• No results found

Bosättningsmönstret och den prediktiva modelleringen

Som tidigare nämnts (se kap. 4.3) är antalet kända boplatser mellan senneolitikum–förromersk järnålder på Gotland väldigt få (se figur 5.1 och bilaga 1) och många består enbart av ett par stolphål och härdar (Arnberg 2007: 69–70, 277–283; Runesson 2014: 52–55, 118). Då det endast finns ett fåtal boplatser och då Gotland har en homogena geologi, blir en ”riktig” prediktiv modellering av bosättningsmönstret svårt att utföra. Därav valet för en enkel prediktiv modellering (se kap. 5.2.3).

Att lokalisera var i landskapet bronsåldersbosättningarna på Gotland förekommer är ett problem. Enligt Johansson (2009) förekommer bronsåldersboplatserna på Gotland vid grus (oklart vad för grus Johansson menar) och inom cirka 3 km från hav eller sjöar/myrar. Flera forskare (Johansson 1985; Runesson 2010; 2014; 2017; Thedéen 2018) menar även att det finns ett samband mellan skärvstenlokaler och stengrundshus vid bronsåldersbosättningsområden. Runesson (2014: 128; 2017: 143) menar att fossila åkersystem, skrävstenslokaler och stengrundshus bör användas för att lokalisera bronsålderns bosättningsområden. Runessons tolkning passar om man tänker sig ett kontinuerligt användande av platserna under brons- och järnåldern, likt Cassel (1998). Alla fornlämningar Runesson utgår ifrån dateras vanligtvis till järnåldern (Skoglund 2005: 75–78; Runesson 2014: 35–37, 59). Även om fossila åkersystem och skrävstenslokaler härstammar från bronsåldern bör flera variabler användas för att lokalisera bosättningsområden. Angående förromersk järnålder påpekar Arnberg (2007: 91) att ingen säker boplats ännu hittats. Arnberg (2007: 91–93) menar däremot att de förromerska boplatserna bör lokaliseras via förromerska gravfält, fossila åkersystem och stengrundhus. Som tidigare nämnts (kap. 4.2) förekommer stengrundshusen oftast vid moränjordar, 1700 talets inägor (åker och äng) och vid impediment (Svedjemo 2014: 99–100). Wallin (2010b: 57) menar att senneolitiska lösfynd, kring Martebomyr och Linamyrområdet, förekommer i inlandet vid bördig jord, vilket bör tyda på att dåtidens boplatser förekommer inom samma områden.

Eftersom det i nuläget är osäkert var exakt bosättningsområden från bronsåldern på Gotland förekommer använder jag även studier om bronsåldern i Sydskandinavien och Estland. Enligt Lang (2007: 22–23; 2010: 6–7) börjar bosättningar under senneolitikum och äldre bronsåldern i Estland förekomma längre inåt landet vid mark som är lämplig för primitivt jordbruk och menar att perioderna är väldigt lika angående bebyggelsemönstret. Under yngre brons-och äldre järnåldern menar Lang (2007: 49–82) att man ser två tydliga bebyggelsestrukturer med ”fornborgar” och öppna boplatser. Lang (2007: 93–93) menar att de öppna boplatserna bestod av små byar eller enstaka hus som beboddes av kärnfamiljer. Fornborgarna, bestod av befästa boplatser, boplatser belägna på höjder och flatmarksborgar. De befästa boplatserna menar Lang

(2007: 93–94) var betydligt större och beboddes av ett flertal familjer. Lang (2007: 94) argumenterar för att invånarna i de öppna och befästa boplatserna huvudsakligen höll sig isär men påpekar att hövdingar inom de befästa kan ha haft inflytande över de öppna boplatserna. Boplatserna belägna på höjder är för övrigt lika de öppna boplatserna men Lang (2007: 94) anser att höjden är ett hierarkiskt uttryck. Flatmarksborgar tolkar Lang (2007: 94) som regionala mötesplatser. Arturssons (2009) avhandling tar upp den sociala förändringen som sker under bronsåldern ur ett perspektiv utifrån strukturen av husen. Artursson (2009: 42–100) menar att en struktur av så kallade tvåskeppiga långhus förekommer under senneolitiukm och äldre bronsåldern som under yngre bronsåldern blir treskeppiga och de förekommer även på ett flertal platser i norra Europa. Artursson (2009: 42–100) påpekar att det även sker en storleksökning av långhusen under den äldre bronsåldern och en minskning under yngre bronsåldern.

I båda studierna ser man att under senneolitikum–äldre bronsåldern är bebyggelsemönstret relativt likt, små boplatser med stora hus som börjar förflyttas mer inåt landet vid områden mer lämpliga för åker- och betesmark (se även Kristiansen & Rowlands 1998: 74–83). Under yngre bronsåldern blir boplatser allt mer befästa och större. Lang (2007: 23) menar att denna ändring sker redan under senneolitikum i södra Skandinavien. Artursson (2009) visar i sin studie att det inte är förrens yngre bronsåldern som man börjar se större byar och boplatser, dock sker en storleksökning av långhusen under äldre bronsåldern. Lang (2007: 260) påstår dock att under den yngre bronsåldern blir Estlands bronsålderskultur influerad av södra Skandinavien, och tar upp likheter mellan de fossila åkrarna som en indikation på detta. Utifrån Arturssons (2009) och Langs (2006a; 2007; 2010) studier ser man likheter mellan de olika regionerna och delvis Gotland. Exempelvis används fornborgar som mötesplatser och för järntillverkning under yngre bronsåldern–förromersk järnålder (Arnberg 2007: 113, 126–128; Wallin & Martinsson-Wallin 2018). Liknande fossila åkersystem (se kap 5.1) förekommer även bland regionerna. Likheten mellan regionerna är dock tydligast i förändringarna mellan senneolitikum-äldre bronsålder och yngre bronsålder-förromersk järnålder. Den generella bilden som Arnberg ger av den förromerska perioden har likheter med Artursson (2009) och Lang (2007; 2010) studier, med större öppna boplatser och befästa (fornborgar) boplatser under yngre bronsålder och förromersk järnålder.

Eftersom landskapet skiljer sig mellan Estland, Gotland och Sydskandinavien används inte några naturgeografiska likheter. Däremot utförs ett försök att göra en enkel prediktiv modell över senneolitikum-äldre bronsåldern och yngre bronsåldern-förromersk järnålder utifrån likheterna mellan regionerna.

5.2.1 Naturgeografiska variabler

De naturgeografiska variabler som användas i analysen är jordarter, närhet till inlandsvatten och distans från hav. Anledningen till att så få variabler används är huvudsakligen Gotlands homogena geologi, vilket gör flertalet naturgeografiska variabler oanvändbara. Till exempel blir en analys av sluttning (Slope) och riktning av sluttningsriktning (Aspect) oanvändbara då Gotland är relativt flackt. Liknande problem förekommer med jordart och inlandsvatten.

Jordarterna på Gotland består huvudsakligen av fyra jordarter; moränlera, sedimentärt berg, postglacial sand och svallsediment grus (se tabell 5.1). En analys av bronsåldersboplatsers relation till jordarter visar att de huvudsakligen förekommer vid sand och därefter moränlera, sedimentärt berg och grus. Medan de förromerska boplatserna förekommer som mest vid moränlera och därefter sand, sedimentärt berg och grus.

Tabell 5.1, Gotlands fyra mest förekommande jordarter.

Senneolitiska och äldre bronsåldersboplatser tolkas ha störst samband med sand eftersom boplatserna huvudsakligen förekom vid denna jordart som täcker hälften så stor yta som moränlera. Sand passar även in med Runessons (2014) teori om att boplatserna förekommer vid stengrundshus, som förekommer vid impediment (sand). Moränlera och sedimentärt berg tolkas även ha ett samband men inte ett lika starkt som sand eftersom båda tillsammans täcker en yta på 65 % av ön. Trots det passar sedimentärt berg in med Runessons (2014) teori och moränlera stämmer överens med Langs (2007) teori om att boplatser under dessa perioder förekommer inåtland vid mark som är lämplig för jordbruk (moränlera).

De förromerska boplatserna tolkas av Arnberg (2007) förekomma kring stengrundshus, som förekommer vid impediement, samtidigt som Arnberg menar att de förekom nära jordbruk. Eftersom boplatserna huvudsakligen förekom på moränlera tolkas den ha störst samband, närheten tolkas bero på att jordarten är bättre lämpad för jordbruk, som har blivit en större del av livet under denna period. Detta tolkas som att de förromerska boplatserna förekommer vid impediment som ligger i närhet till jord lämplig för jordbruk.

Inlandsvatten visar ett liknande problem som jordarterna, då Gotland för ett par generationer sedan till stor del var fyllt av inlandsvatten, så som våtmarker, myrar och sjöar, vilka kallas träsk på Gotland (Wehlin 2013: 164). Vilket betyder att en boplats sannolikt påträffas relativt nära inlandsvatten. Som nämnt ovan menar Johansson (2009) att bronsåldersboplatser förekommer cirka 3 km inom vatten. Johansson hade dock inte räknat in vattendrag i analys, vilket förändrar resultat markant (se figur 5.4). Bronsåldersboplatsernas avstånd från inlandsvatten blir istället cirka 0–1000 m och de förromerska boplatserna cirka 0– 1500 m.

Inga studier hänvisar till någon speciell anknytning till inlandsvatten under perioderna. Däremot argumenterar jag att fynden av en bronsålders stockbåt i Martebo myr (Dnr 325-3562-2003), närheten till inlandsvatten och teorier om att in- och utfarter av vattendrag varit en viktig del för bronsålderns handel och social struktur (Ling et al 2013; 2014; Wehlin 2013; Melheim

et al 2019) tyder på att inlandsvatten haft ett visst samband för bosättningar.

I min analys räknas inte hav som en viktig variabel utan tvärtom hav räknas som ett negativt landskap att vara nära under bronsåldern. Tanken är att havet, som tolkas vara ett landskap för de döda (Wallin 2010b: 57; Runesson 2014: 126; Martinsson-Wallin & Wehlin 2017: 246– 251), var ett landskap man inte bosatte sig vid. Kusten, menar Martinsson-Wallin och Wehlin (2017: 246–251), var ett övergångsområde (Liminalzone) för de döda och levande. Författarna menar att vid kusten hade man handelsplatser, som markerades av noder (till exempel storrösen), boskap eller fiskplatser (Martinsson-Wallin & Wehlin 2017: 248).

1 2 3 4 5 6 7 8 9 0-500m 500-1000m 1000-1500m 0 5 10 15 20 25 30 0-500m 500-1000m 1000-1500m

Figur 5.3, Stapeldiagram över kända bronsåldersboplatsers och förromerska boplatsers avstånd från inlandsvatten. Vänster: Bronsålder. Höger: Förromersk.

5.2.2 Kulturella variabler

Kulturella variabler som användas för analysen är gravanläggningar (hällkistor, rösen, skeppssättningar och gravfält (som daterats till förromersk järnålder) och lämningar anknutna till jordbruk, fossila åkersystem. Det var tänkt att använda skafthålsyxor men på grund av bristfällig data används inte yxorna i den prediktiva analysen. Däremot används yxorna i analysen om landskapsanvändning.

Under bronsåldern förekommer gravar och boplatser inom olika avstånd från boplatser i olika regioner (Runesson 2014: 35). Runesson (2014: 35) påpekar även att relationen mellan grav och boplats är väldigt diffus. Runesson menar att gravarnas placering i landskapet förändras och att en boplats och grav som ligger i närheten inte behöver vara samtida. I denna studie används däremot avståndet eftersom det finns en relation, men som Runesson påpekar finns en osäkerhet om avståndet. I vissa fall har även boplatslämningar påträffats under rösen (se Victor 2002: 142; Wehlin & Schönbäck 2012). Bronsåldersgravarna förekommer huvudsakligen mellan 0–1000 m från bronsåldersboplatserna (se figur 5.4). För den senneolitiska- och äldre bronsåldersmodellen tolkas därmed avståndet 0–1000 m som ett avstånd med högt samband.

Ett liknande problem uppstår med de förromerska gravfälten. Enligt Arnberg (2007: 105, 200) förekommer små gravfält vid boplatserna och de stora gravfälten mellan en eller flera bygder. Problemet är att veta om de förromerska gravfälten är små eller stora, eftersom det förekommer gravar från senare perioder vid samma gravfält. Eftersom det finns få förromerska gravfält blir deras avstånd till boplatser även mycket osäkra, men avstånden från boplatser till gravar från relevanta perioder hamnar trots allt mellan 0–1500 m (se figur 5.4 & bilaga 2).

Fossila åkersystem används efter Arnberg (2007: 91–93) som menar att boplatser under yngre bronsåldern förekommer nära jordbruk. Lang (2007: 93–94) ser ett liknande mönster under bronsåldern i Estland. Lekberg (2002: 115) argumenterar för ett liknande mönster under senneolitikum-äldre bronsåldern på det svenska fastlandet där fragment av enkla skafthålsyxor, yxor som använts under röjningsarbeten, förekom vid bosättningsområden. Boplatser från både bronsåldern och förromersk järnålder förekommer huvudsakligen inom 0–1000 m från fossila åkersystem (se figur 5.5 & bilaga 2). Ett problem är däremot att fossila åkersystem förekommer

0 2 4 6 8 10 12 0-500m 500-1000m 1000-1500m 2500-3000m 3500-4000m 0 2 4 6 8 10 12 14 16 0-500m 500-1000m 1000-1500m 1500-2000m 2500-3000m >4000m Figur 5.4, Stapeldiagram över boplatsers avstånd till gravar. Till vänster: Bronsåldersboplatser till rösen och hällkistor. Till höger: Förromerska boplatser till skeppssättningar och gravfält.

5.2.3 En enklare prediktiv metod

Ett problem med metoden för denna studie är antalet boplatser. På Gotland är antalet kända boplatser under senneolitkum, bronsåldern och förromersk järnålder väldigt få (Hallin 2002; Arnberg 2007; Johansson 2009; Runesson 2010; 2014). Man kan ställa sig frågan om detta är tillräckligt för att göra en prediktiv modell. För en induktiv studie skulle svaret förmodligen vara nej, inte enbart induktiv iallafall, men för en deduktiv studie skulle jag påstå att det är fullt möjligt. En induktiv modell utgår huvudsakligen efter statisiska resultat av variabler och data. En deduktiv modell börjar med teorier om bosättningsmönstret och en förståelse av kulturerna. Därefter försöker man deducera fram slutsatser om bosättningsmönstret. För att göra en deduktiv studie behövs det kunskap om bosättningsmönstret, vilket till stor del saknas för Gotland. Däremot har man under de senaste decennierna upptäckt och lärt sig mycket om bosättningsmönstret i både Estland och det svenska fastlandet (Lang 2007; Artursson 2009; Runesson 2010; 2014), vilket skulle kunna bidra med en förståelse av kulturens bosättningsmönster. Ett antal studier (Kristiansen 1987; Kristiansen & Rowlands 1998: 268– 280; Skoglund 2005: 61; Artursson 2009: 41–180) menar att det finns tydliga tecken på ett flertal olika regioner i det nordiska bronsålderssamhället utifrån lämningar. Skillnaden mellan dessa regioner kan ge svårigheter att applicera dessa områdens bronsålderskultur på Gotland. Likaväl uppstår ett problem då Estland och det svenska fastlandets naturgeografiska drag skiljer sig markant från Gotlands. Gerasimos Pavlogeorgatos (2014: 120) påpekar att de naturgeografiska dragen mellan platserna man jämför ska helst vara liknande för att kunna applicera deras bosättningsmönster på undersökningsområdet.

Den prediktiva modellen som användas i denna uppsats är en mer ”enkel” deduktiv/induktiv modell, där ingen statistisk modell används. Beslutet för detta gjordes efter en konversation med Bo Ejstrud som har använts sig av enklare modeller för studier gällande sten- och bronsåldern. Den enkla prediktiva metoden är baserad efter Daniel Löwenborgs övning av advancerade rumsliga analyser för att utföra landskapsanalyser och få en förståelse över hur en prediktiv modellering fungerar. Den enkla prediktiva modellen utgår från att skapa en kartbild (rasterlager) som visar områden med hög och låg potential för boplatser utifrån olika variabler och teorier. Den deduktiva delen appliceras genom att istället för en statistisk modell avgör vilka variabler som har höga ”värden” kommer jag med hjälp av min deduktiva teori (baserad på tidigare forskning, se kap. 5.2) och resultaten av de naturgeografiska variablerna samt närheten till lämningar att beslutat om variabeln har ett högt värde. I denna analys används värden från 5–1 (högt–lågt).

Det börjar med att omvandla datan efter den deduktiva teorin. Till exempel data om

0 1 2 3 4 5 6 7 0-500m 500-1000m 1000-1500m >2000m 0 5 10 15 20 25 30 0-500m 500-1000m 1500-2000m >2000m

Figur 5.5, Stapeldiagram över avstånd till fossila åkersystem. Till vänster: bronsåldersboplatser, till höger: förromerska boplatser.

jordarter, som omvandlas så att jordarter som anses ha ett högre samband med boplatser får ett högt värde (5) och jordarter med mindre samband ett lågt (1). Därefter skapas en ny kartbild efter dessa värderingar (se figur 5.6). Flera av variablerna för modellerna består av närheten till variablen, till exempel närheten till kulturella lämningar (gravanläggningar). Närheten till variabler utföras genom att skapa en buffer runt variablen med 250/500 meters intervaler som avstånd (specifikit vilka variabler nämns i kap. 5.3). Omvandlingen för variabler gällande närhet kommer ske annorlunda. Eftersom det finns så få antal kända boplatser för perioderna över en stor yta kommer värdet för en variabel stegvis trappa ner. Till exempel om rösen förekommer inom 0–1000 m från boplatser och får värdet 5 så får 1000–2000 m värdet 3, 2000– 2500 m värdet 2 och så vidare, vilket resultera i en mer reliabel modell. Efter omvandlingen av datan avslutas allt med att sammanfoga de nya kartbilderna, som består av värderingen av variabler (se figur 5.6 B), tillsammans via ”Raster Calculator”. Raster calculator är ett verktyg i GIS som låter en utföra enkla eller komplexa uträkningar. Precis som namnet låter så fungerar den ungefär som en kalkylator med mer komplicerade funktioner i sig. För denna analys används verktyget enbart för att lägga ihop olika kartbilder4 (rasterlager) och för att vikta kartbilderna. När man viktar kartbilderna så ändrar man hur mycket en bild påverkar resultatet av modellen. Till exempel, normalt sätt påverkar alla bilder modellen lika mycket (100 %) men

man kan vikt en bild att påverka modellen mindre eller mer. Genom att ändra bildens inverkan från 100 % (det normala) påverkan kan man istället välja 50 % påverkan innan man sammanfogar datan.

Related documents