Collaborative planning, transitions management and design thinking: evaluating

I dokument Tidiga dialoger i detaljplaneprocessen (sidor 25-29)

3. Teori & tidigare forskning om medborgardialoger

3.5 Collaborative planning, transitions management and design thinking: evaluating

planning, Raynor, Doyon, Beer (2018)

Katrina Eve Raynor, Andréanne Doyon och Tanja Beer har undersökt hur arbetet med deltagande i planeringsprocessen går till i Australien och tre olika varianter av aktivt deltagande gällande beslut och planering. Dessa tre kallas för “collaborative planning”,

“transitions management” och “design thinking”. Gemensamt för dessa tre varianter är att de fokuserar på intressenters deltagande, engagemang och beslutsfattande, men samtidigt är de väldigt olika varandra gällande metodik, teoretiska grunder, prioriteringar, mål och inställningen gentemot konsensus och experimenterande. Alla tre varianter är tillämpliga vid stadsplanering, som präglas av oväntade, snabba och komplicerade förändringar. Det finns inte en enskild metod som alltid passar bättre än den andra, men författarna vill belysa i vilket sammanhang respektive metod kan tänkas göra bäst nytta och hur praktisk strategi och teori kan leda till bättre planering i praktiken och väcka insikter för planeringen i stort (Raynor, Doyon, Beer 2018).

Collaborative planning, dvs. planering som sker i ett samarbete, är en teori som utvecklade sig från 1980-talet och framåt. Författarna menar att grundidén är att det ska vara en öppen och inkluderande dialog där det finns en önskan att inkludera fler personer på de besutande positionerna, då man började inse att det faktiskt uppstod komplicerade problem i samband med planering. Man började jobba mer med dialoger efter att fler och fler medborgare börjat motsätta sig stadens utvecklingsprojekt, vilket grundade sig i att medborgarna kände sig exkluderade och att de inte hade något inflytande över processerna med de

planeringsmodellerna som gällde vid tidpunkten. Författarna hävdar att man med den här modellen hoppades på ett ökat demokratiskt inflytande i processen och öppnar för

diskussioner med allmänheten. Dock kritiseras denna modell för att bibehålla samma utfall som innan och att man mest fokuserar på själva processen med att få till ett ökat inflytande och inte att man hade någon slags målsättning att använda sig av informationen man

samlade in. Modellen får även kritik för att vara ett spel för galleriet genom att inte vara helt

öppna med hur besluten fattas. Därmed åsidosätts de grupper av invånare som inte har någon större kunskap om processen eller planeringen i stort, samtidigt som man gör resultaten legitima, eftersom man faktiskt har haft en dialog (Raynor, Doyon, Beer 2018).

Vad gäller Collaborative planning påstås det att det finns en uttalad målsättning om att försöka involvera alla som har något att bidra med i planeringen. Det finns dock ingen objektiv möjlighet att identifiera alla som kan ha intressen i planeringen och därmed är det väldigt svårt att kunna nå ut till alla dessa. Även om det är svårt att kartlägga alla som bör vara involverade hävdar författarna att det måste vara en stor spridning av deltagarnas intressen för att det ska kunna bli ett bra samarbete och om man misslyckas att identifiera olika perspektiv kan det leda till resultat som antingen inte är hanterbara eller rättvisa.

Generellt känner lokalbefolkningen till områdets styrkor och svagheter bättre än konsulter, som sannolikt lever på annan ort, och att man därför bör ta in deras åsikter och idéer för att konsulterna ska kunna genomföra projekten samtidigt som de inte äventyrar de positiva influenser som redan finns (Raynor, Doyon, Beer 2018).

Författarna skriver att Transition management är ett slags ramverk för en praktisk

samarbetsprocess som finns som stöd för de som vill åstadkomma positiva förändringar som bidrar till en mer hållbar framtid. Författarna skriver att denna modell baseras på

styrprocesser och avancerad systemteori. Den här modellen är en av de främsta ramverken för “Sustainability transitions”, vilket är de övergångar som sker när ny praxis, policys eller teknologi integreras i vardagen på ett bredare plan. Modellen fokuserar på att identifiera anledningarna, mönster och mekanismer som leder till förändringar i samhället och har utvecklats till ett nytt sätt att hantera komplexa problem genom förändrad styrning.

Målsättningen med modellen är att utmana de resultat som allt som oftast faller ut i samma riktning som innan, samt att finnas som stöd för fundamentala skiften mot andra kulturer, strukturer och praxis som i huvudsak är hållbara. När det kommer till transformativa eller större förändringar finns det en vilja att att uppnå strukturella, ekonomiska, teknologiska, sociokulturella och institutionella omvandlingar, istället för att intensifiera eller fortsätta med den gällande policyn eller praxis. Med hjälp av den här modellen kommer man åt problem som länge varit stadigvarande, oavsett om det gäller miljömässiga, sociala,

ekonomiska eller politiska problem och lösningarna bör tas fram i ett samarbete och genom att lära sig från tidigare erfarenheter. Förändringar kan komma från flera olika samhälleliga aktörer och styrsätt. Dessa baseras på “(1) bringing together frontrunners from policy, science, business, and society to develop shared understandings of complex transition challenges; (2) developing collective transition visions and strategies; and (3) experimentally implementing strategic social innovations”. Transition management försöker skapa

möjligheter för innovativ praxis att utvecklas, där delaktighet och interaktion är lika viktigt

som oenighet och personer som kan kliva fram och presentera ett alternativt synsätt på det hela. Dessa personer kan finnas inom alla olika slags hierarkier och just därför kan Transition management skapa ett mer inkluderande beslutsorgan, etablera nya intressegrupper och uppmuntra mer reflektion och problemformulering. Samtidigt kan det exkludera personer med intressen som inte passar in i den entreprenöriella idealbilden som processen ger upphov till (Raynor, Doyon, Beer 2018).

Transition management försöker påverka snabbheten och riktningen i förändringar baserat på lärdomar av analyser och experiment som främjar förändring. Det finns ett synsätt om sex principer för att påverka förändringar. Dessa är “(1) Get insight into the system, (2) Aim for system innovation in small steps, (3) Give room to diversity and flexibility, (4) Co-create, (5) Give room to change agents, and (6) Facilitate social and institutional learning” (Raynor, Doyon, Beer 2018). Dessa principer operationaliseras genom “the transitions management framework”, vilken består av fyra olika slags styraktiviteter, se figur 2.

- “Strategic - structure the problem and establish an arena”

- “Tactical - develop an agenda and derive pathways”

- “Operational - carry out experiments and mobilise networks”

- “Reflexive - monitor and evaluate, make adjustments to vision/agenda/networks”

Figur 2. En illustration av “Transition management framework”, Raynor, Doyon, Beer (2018)

Det påstås att styrningsaktiviteterna inte är sekventiella men identifierar möjliga kopplingar och komponenter för omvandlingsprocessen. Ramverket i figur 2 kan användas för att

bedöma hur samhälleliga aktörer hanterar komplexa samhälleliga problem på olika instanser, men också hur man utvecklar och implementerar strategier för att påverka processerna (Raynor, Doyon, Beer 2018).

Design thinking är en lösningsfokuserad metod som används av designers för att hantera problematik. Det innebär att potentiella lösningar på problemen tas fram relativt snabbt och att man då kan testa dessa i nödvändig utsträckning för att se vilket alternativ som passar bäst, vilket ofta görs innan man undersökt problemet på ett djupare plan. Metoden är humancentrerad och tar sikte på empati, logik, kreativa och upprepade tester för att lösa problem och detta gör att metoden står för att hjälpa beslutsfattarna att skapa förändringar och tjänster som förbättrar användarupplevelsen, vilket kan leda till en snabbare process där beslutsfattare utformar system som är bättre utformade för medborgarnas behov och önskemål. Författarna hävdar att design thinking har gått från att vara ett sätt att jobba över olika designområden till att vara ett verktyg för att förstärka kreativitet och innovation för flera olika sektorer, inklusive hållbar utveckling och planering. Eftersom metoden främjar flervetenskaplig praxis motiveras medborgare, slutanvändare, beslutsfattare, konsulter och regeringar att samarbeta, vilket gör att distanseringen mellan beslutsfattare och samhällen ges en möjlighet att minska och att en förbättrad förståelse för problematiken samt

mekanismen i planeringsprocessen (Raynor, Doyon, Beer 2018).

En “design thinker” är någon som kan se världen ur flera olika infallsvinklar, såsom kollegors, klienters, slutanvändarnas och olika kunders. Man betonar betydelsen av att definiera ett problem genom medborgarnas perspektiv för att kunna få fram en mer nyanserad lösning, istället för att komma med ett antagande om en lösning som kan tänkas fungera. På det här sättet växer empati fram och därmed förståelsen för olika synsätt, kulturer och kontexter som främjar en god helhetssyn på situationen (Raynor, Doyon, Beer 2018).

Design thinking består av framförallt fyra karaktärsdrag. “(1) placing humans their needs at the heart of enquiry; (2) embracing optimism, openness, non-linearity, complexity,

ambiguity and uncertainty; (3) adopting fast iterative and experimental processes through a variety of design methods and hands-on tools, and; (4) using tangible, accessible and collaborative methods of communication to share with stakeholders throughout the project’s development.” Man kan säga att det handlar om att ta fram prototyper och att prova olika lösningar för att komma närmare den slutgiltiga lösningen genom att testa sig fram för att se vad som fungerar i praktiken och inte enbart i teorin (Raynor, Doyon, Beer 2018).

I dokument Tidiga dialoger i detaljplaneprocessen (sidor 25-29)