Culpabedömningen

Det interna skadeståndsansvaret aktualiseras som nämnt när en styrelseledamot genom sitt handlandade, uppsåtligen eller av oaktsamhet, skadat bolaget. För dessa rekvisit används normalt beteckningen vållande eller culpa. Den som avkrävs ansvar enligt en culparegel har således handlat uppsåtligen eller oaktsamt.149 Då ABL:s skadeståndsregler inte förutsätter uppsåt för att ansvar ska kunna utgå, sker sällan en uppsåtsbedömning, varför denna framställning inte kommer att fokusera på uppsåtsbedömningen. Skulle emellertid en sådan vara för handen sker bedömningen med hänsyn till den analys av uppsåtsbegreppet som gjorts inom straffrätten.150

Culpabedömningens grundläggande syfte är att utreda om den påstått oaktsamme kunde ha handlat på ett annorlunda sätt. Vid denna bedömning tas hänsyn till ett stort antal omständigheter, men viktigast är att försöka hitta en standard som handlandet i fråga kan bedömas efter såsom författningar, prejudikat och sedvana. Går det inte att hitta några standarder som ger ledning får domstolen använda sig av en fri culpabedömning, vilken ofta utgår ifrån risken för skada, den sannolika skadans storlek samt möjligheterna att förekomma skada. Till dessa                                                                                                                

149 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 127.  

faktorer ska också den handlandes möjligheter att inse skadan tilläggas.151 Då 29:1 ABL inte innehåller några standarder vid bedömmandet om en styrelseledamots handlande eller underlåtenhet varit acceptabel, utgår således bedömningen främst från reglerna i ABL, ÅRL och bolagsordningen.

3.5.1 Författning, bolagsordning och övriga föreskrifter

Utgångspunkten vid bedömmandet om styrelseledamot handlat oaktsamt är huruvida han eller hon iakttagit den omsorg som krävs för en syssloman i allmänhet. Vidare står det klart att en ledamot är att anse som oaktsam om bestämmelserna i ABL, ÅRL eller bolagsordningen eller andra förpliktelser som ålägger honom skyldigheter gentemot bolaget överträds. Även åsidosättandet av andra föreskrifter som ålägger en ledamot förpliktelser kan stipulera ansvar. Styrelseledamöter är också ansvariga för att med tillbörlig omsorg uppfylla de plikter som följer av deras ställning som organ.152 Åsidosätter således en styrelseledamot den lojalitets- eller vårdplikt som anses följa av dennes sysslomannalikande ställning i förhållande till bolaget har ledamoten i regel handlat oaktsamt.153

Taxell har utifrån tidigare finsk rätt anfört att oaktsamhet kan presumeras om skadevållaren överträtt en lag som ABL hänvisar till, samt att åsidosättande av uttryckliga lagstadgande bör bedömas strängt.154 Samma presumtion får också anses finnas enligt svensk rätt, även om det inte uttryckligen stadgas.155 En annan viktig norm vid bedömandet om en styrelseledamot har handlat oaktsamt är instruktioner från bolagsstämman. Av stor betydelse är även föreskrifter som meddelats i styrelsens arbetsordning, instruktioner till VD:n eller till andra organ som styrelsen inrättat samt instruktioner för den ekonomiska rapporteringen. Följer en styrelseledamot inte en arbetsordning, föreskrifter eller instruktioner från bolagsstämman innebär det ofta att en person inte uppträtt aktsamt och således kan en ansvarsgrund föreligga.156

En intressant fråga är om t.ex. Svenska kod för bolagsstyrning och andra föreskrifter som utgör s.k. soft law ska anses utgöra en objektiv måttstock vid culpa bedömningen enligt 29:1 ABL. Enligt Dotevall saknar det betydelse att Koden betecknas som soft law, då detta begrepp enligt honom inte har någon bestämd rättslig betydelse och endast är en beteckning för normer som har en oklar rättslig kvalifikation. Han är också av uppfattningen att Koden inte kan uppfattas som                                                                                                                

151 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 129 ff.

152 Prop. 1997/98:99 s. 186.

153 Prop. 1975:103 s. 376-377, 540.

154 Taxell, Ansvar och ansvarsfördelning i aktiebolag, s. 28.

155 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget, s. 60 och Hovrätten över Skånes och Blekinges dom den 2011-07-28 i mål T 2266-10 rörande överträdelse av generalklausulen i 8:34 ABL 75.

sedvänja, då det är tveksamt om sedvänja ens kan uppkomma rörande hur styrelsearbete och företagsledning ska bedrivas, eftersom praxis på dessa områden skiljer sig åt mellan olika företag.

Skulle emellertid Koden i framtiden ändå få status av sedvänja anför Dotevall att den ändå inte kan användas vid culpabedömningen, då det i ABL inte finns någon hänvisning till god styrelsesed. Som stöd för detta resonemang anför han att det i ABL finns en uttrycklig hänvisning till bl.a. god revisionssed, för att sedvänja ska ha aktiebolagsrättslig relevans krävs således regler som öppnar upp dörren för sedvänja. Dotevall menar vidare att Koden inte ens kan tolkas som en yrkesstandard, eftersom ABL inte hänvisar till någon sådan standard.157 Har emellertid bolagsstämman beslutat att Koden ska följas, kan Koden få betydelse vid culpabedömningen och är då att ses som ett vanligt direktiv som styrelsen är skyldig att följa.158

Stattin är av en mer liberal uppfattning och har framfört att det inte är någon nyhet att doktrin används för att belysa lagstiftningen. Enligt honom har också Koden ett högre rättskällevärde än doktrin, då Koden behandlats i två statliga betänkande159. Varför det ligger nära tillhands att en domstol vid bedömningen om en styrelseledamot uppfyllt sina plikter enligt 8:4 ABL tar hänsyn till argument som väger in Kodens regler om styrelsens uppgifter. Kodens regler ska därmed anses vara konkretiserande och utfyllande i förhållande till ABL:s knapphändiga reglering av styrelsens uppgifter.160 Rättsläget rörande huruvida Kodens regler kan användas eller inte vid en culpabedömning kan därmed inte anses vara helt klart, då det råder olika uppfattningar inom doktrinen. Klart är i vart fall att Koden är att se som stämmoanvisningar om bolagsstämman beslutat att bolagsledningen ska följa den och kan då användas vid culpabedömningen.

Frågan om hur föreskrifter som inte sanktioneras av lagen ska tolkas vid en culpabedömning är i sig mycket intressant. Stattins synsätt förfaller innebära att föreskrifter kan ”smyga” sig in bakvägen och bilda en norm utan något egentligt lagstöd. En sådan utveckling är kanske inte önskvärd då lagstiftaren kringgås, vilket inte rimmar särskilt väl med legalitetsprincipen och kravet på rättssäkerhet. Mot detta kan anföras att Koden inte är vilken föreskrift som helt helst, då den behandlats i två statliga betänkande och även diskuterats av Förtroendekommissionen i SOU 2004:47.

Kontroversen skulle troligen kunna lösas relativt enkelt genom att ABL i viss hänseenden hänvisade till god styrelsesed, vilket skulle utgöras av Kodens mer centrala strecksatser. Med tanke på att ABL och förarbetena i många fall är                                                                                                                

157 Dotevall, Styrelsens och VD:s skadeståndsansvar – påverkas det av koden?, s. 79-82.

158 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 65.

159 SOU 2004:46 och SOU 2004:130.

knapphändiga verkar det också finnas ett stort behov, i vart fall rörande de centrala bestämmelserna om styrelsens ansvar och plikter, av att lagens bestämmelser kompletteras med Kodens bestämmelser. Detta skulle medföra att det blir lättare att utkräva skadestånd, eftersom culpabedömningen skulle förenklas genom att domstolen hade tillgång till tydligare normer.

En ökad reglering riskera dock att bli omständligare och därmed kostsam, i alla fall för mindre bolag. Svernlöv har hävdat att när bestämmelser förs över från kod till lag och blir tvingande går flexibiliteten och anpassningsförmågan som följer av ”följa eller förklara”-principen förlorad. Enligt honom är det därför högst tveksamt om bolagsstyrning blir effektivare, aktievärdet höjs eller att riskerna minskar genom att bestämmelser som tidigare varit föremål för självreglering förs in i lagtexten.161

Vidare har han framfört att det generellt sett vid denna typ av diskussioner antas att en ökad reglering även skulle höja aktievärdet, men att det är omdiskuterat om detta verkligen överensstämmer med verkligheten. T.ex. så hävdar Svernlöv med stöd av undersökningar som genomfördes i USA under 1970-talet att det finns mycket lite bevis för att förändringar i bolagsstyrning har haft någon ekonomisk effekt.162

Även om nuvarande rättsläge är oklart rörande hur soft law ska tolkas, och det verkar finnas ett behov av ett precisera normerna för styrelsens handlande, innebär troligen införandet av en regel om god styrelsesed fler nackdelar än fördelar. Detta då en ökad reglering ifråga om handlingsnormer inte med säkerhet verkar medföra några påtagliga förbättringar ifråga om skötseln av bolaget samtidigt som det finns ett värde i att bolagen i hög utsträckning själva får utforma sin organisation.

3.5.2 Arbetsfördelningen inom bolaget och inom styrelsen

Vid culpabedömning läggs också stor vikt vid den arbetsfördelning som sker inom styrelsen och mellan de olika bolagsorganen. Vilket beskrivits ovan grundar sig arbetsfördelningen inom bolaget på ABL, beslut av bolagsstämman och beslut som styrelsen själv fattat. Av denna fördelning följer således att om ett visst organ eller styrelseledamot tillerkänts ett visst ansvar, påverkar arbetsfördelningen deras ansvar vid culpabedömningen.163 Stöd för detta framgår även av praxis, även om de domar som finns på området främst rör det straffrättsliga ansvaret.164 Av praxis följer också att en arbetsfördelning som inte uttryckligen överenskommit ändå kan påverka fördelningen av ansvar.165

Vidare har Taxell uttryckt att de uppgifter som tillkommer styrelsens ledamöter kan växla avsevärt beroende på typen av bolag och att ledamöter inom en och                                                                                                                

161 Svernlöv, Trender inom corporate governance, Ny Juridik 3:11 s. 33.

162 A.st.

163 SOU 1941:9 s. 633.

164 Se NJA 1936 s. 78 och NJA 1973 s. 587.

samma styrelse kan ha uppgifter av olika slag och omfattning. Styrelseledamöter kan också ha olika kvalifikationer och olika i grad vara aktiva eller passiva i styrelsearbetet, vilket är faktorer som är relevanta för culpabedömningen. Betonas ska dock, vilket beskrivits ovan, att ansvaret alltid är individuellt och att styrelsen alltså inte har ett kollektiv skadeståndsansvar i dess egenskap av kollegialt organ. Emellertid har även den mest passive styrelseledamoten som befriats från uppgifter fortfarande ett övervakningsansvar för uppgifter som delegerats till annan.166

Dessutom åläggs i regel en styrelseledamot som utför mer arbete för bolaget och uppbär ett högre arvode ett strängare aktsamhetskrav än passiva ledamöter med ett lägre arvode.167

Då ansvarsfördelning ska avgöras mellan ledamöter är också arbetsordningen enligt 8:6 ABL av stor betydelse. Vilket nämnts tidigare var ett av de huvudsakliga skälen till att ett krav på arbetsordning infördes att få styrelsen att i skrift precisera de olika ledamöternas uppgifter och därigenom skapa bättre förutsättningar för att utkräva skadeståndsansvar.168 En styrelseledamot som i arbetsordningen tilldelats ett specialansvar för ett visst område bedöms också betydligt hårdare än övriga ledamöter för fel och brister inom det aktuella ansvarsområdet.169 Trots att arbetsordningar existerade även innan förändringen i slutet av 1990-talet, får kravet på en skriftlig arbetsordning ses som en mycket viktig förändring. Detta då ett väl fungerande system för interna instruktioner som tydligt anger var ansvaret ligger, i slutändan skapar förutsättningar för att en styrelseledamot som brister i sina åtaganden kan hållas ansvarig.

3.5.3 Prejudikat, råd och sedvänja

Vid bedömningen av aktsamhetsstandarder är prejudikatbundenhet av betydelse, vilket hänger ihop med det allmänna kravet på konsekvens i rättskipningen. Då domstolen gör en aktsamhetsbedömning ska således tidigare avgöranden beaktas, så att lika bedöms lika. Det är dock inte alltid lätt att avgöra prejudikatens betydelse, eftersom det sällan framgår vilka omständigheter i det tidigare fallet som domstolen tillmätt betydelse i förhållande till det aktuella. 170 Vidare kan allmänna rekommendationer och råd från myndigheter och andra icke-bindande anvisningar få betydelse vid culpabedömningen.171

166 Taxell, Styrelseledamöters rättsliga ansvar, Förhandlingar vid det 29:e nordiska juristmötet, s. 235.

167 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 135, Taxell, Bolagsledningens ansvar, s. 24 och NJA 1913 s. 96.

168 Prop. 1997/98:99 s. 188.

169 Svernlöv, Arbetsordning och andra instruktioner i aktiebolaget, s. 70-71.  

170 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 132.

171 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget, s. 66 och af Sandeberg, Prospektansvaret, s. 117, 155 ff.

Av betydelse vid culpabedömningen är också sedvänja, vilket har sin grund i avvändning av bonus pater familias begreppet och som innebär att vikt läggs vid den aktsamhet som i allmänt iakttas. Uppfattningen att sedvänja är att se som en norm vid ansvarsbedömningen får nu anses som delvis övergiven, då den bl.a. anses medföra en ohållbar förenkling av verkligheten.172 Emellertid så kan allmänna råd få betydelse vid ansvarsbedömningen om dess ger uttryck för en etablerad eller önskad sedvänja.173

3.5.4 Den fria culpabedömningen

Om varken författningar, föreskrifter, prejudikat eller sedvana ger tillräcklig ledning vid culpabedömningen är domstolen tvungen att göra en fri bedömning av kraven på handlandet. En styrelseledamot kan alltså ha agerat oaktsamt, trots att ABL, bolagsordningen och stämmoanvisningar följts. Vilket kortfattat beskrivits ovan sker denna bedömning enligt Hellner genom att domstolarna bedömer aktsamheten genom att sammanställa tre faktorer: risken för skada, den sannolika skadans storlek och möjligheten att förekomma skadan. Till detta bör också den handlandes möjligheter att inse skadan tilläggas, vilken kan sägas utgöra en fjärde faktor. Utifrån dessa faktorer görs en helhetsbedömning, genom att de olika faktorerna vägs mot varandra, vilket slutligen mynnar ut i att domstolen avgör om omständigheterna krävde ett annat handlande än det som förekommit.174 Den fria culpabedömningen utgår ifrån risken för skadan och skadans storlek. Vid ett beslut som innebär ett högt risktagande, vilket kan resultera i omfattande skador ställs alltså högre krav på att styrelsen avstår från handlingen, alternativt vidtar skadeförebyggande åtgärder.

Trots att inga formella normer har överträtts kan således en styrelseledamot bedömas som oaktsam. Detta förutsätter dock att beslutet innefattat ett stort risktagande och det aktuella beslutet eller åtgärden inte varit föremål för en tillräcklig beredning och inte ligger inom bolagets ordinarie verksamhet.175 Svenska domstolar överprövar alltså inte huruvida beslut eller åtgärder inom bolagets förvaltning är att anse som kloka eller okloka, varför det kan anses finnas en form av business judgment

rule-princip inom svensk rätt, om än inte uttalad.176 Denna princip är emellertid härskande inom amerikansk rätt och kommer att diskuteras mer ingående fortsättningsvis.

172 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 119.

173 Se NJA 1995 s. 693.

174 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 134. Se även NJA 1981 s. 683, NJA 1964 s. 164 och NJA 1998 s. 617.

175 Stattin, Företagsstyrning – En studie av aktiebolagsrättens regler om ägar- och koncernstyrning, s. 371.

176 Johansson, Intermistiska åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer, SvJT 1991 s. 604, Johansson, Bolagsstämma, s. 307 och NJA 1987 s. 394.

3.5.5 Culpabedömningens subjektiva sida

Av det ovan sagda framgår att culpabedömningen är objektivt präglad, då den främst utgår från objektiva normer som inte tar hänsyn till omständigheter som rör styrelseledamots person. Styrelseansvaret är dock inte ett utpräglat professionsansvar, som t.ex. advokater och revisorer har, varför hänsyn i viss mån även måste tas till styrelseledamöters kunskap, kapacitet och hur arbetsuppgifterna har fördelats mellan ledamöterna.177 Huvudregeln vid ansvarsbedömningen är dock att otillräckliga personliga kvalifikationer inte utesluter eller minskar en styrelseledamots ansvar. Detta då en styrelseledamot frivilligt åtagit sig uppdraget och därmed också själv ansvar för att han eller hon är tillräckligt kvalificerad för det. Utgångspunkten vid culpabedömningen är att varje ledamot av styrelsen anses nå upp till en viss miniminivå vad gäller personliga kvalifikationer.178 Då styrelser i många fall är heterogent sammansatta har det i doktrinen uppmärksammats att det är svårt att finna en lägsta gemensamma standard för styrelsens medlemmar.179

Därmed är det kanske inte helt oproblematiskt att vid ansvarsbedömningen utgå ifrån att alla ledamöter har en viss standard, eftersom det inte verkar vara fallet i verkligheten.

Bristande personliga kvalifikationer kan innebära att skadeståndet jämkas i enlighet med 29:5 ABL, vilken kommer att diskuteras mer ingående nedan. Andra subjektiva omständigheter som kan få betydelse vid fördelningen av ansvaret är huruvida en styrelseledamot nyligen tillrätt sitt uppdrag eller varit verksam under en längre tid i företaget.180 En ledamot kan dock inte befrias från ansvar bara av den anledningen att han eller hon saknar erfarenhet från affärsverksamhet eller inte erhåller något arvode från sitt uppdrag.181 Vidare kan det förväntas av en styrelseledamot att han eller hon har kunskap om reglerna i ABL och bolagsordningen, alternativt att en sådan brist kompenseras genom att en sakkunnig rådfrågas.182 Huvudregeln är att rättsvillfarelse endast kan vara ursäktlig i mycket speciella fall, medan faktisk villfarelse anses kunna medföra ansvarsfrihet för skadevållaren. Även i detta fall innebär dock rättsvillfarelse troligtvis att ansvaret istället kan jämkas enligt 29:5 ABL.183

Det subjektiva momentet av culpabedömningen kan givet vissa omständigheter leda till att vissa styrelseledamöter bedöms strängare än andra. T.ex. anses ledamöter med en viss expertis bära ett större ansvar för skada som inträffar inom det område som person i fråga har sin expertkompetens. Det har uttryckts att övriga ledamöter                                                                                                                

177 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 72-73.

178 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 106.

179 A.st.

180 Sofsrud, Bestyrelsens beslutning og ansvar, s. 125.  

181 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 74. Se även det danska fallet UfR 1979 s. 777.

182 A.a. s. 75 och Taxell, Ansvar och ansvarsfördelning i aktiebolag, s. 58.

183

bör kunna lita på expertens utredningar och förslag och sällan kan ses som oaktsamma vid fel eller försummelse inom dennes ansvarsområde. 184

Sammanfattningsvis är culpabedömningen objektiv, men det finns alltså vissa subjektiva inslag, vilka spelar en underordnad i helhetsbedömningen.185

3.5.6 Kravet på kausalitet och adekvans

För att den interna skadeståndsskyldigheten ska aktualiseras gäller den allmänna skadeståndsrättsliga principen om att det måste finnas ett orsakssamband mellan skadan och den pliktstridiga handlingen eller underlåtenheten. Orsaksförhållandet, eller kausaliteten som det också benämns är att se som en del av ansvarsprövningen och en förutsättning för skadeståndsansvar. För att kausalitet ska anses föreligga krävs inte att vållandet varit den viktigaste orsaken till skadan, utan skadeståndsskyldighet uppstår även när oaktsamheten endast varit en bidragande orsak.186 Detta innebär att det inte föreligger något orsakssamband om en styrelseledamot försummat sin plikt och det uppstår en skada om skadan skulle ha uppkommit oavsett pliktförsummelsen.187

Ofta är det dock inte själva kausalitetsfrågan som vållar det stora bekymret. Enligt Samuelsson ligger istället den stora svårigheten i att med tillräcklig exakthet precisera effekten av det oaktsamma handlandet.188 Det har rent av hävdats att om effekten av handlandet kan preciseras så ger sig ofta kausalfrågan av sig själv.189 För att ansvar ska inträda krävs vidare att det rör sig om ett adekvat orsakssamband, vilket har sin grund i att den som handlat oaktsamt inte ska belastas för skador som uppstått slumpmässigt.190 HD har i målet NJA 1993 s. 41 I och II uttalat att,

”En grundsats inom skadeståndsrätten är det skall föreligga adekvat kausalitet mellan en handling och en inträffad skada för att skadestånd skall kunna utgå. Genom kravet på adekvat kausalitet förhindras att alltför oväntade och avlägsna skadeverkningar ersätts.”

Vidare sker bedömning av adekvansen alltid individuellt, precis som med resten av culpabedömningen. Kravet på adekvans ska alltså bedömas utifrån respektive skadevållares handlande.191 Det kan dock uppstå vissa problem när adekvans och kausalitet ska påvisas vid ren förmögenhetsskada, då de flesta fall rör sak- och                                                                                                                

184 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget, s. 69.

185 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 104.

186 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 195-198.

187 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 65.

188 Samuelsson, Information och ansvar, s. 303.

189 Persson, Skada och värde, s. 130.

190 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 203.

personskada. HD har i NJA 1998 s. 893 som rörde ren förmögenhetsskada fastslagit att kravet på adekvat kausalitet mellan handling och inträffad skada innebär att skadan ska ha framstått som beräknelig och viss mån som en typisk följd av det