Stefan och jag har träffats tre gånger. Det första tillfället var när han går om årskurs åtta. Andra gången i slutet av årskurs nio och det tredje mötet i slutet av det första året på gymnasiet. Vid det första tillfället, en varm försommar- dag i juni månad, sätter vi oss vid en slänt strax utanför skolans lokaler. Ste- fan har mycket att berätta och vid ett flertal tillfällen dyker det upp nya saker han vill förmedla. Han har en positiv och varm utstrålning, något som gör det mycket lätt att etablera en bra kontakt redan vid vårt allra första möte.
De tidiga skolårens dilemma och diagnosens betydelse
Det var hans föräldrar som upptäckte att det var något redan när han var liten. Han hade ett eget språk där han förvandlade om orden. Svårigheterna i att tala och att forma bokstäver upptäcktes redan innan han startade skolan. Det var under skolans första år som det visade sig att han hade svårt att lära sig läsa och skriva. När Stefan gick i år tre träffade han en person, en bety- delsefull person, som lärde honom bokstäverna och hur man delade upp or- den för att underlätta att uttala dem och att göra det lättare för honom att läsa. Att lära sig läsa och att lära sig uttala orden rätt var något viktigt. Det var det man skulle lära sig de första åren i skolan, som Stefan uttryckte det. Det är väl ungefär det han minns av det som gjordes då i trean.I årskurs tre introducerades ämnet engelska, vilket var en tuff upplevelse för honom. Att för det första ha svårt att läsa och skriva och att uttala ord i det svenska språket och dessutom bli introducerad i ett för honom alldeles nytt språk, blev än mer komplicerat.
Stefan: Det värsta var att jag bara fick en bok och jag fattade ingenting i den där boken. Jag satt ju bara där.
Det var i slutet i årskurs fem som han fick sin dyslexidiagnos och det var då som det verkligen hände positiva saker. Stefan berättar:
Det var ju då jag fick hjälp när jag hade diagnosen. Då hade jag hjälp av Gud- run och någon med talet. Jag tror hon var speciallärare. Det var då på somma- ren jag övade alfabetet, för jag kunde inte alfabetet.
70
Dyslexiutredingen visade att han även hade talsvårigheter. Att artikulera vissa ord var svårt och uttalet blev ibland problematiskt att tyda. Han bytte även ut bokstäver och utelämnade vissa ord och ändelser. Strategin att dela upp ord som han lärde sig i årskurs tre, ansåg han fortfarande var bra, men problemet var att det fortfarande var svårt att uttala vissa ord. Under en pe- riod i årskurs sex gick han hos en logoped och tränade talet. Det fanns läs- och skrivproblematik i släkten. Hans pappa hade det väldigt svårt i skolan och hans farfar kan än idag nästan inte stava sitt namn men när de båda växte upp kontrollerade inte skolan läs- och skrivproblematik på samma sätt, som man gör idag menade han.
Stefan berättade att han började om helt med engelskan i årskurs sex, till exempel hur man räknar, hur man gör färger, allt. Han hade det mycket svårt för engelskan även då vi talades vid i årskurs åtta, ”det känns gruvligt att
tänka, bara tänka sig”. Det var ett ämne som var bekymmersamt och det
uttryckte han tydligt, även då det handlade om att få ett godkänt betyg. Han deklarerade mycket tidigt i vårt samtal att han aldrig riktigt gillat skolan, men att det hade gått bättre de senare åren, Stefan berättar varför han inte tyckte om skolan:
Att jag har svårt i allt. I engelskan och när jag ska läsa och skriva. Svenska går lite lättare och att leta grejer i SO. Jag har inte SO det har jag tagit bort. Och när man ska leta fakta till en uppsats, det är det som är svårt och att ta ut det viktigaste i texten.
Engelska språket var ett dilemma som ställt till med problem och det redan från och med årskurs tre i grundskolan. Han hade tagit bort ett skolämne, vilket innebar att han hade ett reducerat program i grundskolan. Stefan upp- lyste mig om att det kunde ställa till problem då han skulle söka till gymna- siet. Det var något som oroade honom mycket.
En skola, lärare och klasskamrater som inte alltid förstår
Redan då han gick i årskurs sex ville man på den skola han gick att han skulle byta skola, till en annan ort. Vilket var något han aldrig genomförde, Stefan berättar:Dom försökte att jag skulle gå i en skola inne i stan i sexan, men jag bor utan- för på landet. Jag var ju inte van att åka till stan. Det vanliga är att man ska gå här. Men om jag skulle välja nu och spola tillbaka tiden, då skulle jag lätt byta skola till någon annan skola nu, även i en större stad eller något. En bättre skola för dyslexi eller något.
Kapitel 6. Den tuffa resan med talsvårigheter
och dyslexi
Stefan och jag har träffats tre gånger. Det första tillfället var när han går om årskurs åtta. Andra gången i slutet av årskurs nio och det tredje mötet i slutet av det första året på gymnasiet. Vid det första tillfället, en varm försommar- dag i juni månad, sätter vi oss vid en slänt strax utanför skolans lokaler. Ste- fan har mycket att berätta och vid ett flertal tillfällen dyker det upp nya saker han vill förmedla. Han har en positiv och varm utstrålning, något som gör det mycket lätt att etablera en bra kontakt redan vid vårt allra första möte.
De tidiga skolårens dilemma och diagnosens betydelse
Det var hans föräldrar som upptäckte att det var något redan när han var liten. Han hade ett eget språk där han förvandlade om orden. Svårigheterna i att tala och att forma bokstäver upptäcktes redan innan han startade skolan. Det var under skolans första år som det visade sig att han hade svårt att lära sig läsa och skriva. När Stefan gick i år tre träffade han en person, en bety- delsefull person, som lärde honom bokstäverna och hur man delade upp or- den för att underlätta att uttala dem och att göra det lättare för honom att läsa. Att lära sig läsa och att lära sig uttala orden rätt var något viktigt. Det var det man skulle lära sig de första åren i skolan, som Stefan uttryckte det. Det är väl ungefär det han minns av det som gjordes då i trean.I årskurs tre introducerades ämnet engelska, vilket var en tuff upplevelse för honom. Att för det första ha svårt att läsa och skriva och att uttala ord i det svenska språket och dessutom bli introducerad i ett för honom alldeles nytt språk, blev än mer komplicerat.
Stefan: Det värsta var att jag bara fick en bok och jag fattade ingenting i den där boken. Jag satt ju bara där.
Det var i slutet i årskurs fem som han fick sin dyslexidiagnos och det var då som det verkligen hände positiva saker. Stefan berättar:
Det var ju då jag fick hjälp när jag hade diagnosen. Då hade jag hjälp av Gud- run och någon med talet. Jag tror hon var speciallärare. Det var då på somma- ren jag övade alfabetet, för jag kunde inte alfabetet.
70
Dyslexiutredingen visade att han även hade talsvårigheter. Att artikulera vissa ord var svårt och uttalet blev ibland problematiskt att tyda. Han bytte även ut bokstäver och utelämnade vissa ord och ändelser. Strategin att dela upp ord som han lärde sig i årskurs tre, ansåg han fortfarande var bra, men problemet var att det fortfarande var svårt att uttala vissa ord. Under en pe- riod i årskurs sex gick han hos en logoped och tränade talet. Det fanns läs- och skrivproblematik i släkten. Hans pappa hade det väldigt svårt i skolan och hans farfar kan än idag nästan inte stava sitt namn men när de båda växte upp kontrollerade inte skolan läs- och skrivproblematik på samma sätt, som man gör idag menade han.
Stefan berättade att han började om helt med engelskan i årskurs sex, till exempel hur man räknar, hur man gör färger, allt. Han hade det mycket svårt för engelskan även då vi talades vid i årskurs åtta, ”det känns gruvligt att
tänka, bara tänka sig”. Det var ett ämne som var bekymmersamt och det
uttryckte han tydligt, även då det handlade om att få ett godkänt betyg. Han deklarerade mycket tidigt i vårt samtal att han aldrig riktigt gillat skolan, men att det hade gått bättre de senare åren, Stefan berättar varför han inte tyckte om skolan:
Att jag har svårt i allt. I engelskan och när jag ska läsa och skriva. Svenska går lite lättare och att leta grejer i SO. Jag har inte SO det har jag tagit bort. Och när man ska leta fakta till en uppsats, det är det som är svårt och att ta ut det viktigaste i texten.
Engelska språket var ett dilemma som ställt till med problem och det redan från och med årskurs tre i grundskolan. Han hade tagit bort ett skolämne, vilket innebar att han hade ett reducerat program i grundskolan. Stefan upp- lyste mig om att det kunde ställa till problem då han skulle söka till gymna- siet. Det var något som oroade honom mycket.
En skola, lärare och klasskamrater som inte alltid förstår
Redan då han gick i årskurs sex ville man på den skola han gick att han skulle byta skola, till en annan ort. Vilket var något han aldrig genomförde, Stefan berättar:Dom försökte att jag skulle gå i en skola inne i stan i sexan, men jag bor utan- för på landet. Jag var ju inte van att åka till stan. Det vanliga är att man ska gå här. Men om jag skulle välja nu och spola tillbaka tiden, då skulle jag lätt byta skola till någon annan skola nu, även i en större stad eller något. En bättre skola för dyslexi eller något.
Stefans egen känsla utmynnade i att han kände att de bara ville bli av med honom på skolan. Han gick drygt en och en halv termin första gången i års- kurs åtta. Han gick nästan hela året och det var precis innan sommarlovet han tog beslutet att sluta. Tidigt under vårt samtal berättade han att det var på gränsen att han inte fick gå om årskurs åtta. Anledningen var att han har dyslexi och behövde extra hjälp och att lärarna tyckte att det var för mycket ansvar. Det var något han inte riktigt förstod. I hans fall var anledningen att han bara hade bestämt sig för att hoppa av. Det var inte hans föräldrar, sko- lan eller någon annan som hade tagit det beslutet.
Stefan: Det var jag som kände en dag, att jag inte orkade med skolan, jag var skoltrött. Jag ville nästan ha en paus, då blev det bara så att jag hoppade ned från åttan. Om jag skulle gå om åttan hoppade jag ned igen, då blev det som en liten paus. Sjuan är mycket lättare att gå om, än åttan. Ja, nu går jag i åt- tan.
E: Känns det som att det var bra det du gjorde?
Stefan: Ja, det gör det. Nu är det godkänt i det mesta. Ja utom i engelska och SO för den har jag tagit bort.
På frågan om det hade att göra med att han vill höja betygen till årskurs nio, kom svaret ja direkt. Att gå om årskurs åtta tyckte han inte var så annorlunda förutom att det var bättre med tid på att öva uppgifterna. I övrigt var det inte så stor skillnad mer än att han ansträngde sig mer på lektionerna och försökte lära sig. Betygen i samtliga ämnen som tidigare låg på ett knappt godkänd blev istället ett klart godkänd.
Att byta årsgrupp kan innebära en del olika saker, som till exempel, från att ha varit trygg med kamraterna i klassen, till att få nya klasskamrater som i början inte alltid förstod hur det var att vara elev och som i hans fall, ha grav dyslexi och vara i behov av kompensatoriska hjälpmedel. Stefan berättar:
Dom frågade i början, varför har du dator, då förklarade jag bara. Det är samma sak som ni gör, jag skriver, fast bara med dator, det är lättare. Ja, nu tycker dom att det är som vanligt att jag har datorn med mig.
På tal om kompisar så berättade Stefan att han hade mycket kompisar både i den första, som i den andra åttondeklassen. Han hade många kompisar på hela skolan. Något han ansåg var viktigt att kunna stå för, var att han hade svårt för att läsa och skriva och att uttala vissa ord. Han menade även att det säkert spelade en stor roll, vilka kompisar man hade och att det hörde sam- man med det egna självförtroendet. Jag frågade honom om det var så att man pratade öppet om att ha dyslexi i skolan. Stefan berättar:
72
Ja, jag vill att man gör det, alla vet ju om att jag har dyslexi. Jag tycker det är kanon om dom vet, om det är spel, stavfel eller någonting då är det ingen som rättar en eller någonting.När han gick om årskurs åtta var det inledningsvis besvärligt, på grund av att lärarna inte hade fått någon information om hans svårigheter, vilket var fel- aktigt menade Stefan. Specialpedagogen berättade för Stefan att hela arbets- laget hade tillgång till vilken hjälp och stöd han fått och även hade rätt till. Han har själv varit mycket tydlig och bestämd med att få den hjälp han be- hövde i skolan.
Stefan: Jag vill ha det som är sagt. Här har jag till och med bett om papper från lärare. Det här, den här hjälpen behöver jag. Men om jag säger den hjäl- pen och den, men jaha men just det, men dom bryr sig inte. Dom tyckte väl att jag var lat eller någonting. Ja, att jag försökte utnyttja min dyslexi på nå- got sätt. Vissa lärare förstod bättre och vissa sämre och en del hade inte alltid rätt attityd.
Kanske var det precis som han anger, att det var ett skäl för lärarna att slippa ta ansvar, eller så hade de inte tillräckligt med kunskap om vad dyslexi inne- bar. Det finns olika former av dyslexi och alla har inte lika svår dyslexi som jag, menade han.
En resumé av år nio och viktiga verktyg i
lärandeprocessen
Vid vårt andra möte, i slutet av det nionde skolåret och en av de första da- garna i juni månad, placerade vi oss i en undanskymd del av skolans lokaler. Vi började vårt samtal med att han berättade om sina gamla klasskamrater, det vill säga de han hade det första året i år åtta. Jag kan vid vårt samtal skönja en viss längtan efter vissa av hans tidigare kamrater.
Årskurs nio var enligt honom rätt så bra, men ändå till viss mån kantad av osäkerhet. Ett visst bekymmer fanns över att kanske inte bli godkänd i vissa kärnämnen. En lärare signalerade om IG varning i engelska. Stefan berättar:
En lärare sa därnere att jag aldrig skulle få godkänt och att det var IV pro- grammet som skulle gälla. Och sedan, det hade vi ett möte om och då sade jag det till läraren, när alla lärare satt där. Ett är att jag är dålig, jag har dyslexi. Då sade läraren det är inte så… det kommer inte på betyget. Men specialpedagogen har sagt att jag klarar det och hon är den lärare som vet mer om saken än dom andra.
Ämnet engelska blev godkänt i årskurs nio, vilket han själv menade var spe- cialpedagogens förtjänst och att han var i England förra sommarlovet och tränade språket med släktingar i samma ålder. En viss strategi framkom i de
Stefans egen känsla utmynnade i att han kände att de bara ville bli av med honom på skolan. Han gick drygt en och en halv termin första gången i års- kurs åtta. Han gick nästan hela året och det var precis innan sommarlovet han tog beslutet att sluta. Tidigt under vårt samtal berättade han att det var på gränsen att han inte fick gå om årskurs åtta. Anledningen var att han har dyslexi och behövde extra hjälp och att lärarna tyckte att det var för mycket ansvar. Det var något han inte riktigt förstod. I hans fall var anledningen att han bara hade bestämt sig för att hoppa av. Det var inte hans föräldrar, sko- lan eller någon annan som hade tagit det beslutet.
Stefan: Det var jag som kände en dag, att jag inte orkade med skolan, jag var skoltrött. Jag ville nästan ha en paus, då blev det bara så att jag hoppade ned från åttan. Om jag skulle gå om åttan hoppade jag ned igen, då blev det som en liten paus. Sjuan är mycket lättare att gå om, än åttan. Ja, nu går jag i åt- tan.
E: Känns det som att det var bra det du gjorde?
Stefan: Ja, det gör det. Nu är det godkänt i det mesta. Ja utom i engelska och SO för den har jag tagit bort.
På frågan om det hade att göra med att han vill höja betygen till årskurs nio, kom svaret ja direkt. Att gå om årskurs åtta tyckte han inte var så annorlunda förutom att det var bättre med tid på att öva uppgifterna. I övrigt var det inte så stor skillnad mer än att han ansträngde sig mer på lektionerna och försökte lära sig. Betygen i samtliga ämnen som tidigare låg på ett knappt godkänd blev istället ett klart godkänd.
Att byta årsgrupp kan innebära en del olika saker, som till exempel, från att ha varit trygg med kamraterna i klassen, till att få nya klasskamrater som i början inte alltid förstod hur det var att vara elev och som i hans fall, ha grav dyslexi och vara i behov av kompensatoriska hjälpmedel. Stefan berättar:
Dom frågade i början, varför har du dator, då förklarade jag bara. Det är samma sak som ni gör, jag skriver, fast bara med dator, det är lättare. Ja, nu tycker dom att det är som vanligt att jag har datorn med mig.
På tal om kompisar så berättade Stefan att han hade mycket kompisar både i den första, som i den andra åttondeklassen. Han hade många kompisar på hela skolan. Något han ansåg var viktigt att kunna stå för, var att han hade svårt för att läsa och skriva och att uttala vissa ord. Han menade även att det säkert spelade en stor roll, vilka kompisar man hade och att det hörde sam- man med det egna självförtroendet. Jag frågade honom om det var så att man pratade öppet om att ha dyslexi i skolan. Stefan berättar: