Kulturprofylaxen
Lek och lust
*
Två ting kan man konstatera när det gäller dessa diskurser. För det första finns det inte någon kritisk diskussion av de här diskurserna inom fältet ”Kultur i skolan”. De har förvisso utsatts för kritisk granskning av enstaka forskare och en och annan debattör, men det har inte satt några spår på fältet. Det bidrar starkt till att man får intryck av att verksamheten på fältet är oreflekterad.
För det andra kan man konstatera att de här diskurserna inte ger någon tydlig bild av vad konsten och det estetiska skulle kunna betyda för skolan och eleverna. De är vaga och föga omfattande. Det visar sig om man t.ex. bedömer dem med de tre kriterier som formulerades inledningsvis. Vad har de att säga om skolans allmänna kultur, om lärandets kultur och om estetiska läroprocesser?
De kulturpolitiska och kulturprofylaktiska diskurserna handlar strängt taget bara om hur skolans kultursyn bör se ut. De har inget att säga om lärandets kultur eller om estetiska läroprocesser utom möjligen att skolans undervisning måste vara knuten till en kulturell kanon.
Talet om den goda kulturen handlar både om skolans och lärandets kultur. Eleverna trivs bättre och lär sig lättare, om man stimulerar dem med lite friare verksamheter. Men den säger inget betydelsefullt om just konstnärliga verksamheter. Om man ser diskurserna om det fria skapandet och det konstnärliga barnet som den goda skolans bestämning av vad estetiska läroprocesser kan vara, så handlar de inte om något lärande. Eleverna ska strängt taget inte ens lära sig något om konstnärliga uttrycksformer.
*
Det finns förvisso skäl att anlägga ett kritiskt perspektiv. Men verkligheten är sällan så entydig som kritiken låter påskina. Dessutom är resultaten inte alltid så pålitliga och substantiella som man skulle önska. Det finns anledning att också resonera mer konstruktivt kring de frågor som den här genomgången har aktualiserat.
Lärarnas tal om en skolkultur som är bra och utvecklande för eleverna och som gör att de trivs i skolan måste naturligtvis
uppfattas som något mycket positivt. Det finns visserligen mycket lite i tillgängliga undersökningar som säger något mer konkret om vad det är för innehåll och former som lärarna tänker på. Men man kan inte annat än sympatisera med den allmänna målsättningen. Den är rentav grundläggande för allt skolarbete. Jag har bara konstaterat att de nödvändiga kritiska perspektiven saknas i detta tal.
Det är givet att den allmänna frågan om skolans kultur är för omfattande för att rymmas inom ramarna för uppdraget ”Kultur och skola”. Den frågan griper över allting i lärarutbildningen. Däremot finns det anledning att fråga: På vilket sätt kan arbete med konst, estetik och lärande bidra till att utveckla en skolkultur som är positiv för eleverna?
Särskilt lärarna på de lägre skolstadierna talar mycket om vad de gör tillsammans med barnen. De sjunger sånger och målar bilder, de dramatiserar sagor och snickrar lådbilar, de dekorerar skolan och de lagar och lägger upp mat. Dessa och andra estetiska verksamheter kan kritiseras för att de inte är integrerade med något kvalificerat lärande eller för att de vilar på romantiska föreställningar om ett fritt skapande. Men det hindrar inte att de är viktiga för eleverna och deras skolvardag. Bara en inpiskad glädjedödare skulle förmena dem dessa stunder av ”fria aktiviteter”. Dessutom kan eleverna säkert lära
sig viktiga saker, när de en stund slipper gå i pedagogikens ledband – kanske framför allt lära av varandra.
Men – och det är ett viktigt men för uppdraget – det krävs knappast något större utbildningsprogram för att realisera detta. Det är något som redan är väl inarbetat i särskilt förskolan och grundskolan. Antingen krävs det inte någon större kompetens för att göra detta eller så finns den redan på skolorna. Om det är något som behövs, så är det förändringar av attityder och praktik i grundskolans senare årskurser och i gymnasieskolan.
Kulturkonsumtion i olika former är naturligtvis något som
alltid kommer upp, när lärare och inte minst företrädare för kulturlivet talar om kultur i skolan. Det kan handla om besök på teater, bio eller utställningar. Men till konsumtionen får man också räkna besök av konstnärer i skolan, när besöken har formen av enstaka och isolerade händelser. Konsumtion är rätt ord för dessa inslag och vi är många som ägnar oss åt sådan konsumtion. Om den inte är alltför tvångsmässig eller pliktskyldig för eleverna, kan den vara ett värdefullt inslag för dem. Men återigen, det krävs ingen särskild utbildning för att få tillstånd dessa besök.
Det återstår ett stort och delvis okänt område som skulle kräva utbildning med ett nytt innehåll och nya former. Det är det kärnområde som det skulle löna sig att utveckla, därför att
det kunde skapa nya föreställningar om vad skola och lärande kan vara i en senmodern tid. Grundläggande för de föreställ- ningarna skulle vara att konsten och det estetiska har en helt avgörande roll att spela i skolan.
Området handlar om verkligt kvalificerade relationer mellan kultur, estetik och lärande. Om det kan vi inte lära oss särskilt mycket i de undersökningar som finns. En utveckling av det området skulle inte minst kräva kunskaper om konsten och konstnärliga uttrycksformer, konkret arbete med estetiska gestaltningar, kunskaper och insikter i kulturteori och kulturanalys och en förmåga att se verkligheten från många olika perspektiv. Här är inte platsen att utveckla detta närmare. Det kommer vi att göra i några kommande rapporter. I vår slutredovisning resonerar vi sedan vidare om detta centrala område och drar ett antal slutsatser vad gäller utvecklings- och utbildningsinsatser.