• No results found

Informanterna ombads reflektera kring sina upplevelser och erfarenheter av att samla in data till olika lägesbilder under pandemin.

För vem och varför?

Många informanter är väldigt kritiska till hur arbetet med lägesbilderna varit ordnat och vilken kommunikation som omgärdat informationsinhämtningen. Informanter från både kommunerna och Länsstyrelsen anger att de varken för- står syftet med eller nyttan av den information som kommunerna ombeds do- kumentera eller vem som egentligen är intresserad av informationen.

”Varför vill de veta det här? Man förstod inte syftet med alla frågor. Om [läns- styrelsen] hade egenintresse eller om det var regeringen som undrade det här? Det var otydligt ibland vad det skulle ha svaren till.

Jag förstår att Länsstyrelsen kanske […] inte fått välja så jättemycket själva kring vad de ska begära in för uppgifter. Men de kan ju vara en motpart mot Regeringskansliet och säga ”Varför vill ni veta det här?” […] ”Vad ska ni göra med den här informationen?” […] Ibland känns det som att [länsstyrel- sen] inte [heller] vet. […] De begär in uppgifter som man inte förstår. Vi [efter-]frågar väldigt mycket information, men vi vet inte riktigt vad vi ska ha all information till. Men vi är duktiga på att ta in saker.

[Länsstyrelsen] samlar in jättemycket information, men jag vet faktiskt inte ärligt vad gör vi med all information som vi får in.

Resurs- och tidskrävande

Vidare tar många upp den tid som det tar för kommunerna att ta fram underlag för att kunna besvara frågorna som Länsstyrelsen och statliga myndigheter vill ha svar på.

I småkommunerna […], vi är så få personer och det krävs otroligt mycket [att ta fram det] som ska in till Länsstyrelsen, så att vi kan känna ibland ”Vad får vi tillbaka av det där?” ”Vad får vi för nytta av det vi lägger ner så mycket tid?” Sedan förstår väl jag att det inte är Länsstyrelsen som hittar på, utan de får väl ovanifrån, men det kan kännas ibland som att vi bra matar in, men vad blir kontentan?

En svår bedömningssport

Informanterna påtalar också att de anser att många frågor inte borde vara kom- munernas ansvar att besvara, eftersom inhämtningen av information kräver kompetens och resurser som de inte anser att kommunerna har.

76

Det är framförallt när vi ska bedöma andra samhällssektorer, det har inte vi förmåga att göra på kommunal nivå. Det skulle innebära att vi måste upprätta särskild samverkan med myndigheter och andra bara för att få fram den in- formationen […] men vi tar inte kontakt med olika centrala myndigheter, tra- fikverk och allt möjligt för att ta fram [uppgifter], det kan vi inte göra. Då skulle vi få sätta av två personer som bara jobbar med lägesrapporteringar.

Informanterna beskriver att datainsamlingen till lägesbilderna ofta är svår att genomföra på ett tillförlitligt sätt och att uppgiften upplevs ta alldeles för mycket tid att genomföra. Kommunerna beskriver ofta ingående på ett själv- kritiskt sätt hur de går tillväga för att besvara, vad de ofta upplever som omöj- liga frågor på ett pliktskyldigt sätt men med följden att kvaliteten på svaren blir låg och tillintetsägande.

Konsekvenserna blir ju att vi inte kan, och att vi inte tycker att det är vettigt att lägga så mycket tid på den här rapporteringen i kommunerna. Utan vi fyller i den här [pliktskyldigt].

Det var svårt ibland [att ta fram informationen] […] Man hann inte heller […] Vi var ju tvungen att hantera akuta grejer […] man hade inte tid att ifrågasätta allting heller, utan man körde på.

Mycket ”copy paste”. Det blir ett större arbete inledningsvis för då bygger man ju upp en grundplattform som sedan blir det som gäller. Sen får vi olika nya frågor i de här då och då. […] Och då lägger man mer ner tid på de frå- gorna, eller nya inspel som ska in till lägesrapporteringen. […] men sen löper det på och så tittar man om det blivit några ändringar sedan sist.

Den här bedömningssporten vi sysslar med när vi ska bedöma om det är kritisk eller allvarlig påverkan […]. Även om det finns en skala som man kan läsa […] vad det betyder, så är det fortfarande extremt individuellt […] ”-Vad du känner är kritiskt?” […] ” Vad är allvarligt för dig?” […] Regeringen säger […] begär ut de här uppgifterna och så ska [kommunerna] sitta där och liksom ”Hur ska vi ta reda på det här ens?” ”Hur och vad ger det här er i slutändan? […] ”Vad ger det för bild?” […] Igår så kom det […] en ny fråga […] Den frågan handlade om hur efterlevnaden [av] myndigheternas rekommendat- ioner ser ut. Alltså, ”Är det trångt? Eller inte trångt?” Eller ”Håller folk av- stånd?” […] ”Hur ska vi ha koll på det?” Dessutom ska vi fylla i om det är många utifrån riskgrupper eller +70 som befinner sig på olika platser […] ”- Hur ska vi göra det?”

Många informanter ifrågasätter trovärdigheten i det underlag som de genom sina sammanställningar bidrar till att producera, den nationella lägesbilden.

Inhämtningen av uppgifterna sker säkert på tusen olika sätt i alla kommuner. Så vad gör de av det aggregerade resultatet? Det är kanske inte en [enda] sanning i botten.

77

Det tog vi ju upp, att den här lägesbilden, det är fakta som dels är gammal, dels är övergripande, svävande. Den ger oss aktörer ingenting. Den ger något för er att rapportera uppåt.

Alltså och förstå att det sitter 290 kommuner i landet som gör exakt det här varje vecka, när det finnas digitala verktyg som man skulle kunna använda istället! Som Regeringskansliet skulle kunna titta på exakt varje minut såhär ser det ut i hela Sverige. […] Förstår du det byråkratiska knaseriet som vi pysslar med?!

Samordnad utformning på samtliga nivåer

Flera informanter tar upp att de inte får någon återrapportering tillbaka och att de gärna hade sett att de fått en tydligare återkoppling kring vad informationen som de skickar in används till.

Jag sa att det skulle vara bra om vi får återkoppling, vad informationen ska användas till. Så att vi förstår varför vi gör saker. Men jag har inte fått någon återkoppling. […] Det bara rullar på allting så man hinner ju inte, man orkar ju inte fastna i allting heller, utan ja. Man fortsätter jobba.

Vidare beskriver informanterna att kommunernas utformning av den egna lä- gesbilden inte är harmoniserad med den lägesbild som används på nationell nivå. Vilket innebär att det blir dubbelrapportering och således upplevs som ett ofta meningslöst merarbete för kommunerna.

Vi har [försökt ta fram] en tydlig mall för hur vi ska bygga upp våra lägesbil- der. Vi har [tidigare] kompetensutvecklats i länet kring hur vi bygger läges- bilder […] Sen kom de här lägesbilderna som ska rapporteras upp och ser ut på ett annat sätt. Vilket gör att det blir en parallell hantering […] även om det konkret handlar om att klippa och klistra […] så ska det ändå anpassas till dem och de ska rapporteras i två olika parallella strukturer. Vi rapporter en del upp till vår krishantering lokalt och vår krisledning och beslutsfattare och parallellt rapporterar vi en till Länsstyrelsen, som de har ett uppdrag att rap- portera uppåt. Det blir ett merarbete och den fyller inte någon funktion [för kommunerna] […] Det är ingen lägesbild som vi rapporterar till våra besluts- fattare. […] den samlade lägesbilden för länet tar inte vi tillbaka och rappor- terar till vår organisation, utan det vi tittar på är framförallt om man gör om något i inriktningen regionalt eller om man ändrar någonting i målbilden reg- ionalt. Eller om det finns någon ny regional fråga som vi vet kommer spelas ner på kommunerna. Det är ju den typen av information vi tar med oss tillbaka.

Flera informanter anser att Länsstyrelsen borde påtala problemet med läges- bilderna för statliga myndigheter och regeringen och nyttja sin ställning och verka för att utveckla arbetet med lägesbildsrapporteringen.

Är det bara så att [länsstyrelsen] blir statens förlänga arm här och gör det som de blir tillsagda att göra? […] [Länsstyrelserna] skulle säkert kunna samla ihop sig lite med olika Länsstyrelser och titta på det. […] De är ändå

78

ett gäng som skulle kunna bli en motvikt till den nationella rapporteringen, den nationella mallen.