”Riv inte skolan, låt den stå kvar, riv inte skolan, behåll det vi har, riv inte skolan, ge oss ett svar, riv inte Österport!” Så lät det från ”svansen” på första maj-tåget igår. Och de som gjorde sina röster hörda var aktionsgruppen för Österportskolans be- varande. (NST 2/5 1983)
Redan tidigt kom ungdomarna att använda sig av traditionella politis- ka metoder i syfte att påverka politikerna, demonstrationen är ett så- dant exempel. En demonstration kan betraktas som en ritual där ”grundläggande värden ställs ut till beskådande, förkroppsligas och presenteras för omvärlden” (Engman 1999:15). För den tidiga arbetar- rörelsen var därför det ordnade demonstrationståget en helt avgörande ritual. Under demonstrationen fanns möjlighet att föra fram budskap genom tal och banderoller. Dessutom var det välordnade och sköt- samma tåget i sig en manifestation av det skötsamhetsideal rörelsen gjorde anspråk på (Engman 1999). När ungdomarna i Landskrona gick med i första majdemonstrationen kan det tolkas som ett försök att erhålla legitimitet och stöd för sin sak genom att skötsamt följa den politiska ritualens spelregler. I samband med att den tidiga arbetarrö- relsen tågade omkring i det offentliga rummet återfanns motståndarna emellertid oftast på motsatt sida – högern var fienden. I Landskrona riktades kritik mot de förmenta klasskamraterna i den egna ledningen, kommunen styrdes sedan decennier av socialdemokraterna.
Deltagandet i första majtåget var endast den första i en lång rad aktio- ner som gruppen medverkade i eller utformade. I början av juni sam- lades exempelvis ungdomar utanför rådhuset där de inför kommun- fullmäktiges möte delade ut flygblad. De vecklade också ut en bande- roll där rivningsbeslutet kritiserades. Under mötet deltog de även som åhörare, vilket överraskade en journalist på plats: ”Kommunfullmäkti- ge fick något ovanliga åhörare på måndagskvällen. Då tog aktions- gruppen för Österportskolan steget in i den demokratiska debatten med banderoll och flygblad” (NST 1/6 1983). Exakt varför detta be-
nämndes som ”ovanligt” framgår inte, men möjligtvis förväntades inte ungdomar intressera sig för kommunpolitik.
Genom att ha lierat sig med en etablerad kommunalpolitiker från
Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) fördes dessutom aktionsgrup-
pens synpunkter fram under mötet. Helt nöjda var ungdomarna emel- lertid inte: ”Men vi fick i alla fall chansen att föra fram våra åsikter. Det är ju alltid något” (NST 1/6 1983). Kanske var det bemötande man fick från kommunalrådet Bengt Öhrvik en bidragande orsak till missnöjet. Under mötet betonade denne nämligen att ”har man något ekonomiskt sinne säger det sig själv att kostnaderna att rusta upp Ös- terportskolan blir för höga” (NST 1/6 1983). Genom att argumentera på detta vis skapades distinktion mellan de sakliga och osakliga, mel- lan de skötsamma och icke skötsamma. Politikerna tillhörde de förra, ungdomarna de senare. Aktionsgruppen gav trots det inte upp.
I slutet av juni fick en grupp ungdomar som företrädde aktionsgruppen träffa Bengt Öhrvik på dennes tjänsterum, aktionsgruppen ”represen- terades av sju flickor i åldern 17-23 år” (Skånska Dagbladet, Sk. D., 24/6 1983). På bilderna i de lokala tidningarna överlämnar gruppen en protestlista med 1 235 namnunderskrifter till Öhrvik, en inte ringa mängd namn i en stad med ungefär 35 000 invånare. Öhrvik var dock av en annan uppfattning: ”Listor med en massa namn säger egentligen inte så mycket” (Sk. D. 24/6 1983). Argumentet var detsamma som tidigare, pengarna behövdes till annat.
Innan vi går vidare finns det anledning att stanna upp vid delegatio- nens könssammansättning. Bland aktivisterna fanns såväl unga män som kvinnor, en stor del utgjordes av punkare och ”heavies”, ungdo- mar som lyssnade på heavy metal. Varför skickades en grupp enbart bestående av unga kvinnor till detta möte? En möjlig tolkning är att aktionsgruppen på detta sätt ville framstå som skötsam och oförstörd av populärkulturen. Under 1970-talet och det inledande 1980-talet förekom nämligen en stundtals upphetsad debatt där denna risk disku- terades (Håkansson, Lundin & Nilsson 2009). Flickorna på fotografiet ser också tämligen ordentliga eller vanliga ut, varken frisyrer eller
kulturell föreställning om oskuld och skötsamhet. Kanske var det en anledning till att skribenten benämnde dem ”flickor”. Förs tolkningen ett steg längre är det möjligt att hävda att flickornas kroppar i detta fall var ett semiotiskt vapen (jfr Ehn & Löfgren 2001:53) som skulle på- verka beslutsfattaren. Viss framgång tycktes också denna semiotiska krigföring ha haft:
Flickornas entusiasm smittade så småningom och fick kommu- nalrådet att vekna […] vidare lovade han att gruppen skulle få tillfälle att tala med fler makthavare i kommunen för att få en ärlig chans att övertyga de styrande. (Sk. D. 24/6 1983)
Det ordningsamma förstärktes dessutom genom att gruppen under mötet presenterade följande framtidsbild: ”I Österportskolan skulle det kunna bli både café, läxhörna, kvinnojour och övningsstudios för or- kestrar” (Sk. D. 24/6 1983). Läxhörnans kulturella laddning ska inte underskattas i ett sammanhang där ungdomarna tidigare hade definie- rats som oförståndiga och omogna av politikerna. Detta var en tillskri- ven identitet man förmodligen inte ville bekräfta, istället var man mån om att framstå som ansvarstagande och skötsamma. Läxhörnan sym- boliserade denna strävan. Även ordet ”orkester” är intressant i detta sammanhang. Det är tveksamt om ungdomar 1983 till vardags använ- de ordet orkester när man talade om till exempel punk- och rockband – för det var bland annat dessa man åsyftade – men i mötet med makt- havaren som tillhörde en annan generation var det måhända en be- nämning av betydelse eftersom den hade en oskyldig klang.
Anledningen till att Öhrvik till slut föreföll vekna kan emellertid även kopplas till namnlistan. Förvisso försökte Öhrvik marginalisera dess betydelse, men den rituella inramningen var förmodligen svårare att bortse ifrån. Namnlistan representerar, i likhet med underskrifter på kontrakt och andra viktiga dokument, äkthet. Människor som skriver under ett dokument med sitt namn menar allvar, man vill få till stånd en förändring. Namnlistan laddades ytterligare genom att rituellt över- lämnas med massmedia på första parkett. Ritualen kring överlämnan- det bekräftade att en relation etablerades mellan ungdomarna och poli-
tikern. Någon innerlig relation utvecklades emellertid inte, istället förändrades bilden radikalt några månader senare.
”Österportskolan i Landskrona är ockuperad!”
Österportskolan i Landskrona är ockuperad! Prick klockan fem på fredagseftermiddagen tog sig ett femtiotal ungdomar in i byggnaden, som kommunen så sent som för en vecka sedan de- finitivt tog rivningsbeslut om, och började spika för dörrar och fönster […] När NST besökte huset vid halv sextiden var oc- kupanterna redan i full färd med att barrikadera sig. Man spi- kade för dörrar och fönster och hängde ut kedjor. – Kedjorna ska vi ha för att låsa fast oss själva, säger Mia, som betonar att det hela rör sig om en icke-vålds aktion. (NST 3/9 1983)
I början av september inleddes ockupationen av Österportskolan. Ungdomarna hade ingen större tillit till politikerna och valde att ocku- pera skolan för att försäkra sig om att byggnaden inte revs. Därmed inleddes en ny fas i konflikten där det olagliga i ungdomarnas aktion föreföll stå i kontrast till det skötsamhetens projekt man tidigare hade knutit an till.
Ungdomarna förefaller ha varit väl förberedda: ”Det intryck NST:s utsände fick var att ockupanterna verkligen var väl förberedda. Mat, dryck, walkie-talkies, det mesta fanns bland utrustningen” (NST 3/9 1983). Tidningen Arbetet återgav en liknande bild: ”Ungdomarna var väl förberedda för ockupationen. De hade undervisats av andra som tidigare varit med om liknande aktioner i Malmö, och som också medverkade vid själva ockuperingstillfället” (4/9 1983). Helt otänk- bart är detta inte. Som nämnts var Landskrona inte unikt på något sätt, runt om i landet genomfördes liknande aktioner vid denna tid.
Från politikernas horisont framstod ockupationen primärt som en olaglig handling som dessutom utmanade skötsamhetens ideal, vilket fick dem att tämligen omgående ”skärpa attityden” gentemot ungdo- marna.
Tidigt på måndagsmorgonen stängde man av vatten och elled- ningarna till skolan och några timmar senare kom beskedet från kommunstyrelsens arbetsutskott: vi är villiga att diskutera på onsdagsmorgon om ni lämnar skolan […] vi kan inte acceptera ert tillvägagångssätt. (NST 6/9 1983)
Dessutom krävde politikerna att skolan skulle ”vara i samma skick som när ungdomarna ockuperade skolan” (Sk. D. 6/9 1983). Med tan- ke på att politikerna tidigare hade definierat skolan som ett rivnings- objekt måste detta krav betraktas som en i symbolisk mening viktig markering riktad mot ungdomarna och det omgivande samhället. För- visso skulle skolan skulle rivas, men det var samtidigt viktigt att för- svara den goda ordningen.
Politikerna i Landskrona gav uttryck för en tanketradition med långa anor, ungdomar identifieras gärna som bärare av kaos och ordning (se t.ex. Wennhall 1994). De fungerar som en slags projektionsytor och får representera det oönskade, farliga och hotfulla. Den bild av sig själva som ungdomarna presenterade via massmedia var emellertid en annan, fjärran från kaos och oordning.