Det är påfallande hur liten roll historiska perspektiv spelar i diskussionerna på fältet ”Kultur i skolan”. Vi har just sett exempel på hur äldre diskurser eventuellt skulle kunna
88 Se t.ex. Andersson m.fl. (1999).
89 Det sker i en kommande rapport, Skolan och den radikala
omfunktioneras för vår tid och förnya sättet att tänka och handla på fältet. Erling Lars Dales diskussion av skolan och estetiken under moderniteten har ingen riktig motsvarighet på svenska.90 Historiska studier skulle kunna öppna ögonen för sätt att tala och tänka som blivit naturliga eller självklara och därmed mer eller mindre osynliga.
Ett undantag ska nämnas. För femton år sedan gav Anna Lena Lindberg ut en bok med titeln Konstpedagogikens
dilemma. Det dilemma hon avhandlar finns, menar hon, som
en underliggande förutsättning genom hela modernitetens historia. Hon utgår från den franske kultursociologen Pierre Bourdieus tes att de intellektuella och kulturellt privilegierade alltid strävar efter att utöka det kulturella fältets autonomi och öka värdet av sin särskilda kompetens genom att försöka begränsa tillgången på den.
Samtidigt finns det ett ideologiskt krav och också en materiell nödvändighet av att sprida intresset för konsten. Kulturlivet bärs upp av föreställningar om konstens värde för alla människor och det behöver en publik för att överleva. Det uppstår en spänning mellan behovet av att inskränka och att utvidga tillgängligheten. Det är konstpedagogikens dilemma:
90 Vad man än anser om Dales psykoanalytiskt inspirerade perspektiv på den estetiska ”oppdragelsens” psykodynamiska processer, så öppnar hans bok för en diskussion med kvaliteter som vi sällan kommit i närheten av i Sverige.
De kulturellt privilegierade måste alltså gå ett slags balansgång. Å ena sidan hör det väl till deras ”kulturella förpliktelser” att dela med sig av sitt vetande; å andra sidan (och det är det avgörande) måste de slå vakt om sin roll som initierade. Uppfostrarrollen svarar mot det första behovet, den karismatiska hållningen mot det andra.91
Det vore onekligen intressant att närmare undersöka vilka uttryck ”den karismatiska hållningen” tar sig i dag och vilka dilemman som uppstår inom ”Kultur i skolan”. ”Uppfostrarollen” däremot känner vi väl till men inte lika bra dess historiska rötter.
Krav på estetisk praktik och estetisk fostran har varit en viktig del av de senaste hundrafemtio årens pedagogiska reformrörelser.92 Det finns en mängd föreställningar som åtminstone vid första anblicken förefaller ha klara paralleller i dag. En ledande tanke från slutet av 1800-talet var t.ex. att barnens medfödda skönhetssinne borde få utveckla sig fritt. Det hämmades alltför mycket av den kunskapsdrill som Ellen Key talade om som skolans själamord. Här finns alltså en motsättning mellan den ”effektiva” skolan och en skola med
91 Lindberg (1988) s. 22.
92 Se Lindberg (1988) och Lindahl (2002) och den litteratur som anförs där.
utrymme för nyfikenhet, självverksamhet och inte minst skönhetslängtan.
Bland annat Ellen Key och hennes meningsfränder gick så långt att de talade om ett medfött behov av skönhet som skolan inte tillfredsställde. Det ansågs vara speciellt starkt hos kvinnan och kvinnorna hade en viktig uppgift att utveckla skönheten i vardagen. Denna tro på kvinnans förädlande inflytande och särskilda ansvar för den sedliga vandeln och förfinade kulturen var allmän långt in på 1900-talet. Frågan är om den fortfarande är levande i någon form.
God konst och smakfullt konsthantverk borde omge barnen i skolan. Skolbyggnader och inredning var viktiga ting för reformpedagogerna. Föreställningen att god konst av egen verkan och utan lärarnas medverkan skulle göra intryck på barnen och odla deras sinne för skönhet var stark. Man förordade att barnen skulle lämnas ifred med konsten. Möjligen låg det en rädsla för att skolan skulle förstöra upplevelserna med sin fantasilösa pedagogik. Men bakom skymtar vi också tanken att den goda konsten av automatik har en god verkan. I Lifslinjer skriver Ellen Key om omgivningens betydelse för en bekännare av ”skönhetens religion”:
Han tänker ädlare i ett rum, där ett stort konstverk andas; han arbetar och han hvilar fullkomligare omgifven af sköna linier.
I sitt lifs stora ögonblick hämtar han ej sällan sin sedliga styrka ur ett skönhetsintryck.93
Det är inte bara i ansökningar för kulturprojekt som man finner vältaliga uttryck för konstens positiva verkningar. Går man lite tillbaka i tiden möter man en ännu större tilltro till konsten. Den förädlar sinnena, ger tröst, lyfter oss över vardagen, fostrar en sundare livsstil och är ett verksamt motmedel mot alkoholmissbruket. Den ”äkta” konsten befriar oss från det sociala livets konflikter.
Harmoni är ett allmänt honnörsord och närmast en definition på vad humanitet är.94 Men det syftar lika ofta på social samdräkt som på allsidig utveckling av de mänskliga förmögenheterna. Ellen Key talar t.ex. om en framtida ”samhällsskönhet”. Dessa tankar bottnar i en tvåhundra år gammal utopi om skönheten som skapar harmoni i samhället, eftersom den skapar harmoni i den enskilda människan.
Det finns redan tidigt uttryck för ett filantropiskt socialt samvete. Skönheten står över klasstriderna och också arbetarnas barn borde få möta konstens skönhet som talar till alla människor oberoende av bakgrund och livsom- ständigheter. Alldeles speciellt är konsten en motvikt mot det
93 Citerat i Lengborn (2002) s. 136. 94 Se Dale (1991) s. 28.
moderna samhället, industrisamhället med sina fula miljöer och osköna produkter, kommersialismen med sin ytliga materialism och inte minst populärkulturen med sitt nedbrytande inflytande.95
Vad man särskilt borde undersöka är vilken roll banaliseringen av traditionen spelar i moderna diskurser. Ett exempel är just talet om harmoni. I dag kan ordet bytas ut eller byts rentav ut mot allsidig (utveckling) och gemensam (som betyder konfliktfri i t.ex. gemensamma normer eller gemensam kultur). Om man går tillbaka till nyhumanisterna för tvåhundra år sedan, var talet om harmoni förbundet med en skoningslös kritik av samhället och dess konflikter mellan rationalitet och mänsklighet.
Ingenting av den här grundläggande problematiken skymtar fram i det moderna talet om harmoni. Vad vi har fått är i stället en urvattnad tanke om att alla krav kan tillgodoses. Det uppstår harmoni bara skolans intellektuella verksamheter (läs exempelvis: ensidiga och förment objektiva ämneskunskaper) fredligt samexisterar med praktiska, sinnliga och estetiska. Eller också ska konsten harmoniskt hela människan och samhället så snart det har uppstått splittringar
95 Se t.ex. Lindberg (1988), Thavenius (1991), Elsner (1999, 2000), Lengborn (2002).
(läs exempelvis: fascination av konsumtionskulturen) eller sår (läs exempelvis: aggressivitet av för mycket TV-tittande).
Jag vill inte göra några alltför bestämda påståenden om förbindelserna mellan dessa sätt att tala om kultur i skolan och dagens. Men det vore värt att undersöka saken närmare. Man kan tycka att det är märkligt att det inte redan skett. Det är lite ironiskt – och dessvärre betecknande – att ett stort kulturprojekt som KIS antingen saknar historiemedvetande eller förflackar historien.
Märkligt är också att man inte gjort några rejäla utvärderingar av ”kultur i skolan”-projekt. Statliga eller halvstatliga organ har satsat tiotals miljoner årligen under lång tid utan att avsätta några procent av dessa medel för utvärderingar. Detta har skett i en tid som oupphörligt pratar om utvärdering och kvalitetssäkring.
Jag tänker i det här sammanhanget inte så mycket på behovet av resultatkontroll. En utvärdering är i grunden en värdering och handlar om vad man anser vara bra och mindre bra. För att göra sådana värderingar måste man formulera grunder för värderingarna. Det är ett arbete som i sig kan utveckla talet och tänkandet. Dessutom ger det underlag för en
kvalificerad diskussion av grundläggande föreställningar och värderingar.96