellt sett är maktsvaga i förhållande till män. Begreppet patriarkat har använts för att beteckna asymmetrin i könsrelationerna – den manliga dominansen och den kvinnliga underordningen. Efter hand har patriarkatsbegreppet, jämsides med en mer deskriptiv användning, gett upphov till sammanhängande teorier om den kvinnliga underordningens orsaker, så kallade patriarkatsteorier.⁶⁵ Den kritik som riktats mot denna typ av teorier (olika teorier drabbas i olika omfattning av kritiken) gäller antagandet att det skulle finnas en gemensam grundorsak till kvinnors underordning och att sådana förklaringar tenderar att bli uni-versella och ahistoriska. Dessutom har kritik riktats mot att kvinnorna ofta, i

63Detta gäller i synnerhet män och kvinnor i fertil ålder. Åldringar och barn kunde lättare utföra könsöverskridande sysslor i bondesamhället enl Orvar Löfgren, 1977. Se även Eva Österberg, 1980.

64Ernst Enochsson, 1949, s 38.

65En av de mest uppmärksammade är Heidi Hartmanns tvåsystemteori, där patriarkat och kapitalism ses som två oberoende men interagerande system, och där patriarkatet utgörs av sociala relationer mellan män. Patriarkatets grund söks här i männens kontroll över kvinnors arbetskraft. Shulamith Firestone ser däremot patriarkatets grund i mäns strävan att kontrollera kvinnors reproduktionsförmåga och sexualitet, medan Sandra Harding skildrar patriarkatet som en psykologisk struktur som har könsarbetsdelningen och socialisationsprocessen till grund. Andra patriarkatsteorier anför andra orsaker. För en diskussion kring dessa, se Christina Carlsson m fl 1983.

den här typen av teorier, framstår som objekt för mäns handlande eller som offer för patriarkala krafter.

När jag resonerar kring det svenska samhället från 1600-talet till 1800-talet som patriarkalt, är det inte i avsikt att ansluta mig till en patriarkatsteori i bemärkelsen en teori som anger en grundorsak eller en övergripande förkla-ring till den kvinnliga underordningen. Termen används snarast deskriptivt.

Det förindustriella agrarsamhället var till sin ideologiska och juridiska struk-tur utformat som ett patriarkat där mannen representerade hushållet utåt och agerade som sin hustrus målsman.⁶⁶ Efterreformationstidens religiösa ideologi med uppvärderingen av äktenskapet sammanföll tidsmässigt med centralstatens tilltagande maktanspråk, militärstatens framväxt och byråkra-tins expansion.⁶⁷ I det meritokratiska system som utvecklades krävdes for-mella meriter som endast män kunde uppnå. Det här var utvecklingsdrag som ledde till att kvinnan mer än tidigare hänvisades till hushållssfären medan männen fick ett ökande antal politiska och maktpåliggande uppdrag i samhället.

Hur förenar man då ståndpunkten att kvinnorna i undersökningen skall betraktas som handlande subjekt som reflekterar över sin situation och fattar självständiga val med föreställningen om samhället som ett patriarkat? Varför rättade kvinnor sig efter föreställningar om det egna könet som var hämmande och begränsande – för att de själva omfattade dessa värderingar som en del av en gemensam allmän ideologi, eller för att de inte hade något val? Och kunde kvinnorna utveckla alternativa strategier som gjorde det möj-ligt för dem att vända reglerna till deras egen förmån?

I antologin Kvinnospår i medeltiden skriver den danska medeltids- och kvinnohistorikern Nanna Damsholt om nödvändigheten att synliggöra patriar-katet. Damsholt har funderat kring kvinnors förhållningssätt till den patri-arkala samhällsordningen:

”Hvordan det end vil falde ud, er det min plan at beskrive de lande og riger, hvis kvin-ders historie det drejer sig om, som patriarkater, for det er i høj grad på dette punkt, jeg synes de historiske fremstillninger principielt er mangelfulde eller forkerte. Det er utro-lig viktigt, at patriarkatet bliver synutro-ligt og håndgribeutro-ligt. Det er nødvendigt, at man kan se de patriarkalske rammer om kvinders liv for at forstå deres liv, deres handlinger eller sådannes fravær. ... Det vil vise sig, når man undersøger denne mandsmagts tilblivelse,

66Att maken var hustruns målsman innebar dock inte att hon var omyndig. För en ingående diskussion kring hustruns status se Gudrun Andersson Lennström, 1994.

67Ang reformationens ideologiska program se Lyndal Roper, 1989. Ang den protestantiska äktenskapssynen se även Marja Taussi Sjöberg, 1992a, s 61 ff samt 1996, s 139 ff. Se även Eva Österberg 1995, s 201 ff samt där anförd litteratur samt Eva Österberg, 1997a.

eksistens og ændringer i den, hvorledes kvinder forholder sig til den. Som ofre? Som modstandere? Modspillere eller medspillere? Det er min overbevisning efter studiet af det danske samfund gennem flere perioder, at kvinder som flest har været patriarkatets tro støtter. Ikke passive ofre, men systemets opretholdere.”⁶⁸

Här berör Damsholt en fråga som känns både angelägen och svår, och jag tror det är viktigt att man inte förbigår den. Om vi beskriver det äldre agrarsam-hället som patriarkalt, och det menar jag verkligen att vi måste göra, hur skall vi då uppfatta kvinnornas agerande inom de patriarkala ramarna – som offer, som medspelare eller motståndare?

Att Damsholt funnit att flertalet kvinnor agerat som patriarkatets sanna stöttepelare är egentligen inte förvånande. Antropologiska undersökningar har visat att ett samhälles ideologi i stort sett är gemensam för båda könen.

Ett samhälles värdesystem kring manligt/kvinnligt är gemensamt och har till syfte att underbygga den rådande ordningen. Den gemensamma ideologin får arbetets organisering, tillgången till resurser och så vidare, att se rimlig och naturlig ut. Men även om män och kvinnor på ett övergripande plan delar den gemensamma samhällsideologin kan man också finna särskilda kvinnliga

”mot-ideologier” som bättre svarar mot kvinnornas situation, och kvinnor kan ibland manipulera ideologin till sin egen fördel.⁶⁹ Vi kan alltså förvänta oss att kvinnor i ganska stor utsträckning sluter upp kring de patriarkala värderingarna.

Om jag jämför Damsholts påstående om kvinnorna som patriarkatets trogna stöttepelare, med den empiri jag själv bearbetat, lägersmålsprocesser från Torna härad, framstår hennes påstående om konsensus som befogat men också som en förenkling av verkligheten. Över huvud taget kan förekomsten av ogifta mödrar ses som ett brott mot förhärskande värderingar om att kvin-nor skulle ikvin-nordnas i patriarkala relationer. Samtidigt är det tydligt att bond-kvinnorna i stor utsträckning slöt upp kring moralföreställningar som med-förde en sträng repression mot kvinnor som agerade självständigt i kärleksre-lationer.

Ett rättsfall som härrör från Anderslöv i Skytts härad, åskådliggör ovanligt tydligt problematiken. Vid den årliga så kallade gåsegången, inspekterade byns gifta kvinnor de ogifta pigornas bröst för att kontrollera att de inte vi-sade tecken på graviditet. Handgripligheter brukades mot den som vägrade

68Nanna Damsholt, 1992, s 133 f.

69Se Susan Reynolds-Whyte, 1979, s 37 ff och där anförda antropologiska arbeten. Ang föreställningen om könsrelationernas utformning som en del i en för män och kvinnor gemensam ideologi refereras bl a till arbeten av Elisabeth Fernea, Evans-Pritchard och Marilyn Srathern.

underkasta sig kontrollen och den piga som visade tecken på havandeskap fick finna sig i att man knöt en klut om huvudet, som markerade att hon inte längre var en av de orörda pigorna. Eftersom den händelse det här gäller ut-vecklades till ett rättsfall kan vi se att det inte var självklart att pigorna un-derkastade sig kontrollen och att en piga som kände sig kränkt av behand-lingen kunde föra saken till domstol.⁷⁰ Här framstår å ena sidan de gifta bondmororna verkligen som patriarkatets stöttepelare men å andra sidan fin-ner vi pigor som satte sig upp mot systemet. Här, som i så många andra fall, blir det uppenbart att kvinnor inte utgör en homogen grupp, utan att de har skilda, ibland motstridiga, intressen att bevaka.⁷¹ I det äldre agrarsamhället låg den största prestigen, makten och ärbarheten hos den gifta kvinnan.

Även om all utomäktenskaplig sexualitet var straffbelagd under 1600- och 1700-talen var synen på sexualiteten i sig inte generellt negativ. Genom lu-therdomen blev synen på sexualiteten, av allt att döma, positivare än tidigare.

Den norska historikern Sølvi Sogner beskriver reformationens uppfattning om äktenskapet och sexualiteten med följande ord:

”Ægteskabelig kærlighed var kendetegnet ved trofasthed. Seksualiteten i ægteskabet var ikke bestemt af egoistisk begær eller nydelse, men af viljen til at tjene den anden med sin krop. Samlejet var ikke afgrænset til at sætte børn i verden, men udtryk for og virkeliggørelse af den ægteskabelige kærlighed. ... Den stærke, livsnære og glade tone i omtalen af ægteskabet, særlig hos Luther, i prædikener, skrifter og breve, kunne ikke undgå at gøre indtryk.”⁷²

Sexualiteten uppvärderades, men den var inte föremål för ungdomens lustar utan förbehållen de stadgade gifta paren. Sexualiteten var de gifta kvinnornas privilegium och endast de kunde med bevarad och förstärkt ärbarhet föda barn. Den gifta kvinnans fruktbarhet var en prydnad omgärdad av hedrande ceremonier, den ogifta moderns en styggelse. På den ärbara hustruns havan-deskap följde kyrktagning i finaste kläderna, och ledsagad av följekvinnorna intog hustrun den främsta platsen i kyrkan. Den ogifta kvinnans havandeskap omgärdades däremot av skammens attribut, placeringen på horpallen i kyrkan och bärandet av en särskild utmärkande huvudbonad i trakter där sådan förekom.⁷³ Den ogifta modern var hustruns motbild.

70Nicolovius, 1847, Folklivet i Skytts härad, s 64 ff. Det beskrivna fallet drevs till tinget i Anderslöv 1704. Den kvinnliga sedvänjan praktiserades enl nämndemännen även i deras hembyar, men domstolen slog fast att seden stred mot lagen och dömde till bötesstraff.

71Ang detta se även Christina Carlsson Wetterberg, 1992.

72Sølvi Sogner, 1992, s 375.

73Ang den geografiska utbredningen av seden att bära ”horklut” se Jonas Frykman, 1982, s 117 ff. Arthur Thomson, 1968, behandlar kyrkoplikten och bruket av ”horpall”.

Anders Gustavsson skriver i sin avhandling om kyrktagningsseden att de ogifta mödrarnas kyrktagning inte skall ses som en självständig form, utan måste uppfattas som en del av en helhet tillsammans med normalformen. De ogifta mödrarnas kyrktagningsform, och även de trolovades, var till för att skapa relief åt de gifta kvinnornas kyrktagning och öka hustrurnas heder.⁷⁴ Om man försöker rekonstruera kvinnans status eller position i bondesamhäl-let så är det viktigt att man uppfattar helheten samtidigt som man betraktar delarna. Om man enbart betraktar ogifta mödrar eller tjänstepigor, framstår kvinnan i bondesamhället som synnerligen lågt värderad, och hennes situa-tion som utsatt eller rent av som omänskligt hård. Först när man relaterar den ogifta moderns position till hela kvinnokollektivet blir bilden fullt begriplig.

Om vi föreställer oss, vilket säkert är korrekt, att kvinnorna i en socken utgjorde ett kollektiv, som en pendang till sockenmännen, så kan man också föreställa sig att detta kollektiv värnade om sitt kollektiva rykte. ”Gåse-gången” kan ses som en samordnad aktion för att slå vakt om detta kollektivs heder och samtidigt manifestera de gifta kvinnornas överordnade position gentemot de ogifta pigornas. Efter hand som skiktningen inom bondesam-hället ökade är det dock troligt att olika samhällsskikt separerades från varan-dra socialt och kulturellt.

Bondesamhället utmärktes av en tydligt iakttagbar patriarkal struktur även om kvinnor i vissa situationer kunde ha stort inflytande och upprätthålla uppgifter som annars tillkom män. Kvinnors position i förhållande till män var alltid given inom hushållet och äktenskapet.⁷⁵ Mannen var den myndige företrädaren för hushållet utåt och hans auktoritet inom hushållet understöddes av den religiösa ideologin. Men eftersom ideologin tilldelade mannen och kvinnan olika roller konkurrerade män vanligtvis inte med kvinnor om positioner. Kvinnorna konkurrerade däremot inbördes om rang och status inom kvinnokollektivet. När en kvinna slog vakt om sin ära, t ex genom att stämma någon för förtal om lösaktighet, var det inte bara för att rädda sitt anseende inför potentiella friare eller maken. Att bevara sin status inom kvinnokollektivet kan ha varit lika viktigt. En del förtalsmål gällde just ord sagda i ovänskap kvinnor emellan (se kapitel 6).