En katolsk aftongudstjänst inledde klockan sex på torsdagskvällen den 25 juli firande av St. Anne. Kyrkans inredning vittnade om en blandform av katolska- och mi’kmaqtraditioner. På väggen hängde en tavla med en bön, skriven på den traditionella mi’kmaqskriften.
En liten wigwam stod uppställd på ett bord bredvid altaret. Det fanns tre Annastatyer. Den ena användes vid processionen och var en traditionell Annaavbildning. Den andra statyn var också
tradi-42 Parsons 1926:460.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
tionell i sin utformning med Anna, Jungfru Maria och Jesusbarnet.
Mitt i kyrkan fanns en större, svart staty som föreställde en indian-kvinna i traditionella kläder och med flätat hår. När jag först frågade vem detta var, fick jag svaret Anna. Först blev jag förvånade, så jag frågade om, bara för att vara säker på att jag hade hört rätt. Min vän uppfattde snabbt min förvirring och sa med ett leende: ”Det är mi’kmaq-Anna”.
Mässorna hölls av en katolsk präst från Halifax. Kören sjöng hym-ner med mi’kmaqtexter och mycket av musiken lånades från kända sånger som Amazing Grace, Kumbayah och O Store Gud. Eftersom jag tillbringade några år i min barndom i den lilla orten Mönsterås på den småländska ostkusten, har den sista hymnen en speciell betydelse för mig. Den skrevs av en präst (Carl Boberg) i denna lilla församling och hade nu hittat sin väg långt in i mi’kmaqreservatens hjärta som en av sångerna i deras hymnbok.
Prästen försökte att i sin predikan anknyta till mi’kmaqtraditio-ner. På torsdagskvällen var texttemat ”att vara en Elder”. Anna blev i denna text ett exempel på en förebildlig Elder. På samma sätt som den äldre generationen i mi’kmaqsamhället fungerar som läromäs-tare till de yngre så delade den äldre Anna med sig av sin kunskap till dottern Maria och sitt barnbarn Jesus. Mässorna följde annars det katolska mönstret. Några mi’kmaq inbjöds spontant av prästen att läsa texter eller böner. En kvinna berättade att en präst som tjänstgjort hos ojibwafolket för några år sedan var inbjuden att leda gudstjänsterna. Han lät mer traditionella inslag sätta sin prägel på mässorna, t.ex. seden att bränna sweetgrass, att trumma och att hålla soluppgångsceremonier. Kvinnan sade att hon hade uppskat-tat detta, men det fanns röster som höjdes mot att panindianska seder blandades in. De som opponerade sig såg ingen mening i att lägga panindianska skapelser till en ritual var essens redan upplev-des vara mi’kmaq (eller ”indiansk”).
Fredagen den 26 juli är den formella St. Anne’s Day. Processionen infaller däremot alltid på en söndag. Förutom att kvinnorna smyck-ade kyrkans Annastatyer med blommor och små mantlar hölls två gudstjänster under fredagen. På lördagen regnade det kraftigt. En morgon- och en kvällssamling ägde rum i kyrkan. Många passade på att besöka den avlidne band chief Noel Doucettes hus på reserva-tet Chapel Island för att en stund delta i likvakan och ge de efterle-vande stöd i sorgearbetet. Vakan öppnades för allmänheten klockan
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
två på lördagen och fortsatte till måndagen, då begravningen skulle hållas. Efter begravningsceremonin är det sed hos mi’kmaq att hålla en auktion över den dödes ägodelar. Pengarna går till de efterle-vande för att betala omkostnader i samband med begravningen. I många fall efterskänks de inropade föremålen till änkan eller bar-nen.
Under fredagen och lördagen ökade tillströmningen av männi-skor till ön. Söndag klockan 11.00 höll prästen en mässa för att ge syndernas förlåtelse. Nu var kyrkan fullsatt och det stod folk längs med väggarna och mellan bänkraderna. Efter mässans slut gick för-samlingen tillbaka till sina stugor för att klä upp sig och sina barn.
Solen gassade och en del valde att behålla sina shorts och t-shirts på, men de allra flesta, åtminstone de äldre, plockade fram väster-ländska ”finkläder”. Några få kvinnor bytte om till en pan-indiansk dräkt, dvs. fransiga, pärlbroderade mocka-kläder. Endast en kvinna (Grand Chiefs hustru) i processionståget bar en traditionell mi’kmaqklädsel med den karaktäristiskt konformade hatten. Wallis beskrev hur denna klädsel med rötter i både fransk- och mi’kmaq-tradition var på väg att försvinna redan på 50-talet:
One of the owners refused to don the squaw cap for us because ‘I feel all shut in’ and preferred a Plains type headband and feather … All said that when in recent years they had worn their costumes on St.
Anne’s Day they had been greeted with amusement by the younger people; and a New Brunswick Micmac woman who had recently spent a holiday in Shubenacadie described the costumes as ‘not real Indian, more like a show’.43
Klockan ett hade stugorna tömts på folk och en stor folksamling väntade framför utomhusscenen eller vid kyrkan på att gudstjäns-ten skulle börja. Den måste denna gång på grund av tillström-ningen hållas utomhus. Det är svårt att uppskatta antalet, men det rörde sig säkert om några tusen. Gudstjänsten inleddes med en pro-cession från kyrkan till utomhusscenen:
Först kom en äldre man, som bar på ett kors.
Efter honom kom kvinnor med olika flaggor. Tillsammans med dessa gick vitklädda småflickor, uppklädda för att delta i första natt-varden.
43 Wallis & Wallis 1955:282.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
Kören sjöng medan den vandrade mot scenen.
Sex stycken medlemmar av ett ordenssällskap, Knights of Colum-bus, deltog också. De var uppklädda i svarta mantlar och plymklädda huvudbonader. Männen hade ingen koppling till mi’kmaq utan kom som gäster.
Efter ordensbröderna kom Grand Chief, Grand Captain, några katolska präster och Grand Council. Wampum-bäraren, pudus, fanns också med.
Scenen intogs och en halvtimmes gudstjänst hölls. Predikan varva-des med körens sånger, kollekt togs upp och några män delade ut bröd från stora korgar.
Efter gudstjänsten gick deltagarna ned från scenen och återvände till kyrkan, men denna gång tågade de in bakvägen för att ånyo komma ut genom huvudingången. Nu bars statyn av St. Anne ut.
Processionen fortsatte längs med en streckad väg uppför kullen. En man såg till att ingen gick framför statyn. Strax innan processionen nått sitt mål vid järnkorset och den urholkade stenen med vig-vatten, tågade deltagarna in under den uppsatta blomsterbågen och rörde sig motsols runt korset och stenen där de stannade och satte ned statyn. Prästen höll ett kort tal och sedan gick han och andra talare upp på den uppbyggda scenen. En ditrest jesuitmunk från Restigouche inbjöds också att tala och en man från reservatet Big Cove sjöng en mi’kmaqhymn.
Grand Chief höll sitt traditionella tal, i vilket han bland annat ödmjukt bad sitt folk om förlåtelse med anledning av den kritik som riktats mot honom från några Elders. Sedan lämnade han över till nästa talare och sin närmaste assistent, Grand Captain. Denne höll sitt tal på mi’kmaq, i vilket församlingen fick beröm för visat uppträdande de senaste dagarna. En äldre kvinna avslutade talen med att sjunga en mi’kmaqhymn och efter denna sång började åter-tåget till kyrkan, som snabbt fylldes medan en kö växte fram utan-för huvudingången. Tradition är att utan-församlingen går fram till Grand Chief och, som en försoningsakt mellan honom och folket, kysser hans medalj. Denna ceremoni tog en timme. Som avslutning kunde de som ville krypa på knä från kyrktrappan in i kyrkan och till St. Anne’s staty för att be för de sjuka eller för någon nyligen avliden.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm