Diskussion

Den första frågeställningen ämnade undersöka hur yrkesverksamma arbetar med unga hemmasittare i gymnasieåldern. Resultatet visar att i Stockholms stad anses verksamheten inom det Kommunala aktivitetsvaret, KAA ha huvudansvaret för stöd till hemmasittare i gymnasieåldern som inte är inskrivna i en skola för att erbjuda individuellt stöd till aktivitet, studier eller arbete. Socialtjänsten, LSS eller ungdomspsykiatrin kan ha visst specifikt ansvar eller behöva komplettera stödet som KAA ska ge enligt övergripande lagar och förordningar, men respondenterna i denna studie berättar att dess tre aktörer inte har eller ger några särskilda insatser för hemmasittare.

Yrkesverksamma inom KAA förväntas kunna nå och motivera hemmasittare till aktivitet, studier eller arbete men upplever det vara en svår del av uppdraget. Inom KAA finns inte tillräckliga resurser för att kunna tillgodose hemmasittares behov. Det uppsökande arbetet att få kontakt med hemmasittare som tillhör KAA är att de kontaktas via brev, telefon, sms, mejl, ”knacka dörr” och hembesök. Nästa steg är att i samtal med den unga utreda vilken form av sysselsättning som kan bli aktuell. De

yrkesverksammas första fokus är att bygga relation för att kunna göra en kartläggning och ge vägledning mot aktivitet, studier eller arbete. Relationsbyggande är enligt respondenterna en viktig grund i arbetet samt kartläggning över den unges situation, mest fokus på nu och framåt, men berör till viss del bakåt för att förstå den unges situation. Uppdraget kan förstås att det inte har någon

behandlande avsikt utan bara en vägledande avsikt. Enligt tidigare forskningen (Friberg et al., 2015; Furlong, 2008; Kearney, 2007) konstaterats att det ofta råder psykisk ohälsa som exempelvis ångest och depression men också ofta kan förekomma exempelvis neuropsykiatriska funktionsnedsättningar hos de som blir så kallade hemmasittare. Det har också framkommit att det många gånger kan vara skolrelaterade faktorer som skapar exempelvis ångest, depression och låg självkänsla. Eftersom psykisk ohälsa tillhör det medicinska fältet när det kommer till behandling, så bör professionella som ska möta hemmasittare besitta en viss kompetens kring psykisk ohälsa. Detta för att de professionella på bästa sätt skall kunna möta den unges behov. En risk med att den professionella inte har den kompetensen skulle kunna vara att det istället spär på den unges mående negativt och bidrar till att vidmakthålla hemmasittandet. Jag menar till exempel att om den unge blir bemött med en inställning och ett förhållningssätt av att den yrkesverksamme ska komma dit och prata om studier eller arbete, och den unge har en lång traumatisk skolgång bakom sig, och inte kan möta upp den unge utifrån där den är i sitt psykiska mående med en ovanstående kompetens, är det då lämpligt kan man fråga sig. Att

37

den som ska hjälpa en hemmasittare inte vet eller kan så mycket om bakomliggande problematik då det i stort sett gäller alla i den här målgruppen. Resultatet visar att det finns ett stort behov av att, inte minst inledningsvis, möta upp den unge i hemmet. Att problematiken är komplex och heterogen men det att det nästan alltid förekommer psykisk ohälsa i någon form. Dessa unga behöver mycket stöd och kräver att yrkesverksamma har tålamod och att det få ta tid. Några få hembesök räcker inte, som projektet Prolog utgått ifrån, utan det krävs mycket mer tid, tålamod och komplexare insatser med behandlingsinslag utifrån var individen. Effekten av att möta upp unga i hemmet eller på dennes arena kan enligt Sjödin och Gladh (2018) och Friberg et al (2015) innebära grunden till att så småningom få ut dem i andra sammanhang. Frågan är bara vad de första stegen ska vara, behöver individen

vägledning mot studier eller behandling mot bättre psykisk hälsa? Med hänvisning till Prologs verksamhet så är det behandling som många gånger behövs med utgångpunkt från hemmiljön. Prolog är ett exempel på att hitta fungerande stöd i samverkan med psykiatrin. Idén ät att sammanföra psykiatribehandling och aktivitet för hemmasittare med utrymme för att möta upp den unge i hemmet till att börja med, men det har visat sig vara svårare än vad projektmedarbetarna tänkt sig. Stödet finns tillgängligt för unga som fyllt 18 år, det finns inget motsvarande för de yngre. Relationsbyggandet som är en viktig grundinställning i arbetsmetoderna samt kartläggningsarbete över den unges situation har mest fokus på nu och framåt, men berör till viss del bakåt för att förstå varför ungdomens situation är låst. Det görs redan med försiktighet när det kan berör svåra och känsliga områden. Vidare funderar jag på om det kan det vara så att samtals och kartläggningsmetoderna utgår ifrån unga med god psykiskt hälsa? Hur fungerar det i så fall i förhållande till olika anledningar av psykisk ohälsa eller neuropsykiatriska diagnoser samt olika sätt att kommunicera?

Respondenterna i KAA uttryckte hur tråkigt och svårt det var att inte få träffa sina klienter. Kanske kan denna pandemi och erfarenhet av egen påtvingad isolering ge en erfarenhet hos yrkesverksamma som ökar förståelsen för vad social isolering gör med en individ. Skapar pandemin på så sätt en stor fördel för dessa unga hemmasittare till att hela den sociala verksamhet som ska stötta utsatta individer. Kanske har vi genom respondenternas berättelser fått vetskap om att den unge hemmasittaren har ett starkt behov en egen samordnande koordinerande person som följer hen i hela processen mot målet studier eller arbete? En person som också har en väl riktad yrkeskompetens för förändringsarbete med unga som har psykisk ohälsa i samband med hemmasittarproblematik. Corona pandemin har dessutom fört med sig en ny upptäckt som är positiv för utvecklingen av arbetsmetoder och bemötandet av unga hemmasittare. Upptäckten är att kontakter via video- eller telefonsamtal och mejl eller

smskonversation kan fungera väldigt bra för målgruppen som har social ångest och lätt fastnar på hemmaplan. Det att man idag främst arbetar på kontor och ungdomar förväntas ta sig dit för samtal, vilket respondenterna var eniga om är mycket svårt för många av de som blivit hemmasittande. Utöver det kan man utgå ifrån att det är en form av att rehabiliteras så behövs det handlingskompetens och handlingsutrymme som gör att det går att bygga en relation med den unge, där denne får upp tillit och sakta kan prova sig fram. Det kräver också tänker jag att det finns rätt kompetens hos alla viktiga

38

personer i sysselsättningskedjan som hemmasittaren ska förlita sig på. Det kan å ena sidan vara svårt att räkna med full kompetens men å andra sidan om det bara finns helt okunniga personer omkring den som ska stödja hemmasittaren till hälsa och samhällsdelaktighet, så kan vi inte låta oss chansa och testa oss fram utan det bör därför bygga på respekt för individens behov utifrån att denne ska stärkas inte riskera att misslyckas igen.

Studiens andra frågeställning avsåg undersöka hur stödet underbyggs på kunskaper om

hemmasittare. Utifrån resultatet kan vi konstatera att stödet har brister vad gäller att vara grundade i kunskaper om hemmasittarproblematik, istället framträder ett behov av kunskapsutveckling och samsyn kring stödinsatser. Studiens resultat visar även på vikten av vilken yrkeskompetens, närmast belyst relations- och handlingskompetens, de som närmast stödjer en ung hemmasittare bör inneha. Kunskapssynen stödet underbyggs på, kring vad hemmasittarproblematik beror på, tycks vara utifrån yrkesverksammas egen kunskapsinhämtning och erfarenhet. De delar kunskaper mellan varandra under pågående ärenden, samtidigt var det otydligt om de delar samma syn och vilket förhållningssätt som ska råda. Frågan är hur det skulle se ut om relations- och handlingskompetens skulle samspela med varandra och underbygga stödet både på individ- och samhällsnivå? Relationsbyggande är enligt respondenterna en viktig grund i arbetet samt kartläggning över den unges situation, mest fokus på nu och framåt, men berör till viss del bakåt för att förstå varför situationen är låst. Det kan förstås som att det handlar om att professionella mest förlitas luta sig emot relationella förmågor, vilket Røkenes och Hanssen (2016) inte anser är tillräckligt i socialt arbete utan menar att yrkesverksamma även behöver ha fackkunskaper och instrumentella färdigheter. Eide och Eide (2006) menar att kunskap är viktigt för professionella att inneha, detta för att kunna leva sig in i andras situation. Det skall alltså finnas ett samspel mellan kunskap och professionell empati. Mattila (2015) belyser också att utan kunskap blir det svårt för professionella att bemöta och förstå unga.

Samtidigt går det att förstå att samtal inte stödjer hemmasittare ut i aktivitet om det inte finns adekvata sammanhang att interagera i, i sin egen takt, samtidigt som enbart goda sammanhang utan duktiga yrkesarbetare inte ger förutsättningar för att utvecklas. Det stöd och sammanhang Stockholm stad erbjuder hemmasittare är med utgångspunkt i litteratur mycket bristfälligt anpassat. Friberg et al (2015) och Sjödin och Gladh (2018) lyfter fram att det inte går att stirra sig blind på en anledning och försöka lösa just denna knut, utan det behövs en god samordning och samverkan mellan de aktuella aktörer som den unge är i behov av för att bryta sin isolering. Det är av vikt att göra en grundlig kartläggning utifrån kunskaper om problematiken vilket även Kearney (2007) bestyrker i sin studie att kartläggning sannolikt är en nyckelfaktor som kan kopplas till välgrundade beslut om val av

behandling. Sjödin och Gladh (2018) menar att insatser för hemmasittande ungdomar kan utvecklas och kallar det för ”hemma-hos-insats”, som innebär att professionella bör möta ungdomen på dennes arena, för att så småningom få ut dem i andra sammanhang. Ytterligare framkommer det tydligt genom alla respondenter att upplevelsen är att det saknas resurser och behövs mer kunskap om hemmasittare och en samsyn mellan aktörer, som kan generera bättre anpassat stöd för målgruppens

39

behov. Utifrån resultat och tidigare forskning kan vi förstå det som att yrkeskompetensen hos aktörerna har stor betydelse för om den unge hemmasittaren får en god chans till att förändra sin situation samtidigt även att de insatser och sammanhang som kan erbjudas är grundläggande för möjligheten till progress mot studier eller arbete. Det framkommer också att kunskapssynen inte har en tydlig gemensam grund samt att den kunskapsdelning som förekommer kollegor, eller olika verksamheter, emellan sker utifrån enskilda aktuella fall. Det tolkar jag som att det å ena sidan är bra att man diskuterar utifrån ett individuellt perspektiv av hemmasittares situation och behov, men å andra sidan att diskussionerna kan utgå ifrån personliga uppfattningar om fenomenet. Det

framkommer även att individen kanske då inte alltid bemöts med arbetssätt och kommunikation som möjliggör att hen blir förstådd utifrån hens förutsättningar. Risken med att vara utan kunskap om problematiken bakom beteendet och lämpliga kommunikationssätt för dessa unga hemmasittare kan vara avgörande för om den unge får adekvat stöd eller inte. Är det individen som ska anpassa sig eller är det interventionerna som ska anpassas?