situation - the ’middleman paradox’ - as the very same parliamentarians who would be responsible for introducing new forms of citizens’
participation for political decision-making are explicitly and implicitly opposing these reforms. Based on our findings, we want to shape the conjecture that the more citizens’ participation-specific concepts of e-democracy are suggesting the less support for these concepts will be provided by politicians.”
(Mahrer & Krimmer, 2005, sid 38)
Carter och Bélanger (2005) har undersökt faktorer, som påverkar medborgarnas användning och tillgodogörande av datorförmedlade myndighetstjänster. Deras forskning är intressant och viktig. En myndighet vill nämligen uppnå fördelarna av ökad inre effektivitet med e-förvaltning, vilket förutsätter att ”kunderna”/medborgarna gör en stor del av myndighetens tidigare arbete avseende information och
serviceinsats. Samtidigt kan kundernas erfarenheter av e-systemet spegla ett viktigt yttre kriterium för effektivitet, nämligen deras upplevelse av ”kundnytta”.
E-myndighetstjänster kan därför lämpligen värderas utifrån ett kundperspektiv, dvs i vilken omfattning de används samt vilka upplevelser och erfarenheter användarna har av e-systemet. Carter och Belanger har kombinerat tre modeller – Technology
Acceptance Model (TAM), Diffusion of Innovation (DOI) theory och trustworthiness models – till en egen modell för undersökning av medborgarupplevelser av
e-myndigheter. Deras undersökning lyfter särskilt fram, att ett e-system måste (1) vara lätt att använda, (2) ha kompatibla likheter med traditionella tjänster samt (3) vara tillförlitligt, dvs exakt, lägligt och pålitligt.
Hendersons och Kyngs artikel belyser, vad som i praktiken kännetecknar
anpassningsdesign av ett system i bruk (”design in use”). I artikeln redovisas tre olika men vanliga tillvägagångssätt för anpassningsdesign samt en diskussion om aktiviteter för att tillgodose olika sociala och kognitiva behov hos involverade aktörer i sådan design.
Vid design för att anpassa ett system (”design in use”) är uppgiften att anpassa systemet, så att detta bättre förmår hantera en förändrad slutanvändarsituation. Detta förutsätter, enligt Henderson och Kyng, att systemet utvecklats med särskilda
skräddarhjälpmedel (”tailoringfascilitet”) för ändamålet. Författarna pekar på följande tre principiella sätt att realisera sådana hjälpmedel/verktyg slutanvändarna:
- Val mellan alternativa förutsedda anpassningsbehov: Detta innebär, att de ursprungliga systemutvecklarna utrustat systemet med funktionalitet för
slutanvändarna att ändra systemet inom vissa ramar. Slutanvändarna kan själva välja mellan vissa parametervärden (och ev kunna sätta egna) för att därmed uppnå vissa bestämda effekter.
- Konstruktion av nya systemmöjligheter från existerande systemkomponenter: Detta kännetecknas av, att systemutvecklarna har konstruerat systemet så, att det flexibelt kan kopplas samman med kompletterande programkomponenter. Dessa är antingen färdiga eller egenutvecklade (t.ex makro).
- Ändring av systemartefakten: Det mest radikala tailoringalternativet är att komplettera systemets programkod med den önskade funktionaliteten. Modulär programkod, i synnerhet objektorienterade programmoduler, gör detta till överkomliga arbetsinsatser av specialkompetenta designers.
Henderson och Kyng kombinerar ovannämnda aktivitetsperspektiv med ett
systemtekniskt perspektiv. Utifrån ett sådant sammansatt perspektiv redovisar de en analys, som pekar ut följande fyra karaktäristiska egenskaper för adaptiva system:
- flexibla (”flexible”): systemets komponenter/objekt är öppna för alternativa tolkningar utifrån varje användares specifika behov
- parametersatta (”parameterized”): systemet ger möjlighet att välja mellan vissa på förhand givna alternativa systemeffekter
- integrerbara (”integratable”): systemet kan användas som en
konstruktionskomponent att integrera i en större systemkonstruktion
- möjliga att skräddarsy (”tailorable”): systemet tillåter slutanvändaren att på olika sätt komplettera systemets funktionalitet
Tailoringaktiviteter har som syfte att anpassa ett applikationssystem, så att det bättre fullgör sin supportfunktion gentemot slutanvändare och den kontext, som systemet understöder. Henderson och Kyng (1991) betonar de sociala och kontextuella faktorernas inverkan på möjligheterna att under artefaktens bruk förändra dess funktionalitet (”design in use”). Deras analys leder fram till en modell, som i
punktform beskriver en livscykel av sociala och kontextuella ”förändringar” för att
initiera och genomföra lokal anpassning av ett befintligt system utifrån slutanvändarnas och kontextens förändrade villkor.
- tillskapade (”creating”): Detta svarar mot den initiala aktiviteten vid förändringsdesign, dvs att en användare erhåller/kopierar någon färdig systemkomplettering eller utvecklar den själv med systemets
tailoringfunktionalitet.
- beskyddade (”protecting”): Om en användare har utvecklat en intressant förändring i sitt applikationssystem – som användarmiljön i sin helhet inte är moget för – så måste denna förändring skyddas från allmän exponering, tills behovet av
förändringen har blivit tillräckligt utbrett. Skyddet kan även motiveras av säkerhetsskäl, tills förändringen har blivit ordentligt testad.
- permanent införda (”perpetuating”): Förändringar inom ett system måste tydliggöras för slutanvändarna såsom permanenta systemobjekt; nämligen i fortsättningen lika tillgängliga som de initiala systemobjekten.
- delgivna (”sharing”): Denna aktivitet syftar till att sprida kunskap om och användning av väsentliga systemförändringar. Aktiviteten sker i former som tillgodoser användarnas olika förutsättningar: introduktion av kunskaper, åtgärder för att göra systemförändringarna tillgängliga, rutiner för att upprätthålla ett
frekvent bruk av systemförändringarna (t ex för hjälp, felhantering, uppgradering).
- inspekterade (”inspecting”): En användare ska kunna söka information om historik/bakgrund för de införda systemförändringarna. Kunskap om
förändringarnas bakgrund bidrar till en likartad systemuppfattning hos användarna samt till konsekventa uppföljningar i det fortsatta förändringsarbetet.
- inlärda/inövade (”learning”): Systemförändringarna måste kungöras och diskuteras.
Då blir det naturligt att utnyttja dem (och tailoringfasciliteten) samt att anpassa arbetsuppgifterna, så att de bättre passar med systemkompletteringarna. Detta innebär en slags assimileringsaktivitet.
- feedback/erfarenhetsutbyte (”providing feedback”): Att det finns lättillgängliga rutiner (ev systemstöd), så att systemanvändarna kan återföra synpunkter på införda systemförändringar till deras upphovsmän. Det är alltså väldigt viktigt, att systemförändringar kombineras med åtgärder för ett väl fungerade
informationsutbyte mellan deras upphovsman och övriga användare. I en
slutanvändarmiljö präglad av positiv användarsamverkan underlättas ”feedback”
(och ”sharing”) högst väsentligt.
Applikationssystem med fascilitet för slutanvändardesign aktualiserar också den väldigt grundläggande frågan, om vilket perspektiv forskare och praktiker bör inta gentemot sådana system. Avdic (1995) redovisar tre idealiserade perspektiv på informationssystem:
• Det systemteoretiska synsättet, där allt kretsar kring systemet med en stark betoning av systemcentrering och integration.
• Det sociotekniska synsättet, där användarnas medverkan är ett centralt begrepp med betoning av samtidig och likvärdig uppmärksamhet av det sociala och tekniska systemet.
• Det humanistiska synsättet, där användaren inte underordnas datortekniken utan i stället bestämmer systemsupporten utifrån sina preferenser. Det humanistiska synsättet kännetecknas av bl.a desintegration, datorns avobjektifiering, människan i centrum och datorn som verktyg. I detta perspektiv framträder det ”personliga systemet”, vilket dock inte behöver vara isolerat från omvärlden utan kan fungera som en komponent i en större helhet. Denna samordning sker emellertid på ett sätt, som stämmer överens med det grundläggande humanistiska synsättet. Det
humanistiska perspektivet passar därmed väl in vid utveckling av applikationssystem/verktyg för slutanvändardesign.
Henderson & Kyng (1991) och Avdic (1995) tar upp olika aspekter av att tillgodose slutanvändarnas önskemål om kontinuerlig design av system i bruk. Henderson och Kyng har sin utgångspunkt i själva designprocessen av det adaptiva systemet. Deras analys resulterar i ett principiellt och processuellt tillvägagångssätt för att förse ett applikationssystem med fasciliteter/medel för sin egen förändring i en återkommande designprocess. I denna kontinuerliga process framträder både användarna och systemet själv som aktiva komponenter (subjekt) för systemets förändring. I Avdics
forskningsrapport framträder systemet i stället som ett objekt för ett hela tiden närvarande och omslutande verktyg. Följdriktigt visar Avdic på en icketraditionell designprocess för utveckling/anpassning av adaptiva system. Detta belyser ett intressant spänningsfält mellan begreppen process, produkt och verktyg inom forskningsområdet adaptiva system. Den verkligt fruktbara vägen för forskning om adaptiva system kan således mycket väl vara att fokusera på
mångfacetterade/integrerade datorstödda utvecklingsmiljöer och deras inverkan på systemartefakter och designprocesser.
En IKT-artefakts kvalitet bedöms i många tillämpningsfall utifrån dess förmåga att – direkt eller indirekt – bidra till ett ökat och mer värdeskapande samarbete i artefaktens användarmiljö. Inom tillämpningsområdet CSCW (”Computer Supported Cooperative Work”) är datorbaserat samarbete en väldigt uttalad målsättning (Kyng, 1991).
Följaktligen har det bedrivits mycket forskning om design av IKT-artefakter för ett sådant ändamål. Denna forskning pekar ganska samstämmigt på, att slutanvändare och systemutvecklare på ett tidigt stadium och därefter i en fortlöpande process gemensamt bör diskutera fram artefaktens utformning. En vanlig benämning på detta arbetssätt är
”participatory design”. Tanken är, att ett aktivt samarbete mellan den direkta
målgruppen och utvecklingspersonal kan ha goda utsikter att resultera i en artefakt, som passar slutanvändarnas brukssituation. Denna designapproach återkommer i sina huvuddrag i många forskningsrapporter (Kyng, 1991).
Rose och Sæbø (2005) presenterar några övergripande anvisningar för design av en
”on-line political community”. De grundar sina slutsatser på en analys av
diskussionsinlägg på en norsk sajt, ”Demokratitorget”. Analysen utfördes på samtliga 593 st inlägg i denna sajt under datainsamlingsperioden 2003-08-20 till 2004-06-17.
Rose och Sæbø beskriver sin metod som kvalitativ och tolkande och de lyfter särskilt fram följande metodinslag i sådan forskning (”qualitative interpretative research”): (i)
den hermeneutiska cirkeln, (ii) kontextualisering, (iii) interaktion mellan forskare och subjekt, (iv) abstraktion och generalisering, (v) dialogiskt resonerande, (vi) upprepade tolkningar och ifrågasättande. Med undantag för ”interaktion mellan forskare och subjekt” tillämpade Rose och Sæbø dessa principer i en innehålls- och genreanalys av forumets diskussionsinlägg. Deras teoretiska förhandsperspektiv utgjordes bl.a av C.
Bellamys fyra modeller – ”consumer, demo-elitist, neo-republican, cyber-democratic”
– , där varje modell kategoriseras utifrån en beskrivning av relationen mellan medborgare och politikerföreträdare.
Analysen visade på ett engagemang från vanliga medborgare att sätta en egen diskussionsagenda för att få med politiker i medborgarinitierade diskussioner.
Politikernas inlägg hade företrädesvis en rationell prägel och gav intryck av en strävan att framträda som specialist(er) i ett diskussionsutbyte. Rose och Sæbø drar slutsatsen, att en datorbaserad mötesplats för medborgare och politiker måste designas och
administreras med målet att uppnå en meningsfull balans mellan olika
demokratimodeller, nämligen mellan demokratiintressenter för såväl modellkategorin
”demo-elitist” som ”neo-republican”.
Deras kriterier för att värdera framgångsrik design och administration är väldigt
praktiska; nämligen i vilken mån detta kan mätas i form av (i) livsduglighet, (ii) kritisk massa och (iii) uthållighet – ”viability, critical mass and sustainability”. Utifrån sitt analysresultat anvisar Rose och Sæbø två principiella designaspekter för utformning av demokratiska diskussionsplatser på webben; nämligen följande:
”The principle we use to make design suggestions is to match web technology features with: (1) demo-elitist interests of politicians and neo-republican interests of citizens, and (2) identified mini genres.”
(Rose och Sæbø, 2005, sid 159)
Forskningsläget inom ämnesfältet e-myndighet.
I en analys av 84 papers – jämnt fördelade på två journaler, Information Polity (2002-2004) och Government Information Quarterly (2001-2005) och en konferens,
European Conference on e-Government (2001-2005) – har Heeks och Bailur (2007) analyserat, hur e-förvaltning utforskas med olika variationer avseende
tillämpningsfilosofi, forskningsfilosofi, teoretisk koppling, val av metod och praktiska implikationer. Deras analys visar på en stor dominans för ett sociotekniskt perspektiv och en optimistisk grundhållning till e-myndigheter bland forskarna. Enligt Heeks och Bailurs analys var det filosofiska perspektivet inte explicit redovisat i termer av
ontologi, positivism, epistemologi, paradigm etc i någon enda av de 84
publikationerna. I en närmare läsning lyckades de hitta visst stöd för slutsatsen, att ungefär en fjärdedel av publikationerna hade en viss grad av positivistisk ansats i sin ontologiska utgångspunkt. Däremot kunde de inte hitta övertygande belägg för att beskriva något paper som tillhörigt en social konstruktionistisk ontologitradition.
Endast sex av paperna kunde, enligt deras mening, placeras inom en ontologisk centerposition; nämligen som variationer av kritisk realism, där nyckelfaktorer behandlades som reella men samtidigt element för subjektiv och intersubjektiv
Heeks och Bailurs analys visar på ett betydande underskott av teoretisk koppling till relevant ämnesteori. Deras slutsats i den delen är att argumentera för behovet av teorikoppling och teoribygge, som ackumulerar till forskningen om e-myndigheter.
Samtidigt pekar de på, att e-myndighetsutövning – såsom ett förhållandevis nytt och växande forskningsområde – behöver koloniseras av forskningsidéer från närrelaterade forskningsfält.
Enligt Heeks och Bailur förekom en renodlad kvalitativ metodanvändning i mer än tre fjärdedelar av publikationerna. De konstaterar en stor ekologisk svaghet (”eological weakness”) i metodavseende. Endast en publikation kunde nämligen grunda sina slutsatser på en longitudinell forskningsinsats.
Slutligen inriktade Heeks och Bailur sin analys på, i vilken utsträckning rapporterna anvisade någon kunskap av värde för forskningsområdets praktik och praktiskt
verksamma. De konstaterade då ett stort underskott på ”hur”-orienterade forskningsrön av praktiskt värde. Mindre än hälften (40 av 84) innehöll någon praktisk
rekommendation. Endast fyra av dessa rapporter gav någon vägledning om hur praktiker borde agera i specifika situationer.
Heeks och Bailur efterlyser i många fall ett starkare fokus på validitet, reliabilitet och generalisering i metodavseende. De förespråkar också en tydligare ämneskoppling samt att forskningen bedrivs utifrån ett bredare spektrum av forskningstraditioner.
”Use of a broader range of research traditions, with incorporation of more critical realist, social constructionist, critical, and other types of research into the government arena. This pluralism can help illuminate current blind spots in e-government research and may (following Galliers, 1993) be more relevant to the current issues facing e-government practioners.”
(Heeks och Bailur, 2007, sid 262)
Heeks och Bailur understryker även behovet av att utöka traditionella
forskningsmetoder – såsom intervju, enkät och observation – med andra, såsom deltagarobservation, innehållsanalys etc. De pekar även på värdet av data från fältet utanför den officiella organisationsmiljön.
Viborg Andersen och Zinner Henriksen (2005) har studerat 110 journalartiklar (publicerade 1998-2003) för att skaffa sig en bild av forskningsläge och
forskningsbehov inom området e-myndighet. Deras studie visar ett behov av forskning om, hur myndighetsföreträdares värderingar och politiska uppfattningar inverkar på utsikterna att realisera e-myndighetsutövning för ökad demokrati och deltagande av medborgare. Viborg Andersen och Zinner Henriksen understryker, att demokrati och deltagande (”democracy and participation”) är viktiga begrepp för forskare och
praktiker inom ämnesområdet. Dessa begrepp förekommer, både implicit och explicit, i olika teoretiska modellers beskrivningar av de högre mognadsnivåerna av
e-förvaltning. Dessa nivåers främsta kännetecken är nämligen en stor mångfald och
tillgänglighet av e-baserade horisontella och vertikala relationer, vilket rymmer en potential för nytta och mervärde på individ- och samhällsnivå i termer av ökad
demokrati och medborgardeltagande i den allmänpolitiska samhällsprocessen. Viborg Andersen och Zinner Henriksen drar slutsatsen, att det behövs interdisciplinär
forskning, om hur konkurrerande och/eller konvergerande intressen, värderingar, prioriteringar spelar in för att uppnå – påskynda eller fördröja – e-myndighetsutövning med inslag av ökad demokrati och medborgardeltagande.