• No results found

Dagens forskningspolitik, med dess fokus på teknisk och med icinsk forskning, leder till allt större ensidighet i all forskning.

Dessutom ses starka forskningsmiljöer alltför ofta som syno-

nyma med stora, men det fi nns inga rimliga belägg för att vi

får en bättre forskning genom att bygga stora miljöer. Det me-

nar Lennart Olausson, rektor vid Malmö högskola.

till Kina och Indien, säger man. Men vad betyder det att man sä- ger att EU ”halkar efter”? Vad är det man är ute efter och vilken syn på forskning och utbildning har man? Är det rimligt att se på kunskap som en nationell egen- dom? Det är här som ordet kon- kurrens kommer in. Kunskap ses som ett konkurrensmedel, och kanske inte bara ett konkurrens- medel bland andra utan Medlet. Det blir tydligt både när det handlar om EU och när det hand- lar om Sverige.

Enligt tillgängliga uppgifter så står Sverige för 2% av bildningen av ny kunskap i världen. Man är från så kallat ansvarigt håll oro- lig för att ”vår” andel håller på att minska. Men vad betyder det egentligen? Och vad står de olika procentsiffrorna för? Hur mäter man? Är det i förhållande till hur mycket resurser man sätter in el- ler är det den forskning som syns i de bibliometriska studierna? Jag vet inte, eftersom jag inte har sett något bra underlag som för- klarar detta. Spelar det någon roll? Jo, det gör nog det, efter- som om man bara mäter det som syns i de bibliometriska studier- na, så är det stora delar av existe- rande forskning och ny kunskap

som inte syns i dessa siffror, bland annat stora delar av huma- niora och lite mindre av sam- hällsvetenskapen. Om man avser de resurser som sätts in, så är det kanske självklart att den svenska andelen sjunker när kineser och indier börja sätta in sina. Det fi nns ju trots allt lite fl er männis- kor som bor och verkar i dessa länder.

Vi står nu också mitt i den så kallade Bolognaprocessen, vilken ibland sätts in i samma samman- hang som forskningspolitiken, dvs att det handlar om att stärka positionen i den internationella konkurrensen. Om man då åter- vänder till inledningen till den se- naste forskningspolitiska propo- sitionen ”Forskning för ett bättre liv”, ges en annan bild. Där slås det fast att forskningen …

bidrar till utveckling och för- nyelse, stärker tillväxten, ökar förståelsen och samspelet med människor i andra länder och förbättrar medborgarnas möj- ligheter att leva ett gott liv. Så långt är det gott och väl lik- som när man fortsätter att läsa de inledande trosbekännelserna.

Men när man nu ett år efteråt

funderar över det huvudsakliga budskapet som härletts från pro- positionen, så känner man sig inte lika lugn. Det är i huvudsak två teser som utformats. För det första skall huvuddelen av de nya resurserna satsas på teknik och medicin. Det förefaller som om man nöjt sig med att se till det som man tror ”stärker tillväx- ten” och inte det övriga i citatet ovan. För det andra är det en fortsatt tilltro till att ”konkur- rensutsätta” forskningsmedlen via Vetenskapsrådet och Vinno- va. Men det är inte längre fråga om att det är de enskilda forskar- na som skall konkurrera utan nu handlar det om starka forsk- ningsmiljöer, som är de som an- söker om pengarna, utifrån en prioritering och rangordning inom de enskilda lärosätena.

Det är dessa båda budskap som präglat det dryga år som gått sedan den forskningspolitis- ka propositionen kom och som från och med 2006 också syns i budgetsammanhang. Det är svårt att hitta pengar till det som skall bidra till ”…den ökade förståel- sen och samspelet med männis- kor i andra länder”. De båda te- ser som jag nämnt ovan är också tätt sammanhållna, vilket gör att

TEMA

de förstärker en sida inom forskningspolitiken. Det tror jag kan bli djupt problematiskt om några år om man inte gör något åt det.

Den tankefi gur som förefaller ligga bakom den nuvarande forsknings- politiken är att det bara är en viss typ av forskning som bidrar till att stärka tillväxten, nämligen teknik och medicin. Men inte vilken teknik eller medicin som helst, utan man har också i högre utsträckning än tidi- gare anammat att det skall vara sådan forskning som har internationell synlighet, dvs sådant som går att mäta via bibliometriska analyser. Det här med synlighet eller mätbarhet har förstärkts ytterligare i dels de in- ternationella rangordningar som gjorts av lärosäten och dels i de under- lag som skall ligga till grund för Vetenskapsrådets sätt att hantera starka forskningsmiljöer.

Vad är problemet med detta då? Jo, vi kan hitta åtminstone två tydliga problem. Det ena har att göra med att humaniora och samhällsvetenskap inte syns alls på samma sätt i de numera vedertagna sätten att mäta forsk- ning och dess kvalitet. Till stor del beroende på att man inom dessa fält har andra publiceringsstrategier än inom naturvetenskap, teknik och medicin. Det andra problemet är mer generellt och kan uttryckas som att den tillämpade forskningen kommer att komma i strykklass. Denna form av forskning har inte heller samma form av synlighet i de tidskrifter som väger tungt och som mer vetter åt grundforskning. Ingen av dessa effek- ter av forskningspolitiken är, enligt mitt sätt att se, bra för framtiden.

Det fi nns mycket annat att säga om forskningspolitiken – det vikti- gaste kanske är att det fi nns inga som helst vetenskapliga belägg för den tro som politiken är ett uttryck för, nämligen att vi genom att satsa ensi- digt på teknik och medicin får ”…. ett bättre liv”.

Det fi nns också ett annat problem som ligger i förlängningen av den nuvarande forskningspolitiken – och detta är kanske något som syns ännu tydligare i Danmark där man är i full färd med att slå samman uni- versitet – och det är tanken att ”big is beautiful”, och inte bara det , utan att starka forskningsmiljöer ofta handlar om storlek. Återigen; det är svårt att hitta rimliga belägg för att vi får bättre forskning genom att bygga stora miljöer.

Denna tankefi gur brukar ofta legitimeras med att det gäller att profi - lera sig – ett annat modeord. Jag tror i och för sig att det är viktigt att

såväl forskare som lärosäten för- söker profi lera sig, men detta går inte nödvändigtvis ihop med tan- ken att man måste koncentrera verksamheter till färre platser som därmed också blir större och större. Jag är rädd att detta kom- mer att leda till en alltmer ökan- de sårbarhet och att stora områ- den lämnas obeforskade. Det är ju inte så att den svenska – om man nu kan tala om något så- dant som svensk forskning, efter- som mycken forskning sker i samarbete med och inom inter- nationella nätverk – forsknings- politiken är profi lerad. Utan de prioriteringar som görs i Sverige är precis desamma som görs in- ternationellt, dvs man genomför en politik som leder till allt större ensidighet i all forskning.

Det fi nns ytterligare en sida att lyfta fram och det är den som vetter mot en starkare politisk styrning. Bakgrunden är enkel. Bakom mycket av talet om kon- kurrensutsättning ligger också en tanke om rangordning och ran- king. Man vill sätta olika lärosä- ten eller forskare på en lista, där det bästa hamnar högst upp och sedan följer en fallande skala.

Dessa listor eller andra nyckeltal som tas fram används påfallande ofta av politiker, som då omedel- bart kan antingen slå sig för bröstet för att det gått bra eller vill vidta åtgärder som driver på i den riktning som gör att man får bättre siffror nästa gång. Det som oroar mig i förlängningen av detta är inte att politiker intres- serar sig för verksamheten utan att vi inom högskolevärlden allt mer kommer att sträva efter att göra de saker som syns i siffror- na. Inte för att vi innehållsmäs- sigt tycker att det är viktigast utan just därför att vi måste bli mer synliga, där synlighet skall läsas som det som mäts.

Något positivt skall väl också sägas.

Den stora utmaning som vi står inför är inte om satsningar på forskning i Kina och i Indien gör att Sveriges andel av den in- ternationella forskningen – som den nu mäts – sjunker en och an- nan tiondel från nuvarande 2 %. Eller om EU:s andel blir någon promille mer eller mindre. Den stora utmaningen är snarare att vi alla måste kunna ta del av och nyttja 100 % av all ny kunskap i

världen och inte nöja oss med några få procent. Vi som högsko- la måste bli mycket bättre på att ta del av alla kunskap i världen, kritiskt granska och förmedla den till den region som vi är verk- samma i. Forskning i sig leder inte till ett bättre liv, utan det är först när vi omsätter kunskapen i handling, det må vara i lärosalen, i en populärvetenskaplig föreläs- ning, i samspel med ett företag eller något annat som det sker. Vi vid Malmö högskola sätter en ära i att arbeta med samhällsrele- vant forskning och arbeta med kunskapsdelning i nära anslut- ning till olika användare i sam- hället. Detta kanske inte ger lika många citeringar i internationel- la tidskrifter eller lika stor upp- märksamhet på en eller annan internationell konferens. Men det är inte olika mätmetoder på vad som skall anses vara fram- stående forskning som skall styra vad vi arbetar med utan snarare vad vi tror på som kan leda till att medborgarna i alla länder får chans till att leva ett bättre liv.

Lennart Olausson

De prioriteringar som görs i Sverige är

Related documents