Diskursanalytisk slutsats

Vad vi har kunnat urskilja i presentationerna av dokumenten är att

handlingsplanen (2007) och handboken (2008) normerar sin syn på våld mot kvinnor utifrån FN:s mänskliga rättigheter samt deklarationen om avskaffandet av våld mot kvinnor. Tillsynen (2009) nämner inte de mänskliga rättigheterna som referens till HRV vilket skulle kunna ses som en intertextuell förändring.

Tillsynen (a a) syftar dock till att vara normerande på så sätt att man har utformat nationella bedömningskriterier som utgångspunkt för utvärderingen.

Den diskursiva makten utgörs av att dokumenten är producerade av politiska aktörer på central nivå. Deras framställningar och beskrivningar av HRV kan ses som ”expertdiskurser” som konstruerar ”sanningar” om HRV via den kunskap om ämnet som förmedlas i texterna. Vad gäller den centrala politiska nivån där dokumenten är producerade vet vi inte om ökad kunskap ger mer makt i denna fråga då vi inte har studerat detta, men i enlighet med diskursanalysen skulle endast övriga sociala aktörers diskurser kring HRV kunna påverka de politiska ”expertdiskurserna” kring HRV. Vi kan däremot föreställa oss att ökad kunskap

35 på exempelvis myndighetsnivå kan ge mer makt till socialarbetare i relation till klienterna, då dessa kan komma att ses som ”experter” på HRV. På så sätt kan socialarbetare komma att återproducera den politiska diskursens syn på de utsatta, men även påverka den utsattas möjlighet att beskriva sin egen situation utifrån egna referenser.

I tillsynen (2009) som framförallt utgick ifrån den sociala praktiken i socialtjänsten, förekom inte begreppet HRV i samma utsträckning som i handlingsplanen (2007). En föreställning vi gör av detta är att trots formella policydokument så sker det inte en adekvat implementering i de myndigheter som arbetar med denna problematik då kvinnor fortfarande utsätts för våld. Den diskursiva makt som reproducerar förståelsen kring HRV verkar inte heller lika påtaglig ute i samhället jämfört med åren efter bland annat mordet på Fadime. Detta kunde vi se på den korta tidningsnotis vi hade med i problemformuleringen, som belyste det allra senaste hedersmordet som har skett i Sverige utifrån bara några få meningar.

De politiska diskurserna har trots allt makt att sprida föreställningar kring HRV men inom en viss kontext. Med andra ord till myndigheter och övriga offentliga samt sociala aktörer som arbetar med dessa frågor i Sverige. Sådana här

policydokument, rapporter och kunskapskällor kan även allmänheten lätt få tag i och därmed kunna tillgodose sig information om HRV. Men trots dokumentens tillgänglighet tänker vi oss att det krävs ett visst intresse i ämnet för att läsaren ska vilja söka upp denna information, vilket bidrar till att kunskapen riskerar att hållas inom den politiska kontexten.

7 SLUTDISKUSSION

Vårt syfte med denna uppsats var att urskilja diskurser kring HRV i de tre utvalda politiska dokumenten. Vi ville belysa vilka beskrivningar och förklaringar till HRV som dokumenten framställde, samt se hur dessa diskurser kan kopplas till sociala kategoriseringar och makt. Våra frågeställningar var följande:

Vilka diskurser kring HRV går att urskilja i de politiska dokumenten? Hur står sig dessa diskurser i förhållande till sociala kategoriseringar

och maktordningar?

Det vi fann i vår diskursanalys är att trots att begreppet HRV ärett begrepp utan rådande vetenskaplig definition verkar det råda en allmän enighet i den politiska kontexten att det rör sig om ett kollektivt våld, att både män och kvinnor kan vara förövare, och att även män kan utsättas.Vi tycker oss kunna urskilja att den kulturella diskursen överlag var rådande i alla tre dokument. Den visade sig genom att beskriva HRV primärt som ett uttryck för en specifikt icke-västerländsk hederskultur präglad av patriarkala värderingar, trots att detta gjordes utifrån ett generellt, icke-utpekande sätt. Genom utförliga beskrivningar i dokumenten av HRV:s kollektiva karaktär samt betoningen av behovet av ökad kunskap kring

36 HRV, riskerar man att särskilja ”oss” från ”de” då man fokuserar på ”de Andras” förklaringar till våldet. Vi reagerade även på det faktum som belyses i

dokumenten gällande att kunskapen om HRV anses vara eftersatt. Hur kan detta vara med tanke på de satsningar som infördes efter att de första hedersmorden uppdagades? Efter så lång tid efter bland annat Fadimes tragiska öde och all den litteratur och forskning som finns i ämnet, finner vi det underligt att man

fortfarande anser att kunskapen kring HRV är eftersatt. Ifall man strävar efter mer kunskap kring HRV i dagsläget, riskerar man att förbise alla de fall av HRV som sker ute i verkligheten ifall de inte passar in i den kunskapsmall som redan har utformats i ämnet.

Vi kunde vidare urskilja att mycket insatser satsas på den utsatta och inte så mycket på förövaren/förövarna. Kan det finnas en koppling till att fokus främst läggs på den utsatta och att inga långsiktiga förändringar sker avseende

våldsnivån? Detta med tanke på BRÅ:s rapport (2010) som belyser att våldsnivån gentemot kvinnor inte har minskat sedan handlingsplanens tillkomst. Akuta skyddsboende måste finnas, men vi anser att det inte bör vara den enda konkreta lösningen. Vi skulle vilja se mer långsiktiga och tydliga lösningar på hur man ska få ner våldsnivån. Vi tror att detta kräver ett tydligare ställningstagande kring förövarens roll och samtidigt en större samhällsupplysning kring våld mot kvinnor. Under utbildningens gång har vi exempelvis endast en gång varit med om att problemet med våld mot kvinnor har tagits upp. Detta i relation till en kvinnojours föredrag om ämnet, som utgick ifrån frivilligt deltagande.

Förutom den kulturella diskursen kunde vi även urskilja en diskurs utifrån kön i dokumenten, då man trots allt inbegriper utsatta invandrarkvinnors situation i den universella patriarkal förståelsen kring våld mot kvinnor. Vi fann det märkligt att HRV sätts i samma kontext som mäns våld mot kvinnor i parrelationer. I de beskrivningar som ges kring HRV framställs det mer som ett

familjevåld/uppfostringsvåld. Det är utfört av ett kollektiv (familjen) och det uttrycks att det i huvudsak är unga flickor som utsätts. I parrelationer föreställer vi oss att man frivilligt ger sig in i en relation som sedan eventuellt kan utvecklas till en destruktiv relation, som av olika anledningar kan vara svår att ta sig ur. Men i HRV sammanhang, utifrån synen att det är en ung flicka som utsätts av sin familj, så är hon född in i familjen och har därmed kanske inte samma förutsättningar och möjligheter att ta sig ur sin situation på samma sätt som en såkallad ”självständig” individ har i en parrelation.

Vidare fann vi i relation till Sveriges jämställdhetssatsningar, som bland annat utgår ifrån ekonomisk jämlikhet, förklaringsaspekten klass vara frånvarande i dokumenten. Inget av dokumenten nämnde klass aspekter som en beskrivning eller möjlig förklaring till HRV. Klassrelationer är fortfarande aktuella trots att de inte omnämns lika mycket som andra kategoriseringar avseende maktordningar mellan människor. Klass är på så sätt lika centralt för att förstå både samhället och enskilda personers situation (Eriksson-Zetterquist & Styhre, 2007) och borde enligt oss uppmärksammas mer i HRV sammanhang. Om alla människor inte har lika villkor att komma ut på arbetsmarknaden består klasskillnaderna, då klass är beroende av ekonomiska skillnader mellan grupper (Giddens, 2007). Ifall

37 2009) kan detta faktum vara en legitim förklaring till HRV:s fortsatta existens, då det kan bidra till ett värnande om de egna kulturella normerna och värderingarna som ett resultat av en strukturell diskriminering av invandrare på bland annat arbetsmarknaden.

Vi anser oss ha fått svar på våra frågeställningar genom att kunna urskilja de diskurser som förs kring HRV i de studerade dokumenten. Vårt svar på fråga två utgörs av de problematiseringar vi har fört avseende hur de urskiljbara diskurserna står sig i relation till sociala kategoriseringar som kön, klass och etnicitet samt de maktordningar som följer beroende på vilken diskurs som anses rådande i relation till fenomenet HRV. Resultatet fick vi fram med hjälp av den kritiska

diskursanalysen som metod och diskursanalys som teori. För att få ytterligare ”djup” i analysen använde vi oss även av de begrepp som vi redovisade under avsnittet begreppsdefinitioner som kan härledas till det intersektionella perspektivet, vilket vi också tillämpade som analysverktyg.

Den diskursanalytiska och i detta fall den kritiska diskursanalysen upplevde vi som relativt svår att använda oss av då teori och metod går så mycket in i varandra. Men under den process som det har varit att skriva denna uppsats upptäckte vi båda att vi fått en ny insikt i problematiken kring HRV och en ökad medvetenhet om hur reproducering av diskurser kring olika samhällsfenomen faktiskt sprids och påverkar oss alla. Vi hade våra egna föraningar kring HRV och var intresserade av att ta reda på mer när vi gick in i detta arbete och under

arbetets gång har vår syn på denna problematik förändrats. Det har varit ett ämne som har berört oss och vi har haft många intressanta diskussioner under

processens gång och vi har fått helt nya perspektiv på problemet.

Avslutningsvis efterlyser vi mera upplysningsaktioner ute i samhället, vilket även benämns som nödvändigt i handlingsplanen. Handlingsplanen lägger ramverket för hur de sociala kategoriseringarna mäns våld mot kvinnor, HRV och våld i samkönade relationer ska bekämpas. Dessa kategoriseringar kan komma att bidra till att de utsattas situation förstås utifrån de definitioner som tillskrivs varje enskild kategorisering. Ifall fokus mer läggs på att definiera och kategorisera än att lyssna, riskerar man att negligera de utsattas röst utifrån en homogen förståelse av fenomenet HRV. Våld mot kvinnor är en handling som vi inte får blunda för längre. Det är en handling som kan stoppas så länge vi upplyser alla

samhällsmedborgare om dess förödande konsekvenser, som i värsta fall kan ha dödlig utgång. Ifall fokus fortsätter ligga på att försöka definiera dessa handlingar istället för att bekämpa dem mister vi möjligheten att fokusera på en kontinuerlig dialog med samhällsmedborgarna där värderingar får luftas och omvärderas. Som det ser ut nu ser allting fint och politiskt korrekt ut på pappret men i verkligheten verkar inga större förändringar ske. Tjänstemän och kvinnor samt politiker

behöver utifrån vår mening självfallet känna till vilka förutsättningar individer kan leva i, men såkallad ”expert” kunskap kring ”olika” sorters våld kan innebära ett maktövertag i relationen mellan exempelvis socialarbetare och klient där klienten snällt får tacka och ta emot den hjälp som erbjuds, kanske utan en reell möjlighet att påverka sin livssituation utifrån egna preferenser.

38

REFERENSER