De naturvetenskapligt formulerade argumenten

Till viss del blev utevistelse, när urbaniseringen tog fart kring förra sekelskiftet, en folkhälsofråga. Visserligen lekte redan städernas barn utomhus i fattiga områden, men utomhus i förra sekelskiftets städer var ofta farliga, smutsiga och ohälsosam- ma miljöer. Före bilismens verkliga genomslag var det i städerna inte avgaser som i första hand hotade hälsan, utan rök från kol och ved samt smittspridning på grund av trångboddhet och bristande avlopp. Att skicka sjuka ut på landet var en av de få

metoder man hade att ta till mot tuberkulosen som härjade både bland rika och fattiga. Vila utomhus och närande mat hörde till behandlingen mot sjukdomen, både för barn och vuxna. De som hade tur kunde lämna sanatorierna friska, men många dog i brist på effektiv behandling.

Välbeställda människor reste under första hälften av 1900-talet till kurorter eller till sommarnöjen på läkares ordination, även om de inte hade tuberkulos. Också fattiga kunde ansöka om ett slags stipendier för att åka på kurort och vila upp sig. Utöver att dricka vatten innebar behandlingarna bastubad, lavemang och inpackningar av olika slag, men även promenader i gröna miljöer, vilket skulle bota stress och ut- mattning. Att helt enkelt att sitta på verandor i frisk luft betraktades som hälsofräm- jande. I många städer ordnades semesterresor, sommarbyar eller sommarkolonier dit mindre bemedlade barn fick åka för att få sin ”dos” frisk luft, naturkontakt och solsken (Broström et al. 2008). Fortfarande på 1940-talet var vistelse i lantlig miljö en form för medicinsk behandling. Barn från Köpenhamn skickades till exempel till högfjällssanatorium i Norge för att den klara luften skulle bota astma som upp- stått i rökiga och förorenade stadslägenheter.

Redan vid förra sekelskiftet fanns alltså en allmän föreställning om hälsobringande effekter av vistelse i naturen både för barn och vuxna, trots att man inte kände till de exakta sambanden. Vid mitten av 1900-talet hade sommarvistelse i naturen blivit något av en folkhälsofråga. Urbaniseringen var oundviklig, men genom god samhällsplanering skulle barnen ändå få den naturkontakt som man menade var avgörande för hälsa och utveckling.

Idag fokuserar forskningen kring nyttan av utevistelse i första hand på mental häl- sa, men också på kondition och motorisk träning. Margareta Söderström samman- ställer och diskuterar aktuell forskning i denna syntes. Jag kommer i det följande diskutera hur de naturvetenskapligt grundade argumenten för hur mentala och fysiska hälsoeffekter av utevistelse är formulerade.

I den omfattande litteraturen om hälsoeffekter av utevistelser – bland både barn och vuxna – är det svårt att undgå att lägga märke till ett visst mått av cirkelresone- mang. Kärnan i det resonemang som framförs är att ”eftersom det är naturligt att vistas i naturen mår människor bra av att vistas i naturen”. Några av de teorier som kommit att dominera är miljöpsykologerna Kaplans och Kaplans (1989) och Ulrichs (1984 och 1985). Deras teorier har fokuserat på den mentala hälsan. Rachel och Stephen Kaplan hävdade att det finns två olika typer av koncentration: den riktade och den spontana. Den riktade koncentrationen är den som vi använder för att medvetet skaffa information och lösa problem och som vi oftast använder i vårt dagliga liv. Den spontana koncentrationen däremot kommer enligt Kaplan och Kaplan naturligt (i betydelsen ”av sig själv”) till oss – det är den som kallas fasci- nation. Istället för att vara ansträngande får denna typ av koncentration, alltså upp- märksamheten mot naturliga fenomen som växter, djur, lövverk, molnens rörelse över himlen etcetera, vår hjärna att stressa av, hävdar forskarna. Kaplan och

Kaplan utvecklade The Environment Preference Model. Enligt denna miljö- preferensmodell var tanken att man ska kunna förutsäga vilka miljöer som är mest vilsamma och återhämtande för människor.

Kännetecknande för de vilsamma och återhämtande miljöerna sägs värden som komplexitet, sammanhang, läsbarhet och mystik vara (Kaplan & Kaplan 1989). Inför frågan om hur dessa preferenser skulle undersökas stod forskarna inför ”ett antal metodologiska utmaningar”, som miljöpsykologen Peter H. Kahn skriver (1997:3). Kaplan & Kaplan arbetade med att låta människor med olika bakgrund, ålder, etnicitet etcetera titta på bilder, där olika landskapstyper representerades. Efter hand finkalibrerades landskapstyperna på bilderna för att man skulle kunna testa hypoteser om vilka landskapstyper som föredrogs. Argumentationen baserade sig alltså på antaganden om vad som är naturligt för människor tvärs över kultur- ella gränser, och försöken att undersöka preferenserna knöts till en naturvetenskap- lig och kvantitativ forskningstradition.

Miljöpsykologen Roger Ulrich presenterade 1984 sin teori om att människan är naturligt anpassad att leva i naturen och att vi därför känner trygghet och tillförsikt i naturliga miljöer. Ulrich visade att en utsikt mot en parkmiljö kunde skynda på tillfrisknandet efter en operation (Ulrich 1983, 1984). I tät efterföljd publicerades en mängd resultat kring hälsoeffekter av utevistelser, och forskare vid SLU Alnarp formade något av ett centrum för svensk forskning om hälsoeffekter av vistelser i gröna miljöer (se Fredrika Mårtenssons kapitel i denna syntes).

Barns lek, återhämtning efter sjukdom och operationer, som terapi efter utbränd- hetsdepressioner och som terapi för gamla med högt blodtryck och minnes- och koncentrationsstörningar är alla fenomen som har studerats i relation till utevistel- ser. (För en översikt, se Lisberg Jensen 2008.) Gemensamt för den forskning som har bedrivits på området är det grundläggande antagandet att människan i grund och botten hör hemma i naturen, och att det är därför naturen har positiva effekter både på den fysiska och mentala hälsan.

En liknande infallsvinkel har entomologen Edward O. Wilson på människans rela- tion till naturen, även om hälsan som sådan inte är i fokus för honom som forskare och skribent. I en personligt hållen essäbok från 1984 lanserade och definierade han begreppet biofili – kärleken till och intresset för det som lever, som ”the innate tendency to focus on life and lifelike processes” (1984:1). Redan på första sidan tar han sin utgångspunkt i barndomens upplevelser, av det egna jaget i relation till den levande omgivningen: ”From infancy, we concentrate happily on ourselves and other organisms” (ibid.).

Wilson utgår från sin egen djupa och livslånga fascination för biologi. Om man vill vara kritisk kan man hävda att han gör det personliga politiskt i en tämligen oreflekterad, om än välformulerad, manöver. Hypotesen att det finns en medfödd biofili blev från början omstridd. Att människor känner kärlek och fascination inför

naturen ifrågasattes inte, men att kärleken skulle vara medfödd och allmän. Till och med Wilson skriver att drivkraften att stå i nära kontakt med naturen ”is to some degree innate”, i någon mån medfödd (Wilson 1984:85). Vi återkommer till det nedan.

Biofilihypotesen tycks ha stimulerat och utmanat en mängd forskare från en rad discipliner. I antologin The Biophilia Hypothesis (Kellert & Wilson, 1993) diskute- rar läkare, antropologer, zoologer och pedagoger vad biofilihypotesen kan innebära och hur den kan förstås i en modern kontext och i relation till traditionella samhäl- len.

Biofilihypotesen vilar primärt på föreställningen om människan som biologisk varelse. De flesta av antologins författare lyfter fram mänsklighetens ursprungliga liv som samlare och jägare. Det är ovedersägligt den levnadsform som präglat oss som biologiska varelser och som vi levt i under 99 procent av vår tid på jorden, men diskussionen handlar om i hur hög grad detta har präglat oss och om huruvida biofili går att hänföra till de medfödda mänskliga dragen. Stephen R. Kellert, amerikansk forskare med fokus på hur människor värderar vildmark och vilda djur, skriver i sin introduktion till The Biophilia Hypothesis, att biofili, – i det här fallet formulerad som den mänskliga driften att söka kontakt med livet och livsliknande processer – är

• ”-inherent (that is, biologically based) • [a] Part of our species’ evolutionary heritage

• associated with human competitive advantage and genetic fitness likely to increase the possibility for achieving individual meaning and personal fulfillment

• the self-interested basis for a human ethic of care and conservation of na- ture, most especially the diversity of life ” (Kellert 1993:21).

De två första punkterna i denna lista korresponderar med det naturvetenskapliga argumentet. Den tredje punkten kommer att behandlas nedan i anknytning till det pedagogiska argumentet. Den sista kan kopplas till hållbarhetsargumentet. Det estetiska rotargumentet kan återfinnas i alla punkterna.

Enligt biofilihypotesens grundantagande är människan i första hand natur i och med att den kropp hon lever i, vilken utvecklats genom evolutionen. Hennes hand- lande och preferenser kan primärt förklaras utifrån hennes naturgivna roll. Männi- skan kan beskrivas som en kreativ och anpasslig varelse, som trots sin relativa fysiska sårbarhet koloniserat platser och överlevt i så vitt skilda biotoper som på Arktis is, i Saharas ökenområden, i Asiens våtmarker, i Sydamerikas regnskogar och så vidare. Det som, enligt biofilihypotesens förespråkare, förenar alla traditio- nella mänskliga samhällen, är den detaljerade kunskap om, närhet till och fascina- tion för det ekosystem man lever i. Individer eller grupper som inte varit uppmärk- samma på naturens variationer och möjligheter har helt enkelt haft sämre chanser

att överleva. Att orientera sig, att hitta vatten, mat och skydd kräver intresse och uppmärksamhet, liksom att följa bytesdjur och känna till goda fiskeställen etcetera. Eftersom alla vi människor som lever idag är ättlingar till dem som blev gamla nog att föröka sig i tidigare generationer, hade just våra förfäder begåvning för att få vatten och mat, att fortplanta sig och därefter förmåga att skydda sina barn så att de i sin tur överlevt. Intresset för variationer och mönster i naturen presenteras av biofili-förespråkarna som ett evolutionärt välfungerande biologiskt arv. Men även motvilja och fasa för biologiska fenomen kan förklaras evolutionärt enligt detta sätt att argumentera. Wilson själv hävdar att också så kallade enkla fobier är medfödda. Han lyfter fram hur människor tenderar att vara rädda för ormar, hundar/rovdjur, spindlar, höjder och strömmande vatten, fenomen som verkligen utgjort hot mot människors överlevnad under lång tid. Få av oss är reflexmässigt rädda för det som är verkliga faror i den moderna världen, såsom pistoler, knivar, bilar och elsladdar (Wilson 1993:33ff).

Kan vi anta att intresse för och vilja att komma nära det som lever, biofili, är ett medfött drag hos människan? Eller är kärleken till naturen ett kulturellt betingat intresse som traderats från generation till generation? Jag vill börja med en anek- dot. På en konferens i Göteborg 1992 hörde jag ekologen Howard T. Odum berätta att han och hans fru, som unga forskare, arbetade med en växtinventering i skogen. Sitt nyfödda barn hade de med sig och de hade köpt en indiansk papoose, en kom- binerad åkpåse och vagga. De hängde upp babyn i en gren och arbetade med sin inventering. Babyn låg där lugn och tittade dagen lång, utom när han skulle ammas. När fältperioden var över åkte forskarna tillbaka till sitt universitet för att bearbeta materialet. De satte babyn i sitt arbetsrum medan de jobbade. Babyn skrek så mycket att de fick skaffa en barnflicka.

Hur ska man tolka en sådan berättelse? Ekologen Odums egen tolkning var att bladverkets skiftningar, fåglarnas sång och trädets gungning var den miljö som babyns hjärna väntade sig och fick precis tillräcklig stimulans av. Han knöt babyns trivsel i naturen till en biologisk förklaringsmodell. En annan förklaring skulle kunna vara att barnet ”smittades”, det vill säga kulturaliserades, av de biologiskt intresserade föräldrarnas kärlek till naturen. Han kanske upplevde att föräldrarna var stressade och ovilliga att vistas inomhus på sin institution.

Debatten om betydelsen av arv eller miljö, nature or nurture, var högljudd under 1990-talet. I sina yttersta extremer hävdade den ena sidan att biologin styr oss i högre grad än vad vi vill erkänna, i det närmaste helt och hållet. Mer eller mindre populärt hållna tolkningar av hur genetik och hormoner determinerar våra hand- lingar formulerades av företrädare för nature-sidan (vilka av sina motståndare kallades biologister). Företrädare för det motsatta perspektivet hävdade istället det mänskliga beteendets oförutsägbarhet, med stort fokus på kulturen, eller uppväxten (nurture) som styrande faktor. Denna inriktning i sin mest radikala form lyfte fram

den sociala konstruktionen, alltså samhälleliga överenskommelser mellan indivi- der, som avgörande både för våra upplevelser och för våra värderingar.

Exemplet med Odum-babyns olika reaktioner skulle alltså studeras utifrån helt olika utgångspunkter: nature-sidan skulle fokusera undersökningen på mätbara fysiska reaktioner såsom blodtryck, puls, resultat på standardiserade tester i anslut- ning till skogsvistelsen etcetera. Nurture-sidan, däremot, lyfter fram att natur- upplevelser i första hand handlar om sociala överenskommelser, om själva den kulturella föreställningen om naturens skönhet och nytta som inte bara styr upp- levelsen utan de facto skapar den. Motsättningen mellan ”biologister” och ”konstruktivister” kom att motsvaras av en konflikt mellan forskningstraditioner: den kvantitativa och den kvalitativa, där den ena fokuserar på repeterbarhet och objektivitet, medan den andra hävdar värdet av djup i tolkningen.

Dessa två skolor kan som fenomen placeras i den humanekologiska triangeln. Debattörerna tenderar att vilja tolka människans relation till omvärlden antingen med utgångspunkt från hörnet natur eller hörnet kultur. Det innebär samtidigt en nedprioritering av förklaringar som tar sin utgångspunkt i det samhälleliga hörnet av den humanekologiska triangeln, eller en avskärmning av förklaringar som foku- serar på hörnet natur. I båda fallen tenderar man att uppfatta andra perspektiv som sekundära, underställda det hörn man först lyfter fram.

Men är det verkligen så enkelt, att någon av dessa förklaringsmodeller räcker till för att förstå människans relation till naturen? Wilson själv slirar lite i formulering- en när han skriver att ”Gene-culture coevolution is a plausible explanation for the origin of biophilia” (Wilson 1993:33). Ett förslag till överbyggnad är att istället för att avskärma någon del av helheten, lyfta fram människans naturgivna beroende av kultur. Ett sådant, mer tvärvetenskapligt tolkningsförslag, handlar om att se naturen (i det här fallet den mänskliga biologin) som bärare av den mänskliga specialise- ringen på kunskapsöverföring och kollektiva värderingar. Detta sätt att tänka är särskilt relevant när det gäller barns förhållande till naturen. Därmed kommer vi vidare till nästa argument, det pedagogiska.