Det internationella skyddet av de mänskliga

De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten. Att främja respekten för de mänskliga rättigheterna är enligt FN-stadgan ett av världs-organisationens syften. Som medlem av FN har Sverige enligt FN-stadgans artikel 55 och 56 förbundit sig att vidta åtgärder i samarbete med organisationen för att främja allmän aktning och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla, utan åtskillnad

Skr. 2001/02:83

10 med avseende på ras, kön, språk eller religion. FN-stadgan ger oss en rätt

såväl som en förpliktelse att agera.

Efter antagandet av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna ledde det fortsatta internationella arbetet med mänskliga rättigheter till att FN 1966 antog två separata konventioner, en om medborgerliga och politiska rättigheter och en om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Inom FN antogs också flera andra dokument avseende mänskliga rättigheter; dokument som till skillnad från den allmänna förklaringen är juridiskt bindande för staterna. Nedan följer en uppräkning av sådana viktiga instrument som Sverige har ratificerat:

N Konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (1965).

N Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966).

N Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (1966) med fakultativt protokoll om enskild klagorätt (1966) och andra fakultativa protokollet om dödsstraffets avskaffande (1989).

N Konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979).

N Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1984).

N Konvention om barnets rättigheter (1989).

Dessa sex konventioner utgör “kärnan” av skyddet och främjandet av mänskliga rättigheter. I och med att de är ratificerade är Sverige också folkrättsligt förpliktad att skydda och främja de rättigheter som omfattas av konventionerna. Konventionerna ställer även krav på att de som ratificerat konventionerna rapporterar om hur de efterlevs. Avsikten är att detta skall vara mer än en formalitet; enskilda organisationer och relevanta yrkesgrupper samt myndigheter bör ges tillfälle att lämna synpunkter när respektive rapport utarbetas. Efter det att rapporten behandlats av en övervakningskommitté bör dess rekommendationer också delges berörda grupper. Övervakningskommittéerna betonar starkt denna nationella dimension av processen, och på den punkten finns utrymme för förbättringar också från svensk sida.

Konventionskommittéerna har en viktig roll vad gäller att klargöra tolkningen av normerna. Några av dem formulerar s.k. allmänna kommentarer till respektive artiklar som ofta är av värde också för den nationella diskussionen i enskilda stater. Rapportering skall ske mellan vartannat och vart femte år beroende på konvention. Olika departement är ansvariga för rapporterna som skall lämnas över till de olika konventionskommittéerna. Utrikesdepartementet ansvarar för alla rapporter förutom den till barnkommittén, vilken Socialdepartementet ansvarar för, och kvinnokommittén vilken Näringsdepartementet ansvarar för. Ansvarigt departement samarbetar med respektive fack-departement när rapporterna skall lämnas in. Det förekommer att enskilda organisationer i anslutning till behandling av den svenska rapporten lämnar in en s.k. parallellrapport.

Skr. 2001/02:83

11 Som ett led i kommitténs behandling av rapporten kallas till ett förhör

där frågor och eventuella oklarheter kan redas ut. De avslutande kommentarerna innehåller kommitténs synpunkter på tillämpningen av den relevanta konventionen i Sverige. Efter det att rapporten behandlats inom kommittén bör dess rekommendationer också delges allmänheten.

Till några konventioner finns även klagomålsprocedurer knutna, vilka Sverige har accepterat. Sådana procedurer finns vad avser konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Sverige undertecknade i december 1999 tilläggsprotokollet till kon-ventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor som bl.a. avser möjligheten att anföra enskilda klagomål. Tilläggsprotokollet har ännu inte ratificerats av Sverige men arbete pågår för att det skall kunna ratificeras.

Det bör nämnas att Sverige utöver de sex konventioner som ovan nämnts är bundet av bl.a. konventionen om förhindrande och bestraffning av brottet folkmord (1948) samt konventionen angående flyktingars rättsliga ställning (1951) med protokoll angående flyktingars rättsliga ställning (1967).

Sverige verkar för de mänskliga rättigheterna inte bara inom ramen för FN:s generalförsamling, Ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC), kommissionen för de mänskliga rättigheterna och andra kommissioner.

Sverige verkar för de mänskliga rättigheterna också inom t.ex.

Internationella arbetsorganisationen (ILO), FN:s barnfond (UNICEF), Världshälsoorganisationen (WHO), FN:s organisation för undervisning, vetenskap och kultur (UNESCO), FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (UNHCHR), FN:s högkommissarie för flyktingar (UNHCR) samt FN:s utvecklingsprogram (UNDP).

Förpliktelserna inom ILO

ILO är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor.

Regeringar och arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer deltar i ILO:s beslutande respektive verkställande organ. Denna s.k. trepartism är ILO:s särdrag. Alla tre parter har oberoende status med full rösträtt. ILO hade tiden fram till 2001 antagit 184 konventioner och 192 rekom-mendationer. Åtta av dessa konventioner räknas till och följs upp som ILO:s centrala rättighetskonventioner (core labour standards).

ILO antog 1998 en deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet samt riktlinjer för dess uppföljning. I deklarationen slås fast att alla ILO:s medlemsländer genom sitt medlemskap i ILO och sin anslutning till ILO:s stadga har en förpliktelse att respektera, främja och genomföra de grundläggande rättigheter som är tema för de åtta centrala rättighetskonventionerna. Dessa rättigheter omfattar föreningsfrihet, organisationsrätt, erkännande av rätten till kollektiva förhandlingar samt avskaffande av alla former av tvångsarbete, barnarbete och diskriminering i arbetslivet.

Skr. 2001/02:83

12 De konventioner som åsyftas, och till vilka även hänvisades i

slutdokumentet från det sociala toppmöte som FN höll i Köpenhamn 1995, är

N nr 29, om tvångs- eller obligatoriskt arbete (1930),

N nr 87, om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten (1948),

N nr 98, om tillämpningen av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten (1949),

N nr 100, om lika lön (mellan män och kvinnor) (1951), N nr 105, om avskaffande av tvångsarbete (1957),

N nr 111, om diskriminering vad avser anställning och yrkesutövning (1958),

N nr 138, om minimiålder för tillträde till arbete (1973) och

N nr 182, om förbud mot och omedelbara åtgärder för avskaffande av de värsta formerna av barnarbete (1999).

De länder som ratificerat en konvention har därmed åtagit sig att respektera inte bara de grundläggande principerna som omfattas av konventionen utan även konventionen till sitt fulla innehåll. Sedan ratifikationsdokument avseende konventionen nr 182 överlämnats den 13 juni 2001, har Sverige ratificerat samtliga åtta konventioner.

Övervakningen av tillämpningen av ratificerade konventioner sker genom regelbunden rapportering från de konventionsanslutna ländernas regeringar (artikel 22 i ILO:s stadga). Beträffande de åtta centrala rättighetskonventionerna har ILO:s styrelse fastställt att konventions-staterna skall lämna rapport vartannat år. Vad gäller flertalet av de övriga konventionerna skall rapport lämnas vart femte år. Kopior av rapporter och upplysningar till ILO skall sändas till de mest representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna i landet så att arbetsmark-nadens parter kan följa hur regeringen ställer sig till ILO-instrumenten och framföra de erinringar eller andra kommentarer som de finner befogade.

Rapporterna granskas av oberoende jurister i ILO:s expertkommitté. På grundval av de upplysningar som medlemsstaternas rapporter innehåller utarbetar expertkommittén en rapport, vari kommittén belyser de problem som genomförandet av ILO:s normer kan ha mött i de olika medlemsstaterna. Kommittén ställer frågor till staterna och lägger fram konklusioner. Rapporten läggs fram för Internationella arbetskonferensen och behandlas av ett särskilt (trepartiskt) utskott för granskningen av tillämpning av konventioner och rekommendationer. Detta utskott avger en berättelse med sina slutsatser till konferensens plenum, som slutbehandlar ärendet. Om utskottet finner det önskvärt att närmare undersöka förhållandena i ett land anmodas regeringen att inför utskottet avge en skriftlig eller muntlig förklaring. Expertkommittén riktar även skriftliga observationer och s.k. direct requests direkt till regeringarna, vilka skall besvaras vid nästa rapporteringstillfälle för respektive konvention.

Skr. 2001/02:83

13 Förpliktelserna inom Europarådet

Parallellt med utvecklingen inom FN utarbetades på regional nivå olika dokument avseende mänskliga rättigheter. Europa var särskilt drabbat av det andra världskriget och man var mycket mån om att kunna återupprätta tron på rättsstaten och demokratin som ideal. Europarådet bildades 1949 som en direkt följd av de grymheter som Europa och övriga världen erfarit. Ett av organisationens syften var att ena Europa men även att författa ett dokument vad avser mänskliga rättigheter. Efter ett års arbete antogs i Rom 1950 den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen. Konventionen innehöll enbart de medborgerliga och politiska rättigheterna men har genom flera tilläggsprotokoll (i dag 12 stycken av vilka fem innehåller bestämmelser om ytterligare rättigheter) utökats genom åren. I tilläggsprotokollen stadgas t.ex. om skydd för egendom, rätt till fria val, förbud mot kollektiv utvisning av medborgare och om avskaffande av dödsstraffet. Genom att kon-ventionen även föreskrev om ett klagomålsförfarande med en domstol och en kommission för att bevaka efterlevnaden av konventionen, får detta dokument betraktas som något för sin tid unikt. Sedan den 1 november 1999 finns inte Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna kvar utan det är numera den nya domstolen som tar emot samtliga klagomål. Den nya domstolen har en ny organisation för att bättre kunna svara upp mot den alltmer ökande tillströmningen av mål.

Numera är det även ett krav för medlemskap i Europarådet att också vara ansluten till konventionen. Genom praxis av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har konventionen fått en stor betydelse för rättsutvecklingen i de till konventionen anslutna staterna men även för andra stater vilka inte har ratificerat konventionen. År 1995 införlivades konventionen med svensk rätt, se avsnitt 5.1.

Ett annat instrument av betydelse för de sociala rättigheterna är den europeiska sociala stadgan från 1961. Till stadgan har fogats två tilläggsprotokoll, av vilka ett innehåller bestämmelser om ett förfarande för att anmäla klagomål, samt ett ändringsprotokoll. Stadgan har därefter reviderats 1996 varvid bestämmelserna i de två tilläggsprotokollen inarbetades i en nya reviderad stadga. Genom att Sverige är bundet av den sociala stadgan har vi också förpliktat oss att med jämna mellanrum till den europeiska kommittén för sociala rättigheter rapportera om hur Sverige uppfyller sina förpliktelser enligt stadgan. En liknande kommitté finns för att granska förpliktelserna enligt den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Nedan följer en uppräkning av viktiga instrument inom Europarådet som Sverige har ratificerat:

N Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950). Till konventionen finns sammanlagt 12 tilläggsprotokoll av vilka fem protokoll stadgar ytterligare rättigheter. Sverige har ratificerat fyra av dessa fem protokoll (nr 1, 4, 6 och 7).

N Europeisk social stadga (1961) med två tilläggsprotokoll (1988 och 1995) och ett ändringsprotokoll (1991) samt den

Skr. 2001/02:83

14 reviderade sociala stadgan (1996). Ändringsprotokollet från

1991 har ännu inte trätt i kraft.

N Europeisk konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1987) med två tilläggsprotokoll (1993) vilka ännu inte trätt i kraft.

N Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk (1992).

N Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (1995).

Förpliktelserna inom Europeiska unionen

I artikel 6 (1) i Fördraget om Europeiska unionen (EU) stadgas att unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen. I artikel 6 (2) anges att unionen som allmänna principer för gemenskapsrätten skall respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Flera olika resolutioner har antagits av bl.a. Europaparlamentet, till gagn för rättigheternas efterlevnad inom EU. EG-domstolen har också genom sin praxis avseende fundamentala rättigheter inom unionen bidragit med att utveckla ett rättighetstänkande inom EU.

I december 2000 proklamerades stadgan om de grundläggande rättigheterna av Europeiska rådet (den s.k. EU-stadgan). Stadgan är tills vidare att betrakta som en politisk deklaration. Stadgan skapar inte några nya rättigheter eller nya förpliktelser för medlemsstaterna utan skall enbart befästa dem som redan gäller. Rättigheterna återfinns under sex olika rubriker; Värdighet, Friheter, Jämlikhet, Solidaritet, Medborgarnas rättigheter och Rättsskipning. Till stadgan hör en förklarande rapport som dock inte har officiell status men som har stor betydelse för förståelsen av stadgan. Stadgans rättsliga status skall enligt EU-toppmötet i Nice (december 2000) avgöras senare och eventuellt i samband med nästa regeringskonferens 2004.

Regeringen har under EU:s förra regeringskonferens argumenterat för att EU bör ansluta sig till Europakonventionen. Även riksdagen har i ett särskilt tillkännagivande till regeringen angivit att “regeringen med all kraft bör verka för att EU skall tillträda Europakonventionen” (bet.

2000/01:KU11, rskr. 2000/01:200).

Skr. 2001/02:83

15

3 Sveriges arbete för att främja de mänskliga