I den andra linjen var många av beskrivningarna korta konstateranden, men med små tillägg rörande att finnarna var få eller obetydliga263. Det visades genom formuleringar som ”blott”, ”ett mindre antal” eller ”om man bortser från”. Ett exempel är Odhner då han skrev, i och med unionsupplösningen med Norge, att ”Sverige blev nu en svensk stat, om man bortser från några tusen lappar och finnar i norr.”264 Det skrevs så sent som 1919 då första världskriget var avslutat och Finland blivit självständigt. Trots att formuleringen här var marginaliserande och troligtvis inte menat som något positivt erkännande av den finska befolkningen i norr, så är det den enda beskrivningen av denna befolkning i hela studiens historieläroböcker som överhuvudtaget gjordes, med både de svenska och de finlandssvenska läroböckerna inräknade. Alla andra beskrivningar av finnar i norra Sverige har återfunnits i geografiläroböcker.
Odhner själv var professor i historia och var periodvis politiskt engagerad och då främst intresserad av försvarsfrågan och hotet från öster. Att just Odhners lärobok är den enda som tar upp finnarna i norr är intressant med tanke på hans engagemang gällande hotet från öster kombinerat med rädslan för fennomanskt inflytande i Tornedalen. Dock skrevs detta i läroboken från 1919, efter att Odhner själv avlidit. Utgåvan stod Karl Gustaf Westman för och huruvida han följde Odhners lärobokstradition är svårt att säkert säga, men rättshistorieprofessorn Westman var ecklesiastikminister och engagerad i försvarsrörelsen 1911-1914 och under 1930- och 40-talet bondeförbundare och utrikes- och justitieminister. Han var således väl införstådd med Odhners tanke om hotet från öster och den aktuella läroboken utgavs vid tiden för ålandskrisen.
263 Odhner/Kastman 1919, s.116, Berg I 1921, s.57, Holmén, Thomée & Bruce 1922, s. 43, Bergsten 1927, s.167, Bergström 1928, s. 43, Berg/Furuskog 1937, s.29, Sohlberg 1900, s.63, Bergström 1907,s. 67, Celander 1907, s. 38,46, Enghoff/ Rydén 1920, s.90, Holmén, Thomée & Bruce 1922, s. 220, Nordin III 1925, s. 153, Berg/Furuskog 1937, s. 246.
Berättelser som visar på att finnarna sågs som ofarliga på grund av sin gammalmodighet eller att de redan var försvenskade exemplifieras nedan av Furuskogs omarbetning av Berg. Där konstaterades att:
I gränstrakterna mot Hälsingland och Värmland utbreda sig gamla finnbygder. Där härstammar en del av befolkningen från finnar, som flyttade hit under den tid då Finland tillhörde Sverige. Länge hava de inflyttade finnarnas ättlingar bibehållit sina ärvda sedvänjor, bott i gammaldags stugor utan skorstenspipa (’pörten’) samt talat finska och givit sina gårdar finska namn. Nu äro de dock sammanblandade med svenskarna samt hava antagit dessas byggnadssätt, levnadsvanor och språk.265
Furuskogs berättelse visade att även om finnarna länge behöll sina gamla vanor och seder, så hade beröringen med svenskarna gjort att man till slut övergett det gamla och blivit som svenskarna. Att bli som svenskarna var troligtvis inte detsamma som att bli svensk, men att försvenskas var ett mål i sig, något som Sverige lyckats med i dessa trakter, även om det tagit tid.
I denna andra linje återfinns också skildringar som sätter den lilla finska gruppen i Sverige i relation till den större gruppen av 1½-3 miljoner utlandssvenskar som levde i Nordamerika och Finland. Holmén, Thomée och Bruce skrev 1922 att:
Till svenska folket höra också omkring 25 tusen finnar [...] Mer än en och en halv million svenskar äro bosatta i utlandet, de flesta i Förenta staterna eller i Finland.266
Svenskarna rasbestämdes också i trions lärobok till den germanska folkstammen.267 Beskrivningarna visar på en pågående formering av en storsvensk hållning som växte fram efter unionsupplösningen med Norge.
Skildringar som nämnde finnar som perifera, exotiserade och marginaliserade, men även som en ofarlig, lägre stående ras, var relativt vanliga. Marginaliserandet av finnarna i Sverige kan exemplifieras vid beskrivningar rörande deras fåtal ”Den i förhållande till landets utsträckning ytterst glesa befolkningen utgöres dels av lappar, dels av svenska och finska nybyggare.”268 eller visade deras perifera boplatser ”Finnarna bo mest i Västerbotten nära finska gränsen men några även i de stora skogar, som ligga på ömse sidor om Dalarna (’finnskogar’, ’finnmarker’).”269 Att de uttalat befann sig i utkanten av det svenska samhället, illustrerar en
265 Berg/Furuskog 1937, s. 28-29. 266 Holmén, Thomée & Bruce 1922, s.220. 267 Holmén, Thomée & Bruce 1922. 268 Celander 1907, s.38.
marginaliserande syn på finnarna i nationen Sverige. Om landskapet Lappland kan man läsa att:
Detta landskap bebos av tre folkstammar: svenskar, finnar (omkring 20,000 – mest i Tornedalen) och lappar (7,000). Svenskar och finnar sysselsätta sig mest med åkerbruk (foder, korn och potatis), boskapsskötsel och skogsavverkning. Tjärbränning och fiske äro viktiga binäringar. Gruvdriften giver uppehälle åt många tusen människor.270
Enligt A.G. Lundborg livnärde sig finnar och svenskar huvudsakligen av samma näringar d.v.s. åkerbruk, boskapsskötsel, skogsbruk eller som gruvarbetare. Almquist nämnde bara svenska nybyggares näringar, inte finnars eller samers, men hävdade att konflikt pågick mellan svenskar och samer. Finnarna lämnades helt utanför både konflikt och försörjning. A.G. Lundborg förtydligade också sedan att ”Svenskarna tillhöra den germanska folkstammen av vita rasen. Finnar och lappar höra till mongoliska eller gula rasen.”271 Detta är en viktig markering från A.G. Lundborg, där germanerna, enligt rasbiologin, placerades främre än mongoler. En annan Lundborg, Ragnar, skrev i sin historielärobok att:
Redan omkr. 2000 år f. Kr. fanns i västra Finland en med svearna besläktad folkstam. Huruvida den kommit från Sverige eller genom invandring utefter östra kusten av Östersjön, vet man ej. Finnarna ha invandrat senare, antagligen också lapparna, vilka båda folk kommo österifrån.272
Ragnar Lundborg markerar här att finnarna inte var först och kopplar dem till östliga folk. Den ursprungliga stammen var däremot besläktad med svearna. Tilläggas bör här att läroboksförfattaren Ragnar Lundborg, som i grunden var tidningsman på bland annat Svenska Dagbladet innan han blev rektor på Norrmalms enskilda läroverk i Stockholm, även var lillebror till den mera kände svenske rasbiologen Herman Lundborg.273 Om det påverkat hans syn på rasbiologi mer än andra läroboksförfattare är svårt att med säkerhet säga. Han beskrev finnarna som varken ursprungsbefolkning i Sverige eller i Finland. När han senare beskrev korstågen, återkopplade han till svenskar i Finland och betonade finnarnas då låga bildningsgrad. Dock undvek han ras när han beskrev finnarna, trots att släktskapet med brodern Herman borde ha säkerställt att han inte var omedveten om rasbiologin i sig.
Finlandssvenskan Hedvig Sohlberg skrev om Sveriges befolkning att:
270 A.G. Lundborg 1911, s.61.
271 A.G. Lundborg 1911, s.68 272 R. Lundborg 1927, s.6
273 Svenskt porträttgalleri XVI. Tidningsmän 1895-1913. Nätbaserat via Runeberg.org. <http://runeberg.org/spg/16/0147.html> Se även bilaga 2.
Inbyggarna utgöras hufvudsakligen af svenskar. Ett fåtal lappar och finnar finnas äfven. [...] Svenskarna höra till den grupp af germaniska folk som kallas skandinaver. De äro ett lifligt och artigt folk med god bildning.274
Sohlberg gjorde här kopplingen till germaner och verkade ha en upphöjd syn på svenskar, kanske på grund av sitt svekomanska synsätt. Detta citat av Sohlberg kopplades inte direkt till finnar och mongoler, men det görs senare i hennes lärobok.275