Demokrati och effektivitet Stabilitet för flexibilitet

I dokument 5 Finanspolitiken. 5.1 Finanspolitik i EMU (sidor 155-159)

Särskilt yttrande av Dan Andersson, sakkunnig

D: Demokrati och effektivitet Stabilitet för flexibilitet

En underliggande frågeställning i utredningen är avvägningen mellan stabilitet och flexibilitet. Syftet med finanspolitisk stabilitet och överskott är att det ger utrymme för insatser vid lågkon-junkturer och att stat och kommun inte skall behöva skära i ange-lägna utgifter vid en svag ekonomisk utveckling.

Men det handlar på ett mer övergripande plan också om hur mycket regler och normer politiken kan ha, och vilket utrymme det skall finns för ”politik”. Kan all dum eller kortsiktig politik för-hindras genom regler?

Utredningen går långt i sin strävan att stärka beslutssystemen kring finanspolitiken. Men allmänheten borde ställa sig frågan var

gränsen går när politiken blir mekanisk och när politikerna inte har utrymme för kompromisser? Och om stora störningar kommer vart 35−40 år, kan färdiga ramar snickras för beslutsfattare som kommer flera generationer senare?

Nu finns en normstyrning via Riksbankens inflationsmål, men samtidigt har Riksbanken utrymme för flexibilitet, vilket visat sig fungera väl. Normpolitiken ledde dock till förödande konsekvenser för ekonomin i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. Därför måste erfarenheten av Riksbankens politik med möjligheter till nationell flexibilitet tas tillvara utan att det leder till kortsiktighet i finans-politiken.

Är problemet för lite kunskap och att beslutsfattandet inte ligger nära forskningsfronten?

Utredningen har arbetat med frågeställningen om huruvida det behövs nya instrument för att skapa finanspolitisk stabilitet.

Utredningen har haft en tydlig public choice-ansats, dvs. att poli-tiker inte ses enbart som ombud för medborgarna utan som aktörer som agerar i ett egenintresse, t.ex. söker större budget för den egna verksamheten. Med Riksbankens direktion som förebild har ut-redningen diskuterat huruvida det behövs nya restriktioner för finanspolitiken. Dessutom har nya beslutsformer med större infly-tande för s.k. oberoende experter diskuterats. Utredningen skriver i sammanfattningen:

För det första är det viktigt att rådet garanteras en tillräcklig grad av oberoende… För det andra är det av central betydelse att regeringen offentligt tar ställning till och kommenterar de rekommendationer som ges. Ett sätt att försäkra sig om detta är att rådets analyser och rekommendationer sammanställs i offentliga publikationer som regeringen tar ställning till…Tanken är att det finanspolitiska rådets rekommendationer ska kunna utgöra en utgångspunkt för regeringens budgetöverläggningar under våren respektive hösten.

Men problemet för beslutsfattarna handlar inte om brist på kun-skap eller information. Snarare skall lösningen sökas i effektivare spelregler för finanspolitiken. Det är min bedömning att de offent-liga finanserna måste utformas efter medborgarnas intressen. Att statsfinanserna i första hand stärks när medborgarna vill ha långsik-tiga lösningar, som t.ex. pensioner, visar var framgångsrecepten skall sökas. Det behövs tydligare försäkringsmässiga lösningar, så

att medborgarnas intresse av god konsolidering i statsfinanserna ökar.

För att hävda ett expertråds positiva roll måste man emellertid först visa att den förda politiken inte redan baseras på information från ekonomer. I verkligheten har experter redan ett betydande inflytande över svensk ekonomisk politik. En av flera orsaker till 1990-talskrisen var att normpolitiken i slutet av 1980-talet infördes snabbt och ogenomtänkt efter råd från ledande ekonomer.

Det är viktigt att statsmakten inte bara värjer sig mot mark-nadsmisslyckanden eller politikmisslyckanden, utan också mot rådgivarmisslyckanden. Om regering och riksdag skulle ge råd-givarna makt utöver den de redan har, bör regeringen först redovisa hur rådgivarna skulle komma att utvärderas och hur ansvar skall kunna utkrävas.

Finanspolitiken är inte en vetenskap och kan därför inte ut-värderas på vetenskapliga kriterier. Vilka finanspolitiska instrument som används påverkar fördelningen. Det är främst politiska val och offentlig debatt som kan utvärdera regeringen och dess rådgivare.

Huvudprincipen måste vara att väljarna väljer regering som styr landet och att regeringen får välja sina egna rådgivare.

Professor Assar Lindbeck har använt sig av metaforen om bäcken och dammen för att visa hur den ekonomiska politiken skall hämta information. Den ekonomiska politiken skall inte ha sin grund i vad som kommer från den aktuella forskningen, dvs.

vattnet i bäcken, utan i det som finns i dammen där den nya och gamla forskningen har blandats. Bland annat av detta skäl är veten-skapsmän inte bättre än andra – kanske snarare sämre när det gäller att forma ekonomisk politik eftersom de lever nära forsknings-fronten.

Ett ekonomiskt råd med vetenskapsmän innebär därför snarare en ökad risk för instabilitet i den ekonomiska politiken än en garanti för en sådan stabilitet.

Vill man öka experternas inflytande måste man hävda att politi-kerna har varit för svaga och att finanspolitiken präglas av oppor-tunism. Utredningen har dock inte visat att Sverige har valcykler eller att finanspolitiken har varit medcyklisk. Utredningen hänvisar till internationell litteratur men inte till svenska förhållanden.

Demokrati och långsiktighet

I en demokrati delegeras makt till förtroendevalda och de förväntas tillgodose de önskemål som medborgarna reser. Därefter kan med-borgarna utvärdera och utkräva ansvar för den förda politiken. För att medborgarna skall vidmakthålla sin respekt för demokratin måste regeringsmakten samtidigt vara effektiv och ha kraft att agera. Därför behövs utrymme för diskretionär politik så att denna inte bara utformas av normer och automatik.

Ett finanspolitiskt råd försvagar regeringsmakten. Sverige (och Finland) har till skillnad från övriga EU-länder självständiga starka myndigheter. Detta skapar balans i regeringens maktutövande, men innebär att varje departement i Sverige har mindre resurser än sina motsvarigheter i andra länder. Regeringskansliet bör därför vid ytterligare EU-integration förstärkas och inte försvagas. Sverige behöver inte en ekonomisk senat. Är regeringsmakten för svag blir den inte starkare av nya myndigheter. Utvärderingen av finans-politiken kan förstärkas genom att finansutskottet och skatteut-skottet tillsammans tilldelas ett ekonomiskt kansli som kan genom-föra en kvalitativ bedömning av finanspolitiken.

Utredningen föreslår att expertrådet blir en fristående myndig-het under regeringen. Denna myndigmyndig-het kommer behöva analys-kapacitet. Jag motsätter mig att denna kapacitet skulle komma från Konjunkturinstitutet som även i fortsättningen bör vara en fristående myndighet. Konjunkturinstitutet har idag en mycket viktig roll som leverantör av fakta och analyser till allmänheten, media och organisationer som LO.

Om regeringen vill instifta ett ekonomiskt råd kan det, som är fallet i Danmark, vara ett allmänt rådgivande råd som samverkar med andra ekonomer t.ex. från parterna. Man kan också ha ett råd som består av parterna, näringslivsorganisationer och av ekonomer som nomineras av universiteten.

Min syn är att om regeringen skulle skapa ett ekonomiskt råd så bör det baseras på inom sig motverkande krafter, som genom sin konstruktion tillför sakkunskap och skapar oberoende. Detta utan att utgångspunkten är att det finns en opolitisk grund för finans-politik eller att finans-politik kan utformas fritt från intressen eller poli-tiska värderingar.

Om regeringen vill inrätta ett ekonomiskt råd bör det ha som syfte att ge både statsmakten och parterna analyser av det ekono-misk läget. Det vill säga ge underlag för såväl lönebildningen som

statsfinanserna och rådet bör därför bestå av både arbetsmark-nadens parter samt akademiskt verksamma ekonomer. Det är min bedömning att en sådant råd kan få större legitimitet än det som utredningen föreslår.

Det är samtidigt av vikt att se att ett EMU-medlemskap aktua-liserar de problem som regeringen och parterna hade att hantera under perioden 1985 till september 1992 då kronan föll.

Regeringen bör därför överväga ”kommunikationsmekanismer”

mellan statsmakten och lönebildningen samt notera att den svenska traditionen bygger på frihet från statlig inblandning i avtalsrörel-serna. Utredningen tolkar helt felaktigt att partmedverkan leder till kortsiktighet och att expertstyre medför långsiktighet eftersom parterna inte anses lämpliga att sitta i expertrådet. Under en stor del av efterkrigstiden fanns ett korporativt system, dvs. att parterna på arbetsmarknaden hade inflytande över delar av statens verk-samhet, t.ex. över arbetsmarknadspolitiken. Fördelen med detta system är att det bidrar till att skapa stabilitet och långsiktighet.

BNP-gapet

Utredningen lägger alldeles för stor vikt på det s.k. BNP-gapet som grund för den ekonomiska politiken. BNP-gapet är ett statistiskt mått som t.o.m. i efterhand är svårt att verifiera. Riksbankens erfarenhet av BNP-gapets sårbarhet leder till att den använder sig av en lång rad andra indikationer som t.ex. kostnadsutveckling relativt omvärlden, vakanser och arbetslöshet. I praktiken kommer regering och riksdag att få göra bedömningen om huruvida kapa-citetsutnyttjandet är för högt, så att det leder till en inflationstakt över den som finns i valutaunionen. Då är det viktigt att man har ett instrument som är genomskinligt. Ett oklart mått teknifierar den ekonomiska politiken och gör experternas roll än svårare att utvärdera.

E: Arbetsmarknadens institutioner

I dokument 5 Finanspolitiken. 5.1 Finanspolitik i EMU (sidor 155-159)