• No results found

De föreställningar som kanske mest bidragit till det ”intellektuella” ki-neseriets uppkomst i Europa under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet var idéerna om Kina som en ”upplyst despoti” regerad av en filosofkung till kejsare och administrerad av visa, dugliga ämbetsmän vilka strävade efter att skapa välstånd och social harmoni i det jättelika landet. Kanske var det inte heller underligt att jesuiterna, upphovsmän-nen till denna något idealiserade bild, så högt prisade förvaltningen; det var ju just den gruppen de främst riktade sina missionsansträngningar mot och i många fall t o m själva blev en del av som höga ämbetsmän vid hovet i Beijing.

Hos de svenska ostindiefararna fanns inte mycket kvar av dessa idéer, eller ”molnstoder” som Wallenberg syrligt kallade dem.16 Några rester av sympati för den kinesiska förvaltningen återstod, som när Ekeberg berättade om hur han och hans skeppskamrater blivit väl omhändertag-na av myndigheteromhändertag-na efter ett haveri vid kinesiska sydkusten 1742, eller när Osbeck förundrade sig över att inga tjänstemän fick anställning i sin hemtrakt – en regel som tillkommit för att förhindra vänskapskorrup-tion mellan myndighetspersoner och lokala stormän. Men på det stora hela var det ingen smickrande bild som gavs i de svenska

reseskildring-––––––––––––––––––––

15 Reinius 1939, s 219.

arna av vare sig förvaltningen eller andra aspekter av det kinesiska sam-hällsmaskineriet.17

Först och främst var det de byråkratiska procedurerna kring handeln som skapade irritation på ett högst konkret plan. Alla resenärerna kom ju till Kina ombord på handelsskepp och fick själva erfara hur de stränga restriktionerna på utrikeshandeln tillämpades. Särskilt den an-nars så tolerante och nyanserade kapten Ekeberg, som genom sin ställ-ning hade ansvar för många kontakter med kinesiska ämbetsmän, ägna-de en ägna-del utrymme åt att beskriva ägna-de i hans ögon omständliga och tidvis rent absurda ceremonier som kringgärdade skeppens vistelse i Kanton.18

Liksom andra resenärer talade han om tullkontrollerna som svenskarna måste genomgå närhelst de färdades mellan fartygens ankringsplats i Whampoa och faktorierna, vilka låg i själva Kantons utkanter. Ändå hade både Ekeberg och andra en viss förståelse för kinesernas rigorösa inspektioner, inte minst eftersom det medgavs att européer ofta försökte smuggla varor till eller från Kanton.19

Men det som kanske upprörde resenärerna mest var de stränga regler som gällde deras egen vistelse i Kina. Som redan nämnts tilläts utlän-ningar bara uppehålla sig i Whampoa och några särskilt anvisade områ-den i Kantons förstad, utom vid de sällsynta tillfällen när utvalda perso-ner kallades in till myndigheterna i själva staden för att diskutera ge-mensamma angelägenheter. Också här hade åtminstone en del resenärer viss förståelse för kinesernas agerande – särskilt bör väl Grill nämnas – men många gånger hade svenskarna svårt att förstå ämbetsmännens sto-ra nit i dessa frågor. Som exempel på desto-ras orimliga uppträdande näm-ner Osbeck hur änkan efter en holländare som dött i Kanton nätt och jämnt tilläts närvara vid begravningen (kvinnor var hänvisade till Ma-cao, några timmars resa från Whampoa) på grund av byråkratiska reg-––––––––––––––––––––

17 Ekeberg 1773, s 86–88, och Osbeck 1757, s 115.

18 Ekeberg 1773, s 104–07. Förf beskriver mycket utförligt hur den s k ”hoppons”, tull-chefens, inspektion vid skeppens ankomst till Kina gick till.

19 Brelin, s 21; Ekeberg 1773, s 110–11; Osbeck 1757, s 224; och Reinius 1749, s 39. Ekeberg skriver i sammanhanget att kineserna ”uti sådana förrättningar gå något för vida, och sätta européernas tålamod på prov, men så bliva många tilläggningar [=brott mot tull-reglerna] förde på de senares räkning.” (Ekeberg 1773, s 111)

ler: ”Underligt folk här i landet, som anser främmande fruntimmer föga annorledes än kontraband.”20

Alldeles bortsett från den onödiga byråkratin, kanske en uppfattning som påverkats av resenärernas stora entusiasm för handel (om också inte frihandel i våra dagars mening), var svenskarna inte på långt när så för-tjusta i den ”upplysta despotin” som jesuiterna varit. Både Brelin och Osbeck nämnde hur oerhört upphöjda ämbetsmännen var över vanliga människor, särskilt de högsta ”mandarinerna” som bars omkring i bär-stolar med stort följe och som allmogen måste buga djupt för som ett tecken på underdånighet när de passerade.21 Ingen av resenärerna går egentligen in särskilt djupt i denna fråga, men det är ganska uppenbart att de menade att ämbetsmännen var lite väl myndiga, i synnerhet kan-ske när de ”tro sig kunna sträcka en sådan högdragenhet även till främ-mande, och vårda därför knappt tala genom tolken, till européerna, el-ler med fiadorerna, om dem”. Rent allmänt nämns ofta hur mäktiga och, inom respektive område, nästan enväldiga olika ämbetsmän är över sina underlydande och det vanliga folket.22

Det som gjorde saken värre var emellertid att mandarinerna enligt svenskarna inte heller utövade all sin makt på ett rättvist och upplyst sätt, utan snarare hade blivit något av ett gissel för enkelt folk. Flera för-fattare talar om de stränga lagarna i Kina och hur befolkningen när som helst och helt godtyckligt kan utsättas för dem genom maktfullkomliga ämbetsmän. De är helt utlämnade åt myndigheternas ”stryk och otillåt-liga inkräktningar, utan att våga vända sig till högre ort.” Det är en bild som är långt från jesuiternas faderliga ämbetsmän, men stämmer rätt väl överens med Ansons bittra skildringar av Kinas småsinta byråkrater.23

––––––––––––––––––––

20 Osbeck 1757, s 236 (cit); Grill 1773, s 5–7; och Ekeberg 1773, s 77–79. Jfr Toréns klagan att medan det kinesiska rättsväsendet vanligtvis arbetade snabbt och effektivt, tog ärenden där utlänningar var inblandade ofta lång tid att behandla p g a motsträviga ämbets-män (Torén, s 368).

21 Brelin, s 36, och Osbeck 1757, s 169.

22 Ekeberg 1773, s 106 (cit); Torén, s 369; och Reinius 1939, s 207. Fiadorer fungerade som mellanhänder mellan kineser och västerlänningar.

23 Ekeberg 1773, s 118 (cit), och Reinius 1939, s 207. Torén menade dock att vördnaden för föräldrar och överhet var nödvändig för att ”styra en sådan myckenhet av bångstyriga och vanartiga undersåtar” (Torén, s 353; jfr ibid, s 368). Denna karakteristik motsäger de egen-skaper de flesta resenärer tillskrev kineserna, nämligen fridsamhet och laglydighet.

Kommentarerna kring mandarinerna gick dock ytterligare ett steg längre när det hävdades att de inte bara var maktfullkomliga utan också korrumperade. Enligt Torén stod ämbeten öppna för de som kunde betala för dem, och Ekeberg nämnde att de s k compradorerna, de kine-ser som hade huvudansvaret för att sköta utlänningarnas inköp av mat, kontakter med köpmän och myndigheter och uppsynen av de kinesiska arbetarna, skulle gjort goda vinster på sina sysslor om de inte i sin tur pressats på pengar av tulltjänstemän, soldater och ”små mandariner”. Ifråga om köpen av ämbeten är det intressant att notera att det var nå-got som också förekom i Sverige vid denna tid, och Toréns observation i den frågan kan mycket väl ha varit en förtäckt kritik av svenska snarare än kinesiska förhållanden.24

Också i andra avseenden hade svenskarna mycket lite till övers för olika delar av statsapparaten. En vanligt förekommande iakttagelse var att kineserna var dåliga på krig och vapen, även om åsikterna gick isär om vari huvudproblemet låg: en del resenärer hävdade genomgående att kineserna var oförmögna att bygga effektiva befästningar eller goda va-pen, medan andra helt enkelt menade att kineserna av naturen var fega och inte kunde försvara aldrig så goda befästningar. Men ”fegheten” kunde ju tolkas både positivt och negativt; som framgick av föregående avsnitt var kinesernas påstått fredliga natur en av faktorerna som Eke-berg och Reinius åberopade för att förklara kejsardömets välmåga under de senaste århundradena.25

Överlag är dock bilden av ämbetsmän, soldater och andra samhälls-tjänare föga smickrande; den erbjuder en slående kontrast till de rosiga skildringar av flitiga och energiska jordbrukare som var så framträdande i resenärernas beskrivningar av den kinesiska ekonomin. Genomgående talas det om lata, lättjefulla tulltjänstemän, högdragna och fåfänga mandariner och fega, demoraliserade soldater. Passivitet, inte aktivitet – ––––––––––––––––––––

24 Torén, s 368, och Ekeberg 1773, s 101–02. Om ämbetsköp i Sverige vid denna tid se Maria Cavallin, ”Korruption i en traditionell förvaltning: En begreppsdiskussion”, D-uppsats vid Historiska institutionen, Göteborgs universitet våren 1994, s 34–35, och id, ”Skyldighe-ter och rättighe”Skyldighe-ter: En fråga om kontroll?”, uppsats vid Historiska institutionen, Göteborgs universitet 6/4 1995, s 22–23.

25 Ekeberg 1773, s 103, 115 och 131–33; Torén, s 349, 355, 361 och 372–73; Reinius 1749, s 22; id 1939, s 235 och 236; och Osbeck 1757, s 184.

utom möjligen ifråga om hasardspel eller att frampressa mutor – var mönstret i dessa avsnitt av reseskildringarna.26 Orsaken därtill kommen-terades egentligen bara av Ekeberg, vars resonemang är intressant efter-som det är mycket svårt att förena med hans tidigare skildringar av de idoga, initiativrika kinesiska bönderna. Han menar nu att lagarna, och därmed det kinesiska samhället, bygger på ”de maximer, som de ärvt ef-ter den sluga filosofen Con-fu-chy [Konfucius]. Av dem synes subordi-nationen giva anledning till alla de andra; och är denna byggd på den undergivenhet och lydnad, som barn äro skyldiga föräldrar.”27

Tanken på underkastelsen, byggd på föräldraauktoriteten, som grun-den för det kinesiska samhället framskymtar här, om också bara som hastigast. Det var en idé som först under 1800-talet skulle bli allmänt omfattad i den europeiska opinionen men då ha desto större betydelse för synen på Kina. Uttalad av den författare som kanske mer än någon annan svensk resenär frammanat bilden av kejsardömet som ett agrart lyckorike befolkat av driftiga, uppfinningsrika arbetare var det emeller-tid en märklig observation som visar hur mångfacetterade föreställning-arna om Kina var i de svenska reseskildringföreställning-arna.