4 Skattskyldighet i Storbritannien
4.1 Den skattskyldiga personkretsen
Hur mycket skatt en person är skyldig att erlägga beror på om han är att betrakta som:
• resident (bosatt) och/eller
• ordinarily resident (ordinärt bosatt) och/eller
• domiciled i Storbritannien124
För att bli betraktad som skattemässigt resident (bosatt) i Storbritannien måste personen ha varit fysikt närvarande i landet under beskattningsåret. En person anses alltid som bosatt i Storbritannien om han vistas i landet under 183 dagar eller mer under ett beskattningsår.125 Det
finns inga undantag från den regeln. Det spelar ingen roll om de 183 dagarna är utspridda under året utan det är antalet dagar som är avgörande för om personen skall anses som bosatt i landet. Normalt sett räknas inte ankomst- och avresedag med i antalet dagar.126 Efter avgörandet i fallet Gaines-Cooper v HMRC (d v s det brittiska skatteverket) har det dock blivit mer osäkert hur beräkningen skall göras med hänsyn till ankomst- och avresedag. HMRC ansåg att ifall både ankomst- och avresedagen ignorerades i beräkningen av antalet dagar Mr Gaines-Cooper spenderat i Storbritannien skulle det leda till ett felaktigt resultat. Detta trots att HMRC i sina egna föreskrifter (IR20) skriver att dagen för anländandet och avresan inte skall räknas in i antalet dagar en person tillbringar i Storbritannien. Mr Gaines-Cooper hade avlagt ett antal besök i Storbritannien där han anlänt dag ett och sedan avrest dagen därefter och därför inte räknat in de dagarna i antalet spenderade dagar i Storbritannien. Skattedomstolen föredrog istället att räkna alla nätter som han tillbringat i Storbritannien.127
En person som tidigare har betraktats som bosatt i Storbritannien kan förlora den statusen om han lämnar landet permanent eller för att bosätta sig utomlands i minst tre år. Han får då inte besöka Storbritannien i mer än 183 dagar per beskattningsår eller mindre än 91 dagar per beskattningsår under den tid personen bott utomlands. De som flyttar för att arbeta heltid i ett annat land under ett beskattningsår förlorar också sin status som resident ifall de inte besöker Storbritannien mer än det antal dagar som nämnts ovan.128 Fallet Gaines-Cooper v HMRC visar
123 HM Treasury, Reviewing the residence and domicile rules as they affect the taxation of individuals: a background paper, s 3.
124 A a s 3.
125 IR20 – Residents and non-residents: Liability to tax in the United Kingdom, s 3. Ett beskattningsår utgörs av perioden 6 april t o m 5 april året därpå.
126 A a s 5.
127 Gaines-Cooper v HMRC SpC 568. Special Commissioners of income tax är skattedomstolens första instans. 128 HM Treasury, Reviewing the residence and domicile rules as they affect the taxation of individuals: a background paper, s 4. 4.1 Den skattskyldiga personkretsen 4.2 Skattskyldighetens inträde 4.3 Skatteuttag beroende på boendestatus
även på att det kan föreligga ett visst moment av osäkerhet gällande antalet dagar då beräkningen inte finns grundad i lagtext.
En person som år efter år är bosatt i Storbritannien betraktas som ordinarily resident (ordinärt bosatt) i landet. Personer betraktas som ordinärt bosatta om de vanligtvis lever i Storbritannien eller avser att göra det. De kan också betraktas som ordinärt bosatta ifall de ofta kommer eller avser att ofta komma till Storbritannien och deras besök varar mer än 91 dagar i genomsnitt per beskattningsår. En person kan anses vara ordinärt bosatt i Storbritannien istället för bosatt om han normalt sett bor i landet, även om han under beskattningsåret varit på t ex en lång semester utomlands och inte tillbringat någon tid i Storbritannien under året.129
Med domicile avses en persons hemvist. Att avgöra en persons domicile är viktigt för att avgöra hur beskattningen skall ske. Begreppet domicile är emellertid inget skatterättsligt begrepp utan ett allmänt juridiskt begrepp.130 Syftet med att avgöra en persons domicile är att anknyta personen till en viss jurisdiktion eller visst rättsskipningssystem. I Storbritannien är det relevant i ett antal situationer t ex frågor som rör familjen, skattskyldigheten samt arv och testamente.131
En person anses ha sin domicile i den stat där han har sitt permanenta hem. Begreppet är skilt från nationalitet, medborgarskap och bosättning. Det är endast möjligt att ha ett hemvist vid ett tillfälle till skillnad från t ex bosättning som kan vara dubbel. Det är alltså möjligt för en person att vara bosatt eller ordinärt bosatt i både Storbritannien och ett annat land samtidigt.132 I Storbritannien görs en åtskillnad mellan:
• domicile of origin (ursprung),
• domicile of dependency (beroende) och
• domicile of choice (val).
Med domicile of origin avses den hemvist en person normalt sett ärver från sin far när han föds. Hemvistet behöver inte avgöras av i vilket land som personen föds i. Ett barn som föds i Sverige, men vars far har sitt hemvist i Storbritannien får också Storbritannien som hemvist. Med domicile of dependency menas att den skattskyldige har samma hemvist som den person som han är juridiskt beroende av fram till dess att han själv har möjlighet att ändra sin hemvist. Vid sexton års ålder inträder den juridiska möjligheten att förvärva en ny hemvist (domicile of choice). För att det skall kunna ske måste personen lämna sitt nuvarande hemvistland och bosätta sig i ett annat land. För att hemvistet skall kunna ändras måste den skattskyldige ha starka bevis på att han planerar att bo i det nya hemvistlandet permanent eller på obestämbar tid. Att leva under en längre tid i ett annat land är en vikig faktor, men det är inte tillräckligt för att bevisa att en ny hemvist har förvärvats. Den som är bosatt i Storbritannien, men som inte har sitt hemvist där kan erhålla specialbehandling i skattehänseende.133 Av denna anledning är det viktigt att avgöra var en person har sitt hemvist.
För att klargöra begreppet ytterligare kommer jag att redogöra för ett rättsfall där begreppet togs upp till bedömning. Rättsfallet Cyganik v Agulian rör inte en skatterättslig fråga utan en arvsfråga, men används för att visa på hur hemvistet avgörs. Frågan i fallet är huruvida Mr Nathanael skall ha erhållit domicile of choice i Storbritannien eller om han skall ha kvar sitt
129 Se bl a IR20 – Residents and non-residents: Liability to tax in the United Kingdom, s 5 och HM Treasury, Reviewing the residence and domicile rules as they affect the taxation of individuals: a background paper, s 4. 130 HM Treasury, Reviewing the residence and domicile rules as they affect the taxation of individuals: a background paper, s 4.
131 Gordon, Tax Adviser 2006, s 10.
132 IR20 – Residents and non-residents: Liability to tax in the United Kingdom, s 5, 12 f. 133 A a s 12 f.
domicile of origin på Cypern. Mr Nathanael dog i Storbritannien när han var i 60-årsåldern. Han var född på Cypern, men hade som tonåring flyttat till Storbritannien. 1972 flyttade han tillbaka till Cypern. Efter den turkiska invasionen av Cypern flyttade Mr Nathanael återigen tillbaka till Storbritannien där han levde i 28 år fram till sin död. Mr Nathanael hade nära band med båda länderna. I Storbritannien hade han byggt upp en stor hotellverksamhet och han hade ett brittiskt pass. Där hade han även en fästmö. Banden till Cypern utgjordes av att han bar med sig ett cypriotiskt identitetskort, han skickade sin dotter på utbildning där, han talade grekiska och tittade på cypriotisk TV. Han ägde även två lägenheter på Cypern samt hade ett cypriotiskt bankkonto. Vad sökanden hade att bevisa var att Mr Nathanael vid tiden för sin död hade för avsikt att vara bosatt permanent i Storbritannien och att han således hade gjort Storbritannien till sitt domicile of choice. The High Court ansåg att Mr Nathanaels domicile på Cypern hade upphört och att han vid tiden för sin död hade erhållit ett domicile of choice i Storbritannien. The Court of Appeal´s ansåg emellertid att den underordnade domstolen hade fäst för stor vikt vid parets förlovning samt att sökanden inte hade kunnat visa upp tillräcklig bevisning för att Mr Nathanael hade haft för avsikt att leva resten av sitt liv i Storbritannien, varför hans domicile fortfarande var på Cypern. The Court of Appeal underströk det faktum att en persons ursprungshemvist är av varaktig karaktär. Det påpekades även att bevisbördan för att hemvistet skulle ha ändrats åligger den som framhåller att personen har skaffat sig ett domicile of choice.134 Gordon framhåller att det viktigaste när det gäller att avgöra en persons hemvist är att se på var personen valt att leva permanent eller på obestämbar tid. I det här fallet var det dock troligt att Mr Nathanael skulle ha levt resten av sitt liv i Storbritannien, men eftersom en persons ursprungshemvist är väldigt stark krävs det klara och övertygande bevis för att han skulle ha valt att leva permanent i sitt domicile of choice.135