Bortfallet blev noll eftersom jag på förhand hade fått konkret positivt svar om
deltagande i intervjuerna. Antalet intervjuade fördelat på de tre grupperna anser jag vara tillräckligt för denna studie eftersom jag fick väl begrundade och ärliga svar som
baserats på den genom tidigare kontakter skapade tillit de intervjuade har till mig. Intervjuerna genomfördes enligt Doverborg och Pramling Samuelssons
forskningsmetod. Deras erfarenhet är att miljön ska vara lugn, tiden för samtal och intervjuer ska vara utan tidspress och intervjun ska ha karaktären av ett vanligt samtal med ögonkontakt. Detta gav också ett positivt gensvar. Den viktigaste punkten som dessa författare tar upp nämligen tillit fanns också då kontakten till de intervjuade barnen och föräldrarna var etablerad sedan tidigare.
Sorg är svårt att gradera då sorg hos en person är så stor som den hon/han har upplevt. Elever i en niondeklass hade lyckligtvis inte drabbats av en så djup sorg att de förlorat någon nära anhörig men deras sorg var därför inte mindre utifrån deras referensramar. Skilsmässa, en döende mormor och förlusten av en häst gav stor sorg hos flickorna. Fahrman betonar att barn i sorg måste iakttas under längre tid då barn kan försvara sina dystra känslor genom att bli tysta och avståndstagande vilket inte får uppfattas som att sorgen är över. Enligt Fahrman tror vi vuxna nämligen ofta att barn har en kort
sorgeprocess. Hennes åsikt stämmer också väl överens med vad de äldre barnen och föräldrarna uttalat om att stöd och hjälp ska finnas under lång tid och många år framåt. Flickorna i undersökningen säger att hjälp ska finnas så länge det bara går. Böge och Dige anger detsamma. De markerar tydligt betydelsen av uppföljning och att man då måste vara uppmärksam på att en sorg förändras och kan ge sken av att den har avtagit. Grollman (1967) har i studier funnit att allvarliga problem kan finnas hos barnen i upp till ett år och Böge och Dige framhåller att sorg är ett livsvillkor och att stöd behövs under lång tid. Sistnämnda författare betonar också vikten av att stöd och hjälp individanpassas till händelse och mognad hos barnet.
Isa kom i chock då hon som sjuåring förlorade sin pappa. Hon förstod inte vad som hände medan Mattias har en djup saknad efter sin mamma. Föräldrarna till barnen upplever sorg i att barnen har blivit tvungna att genomgå en så nära sorg som att förlora en förälder. Mattias pappa känner frustration över att inte ha tid för arrangemang för att
lindra Mattias sorg gällande skola och kamrater, vilket stämmer överens med Böge och Diges erfarenhet. Isas mamma beskriver att verkligheten nu har kommit ifatt Isas lillebror som behöver hjälp och går hos kurator. Enligt Fahrman kan brister i
uppmärksamhet vid en sorg leda till ångest och avbrott i ett barns utveckling. Böge och Dige anger att utan stöd kan barn skapa en förvrängd självbild om de inte får tala om sina känslor och tankar. Barn kan då lätt uppfatta sina tankar som främmande och ifrågasätta sig själva som annorlunda än andra. Tursamt för Mattias och Isa är att de har föräldrar som de kan tala med vilket inte alla barn har.
De äldre barnen framhäver att klassföreståndaren har en betydande roll vid sorgearbete. Han/hon ska vara uppmärksam på elevernas reaktioner och beteenden och ge stöd och hjälp samt vara tillgänglig i alla situationer. Andersson och Ingemarsson bekräftar barnens åsikt. Klassföreståndaren ska vara den person som i skolan bäst känner eleverna och de skriver också i Kris och katastrof att ges inte hjälp och stöd utvecklar ofta barn både psykosomatiska sjukdomar och depressioner i framtiden. De går till och med så långt att de talar om självmord. Beaktar man detta och ser hur Mattias bemöttes har såväl skola som klassföreståndare fullständigt brustit i sitt åtagande. Dyregrov anser att en lärare har krav på sig att kunna hantera krissituationer och enligt Böge och Dige är man oansvarig som lärare om man tystar ner eller låtsas att inte se de problem och den sorg ett barn har. Ekvik är också bestämd i sin åsikt att en lärare inte får skydda sig själv genom att avskärma sig från en elev i sorg utan måste psykiskt klara av att möta sin elev, tala och lyssna och inte minst vara uppmärksam på barnets reaktioner och agerande. Mattias klassföreståndare har inte pratat med honom överhuvudtaget. En lärare som agerar på detta sätt är enligt Böge och Dige oansvarig i sin yrkesroll. Isa går idag på en ny skola och har här fått en klassföreståndare som pratar med henne så fort hon är ledsen.
De mindre barnen tycker att den hjälp de fått delvis är tillräcklig. Det framkommer att lärare och övrig skolpersonal frågar eleverna om och vilken hjälp de vill ha. En
åttaåring och tioåring är inte kapabla att avgöra detta och enligt Böge och Dige är det vi vuxna som ska ta initiativ. Dessa författare framhäver att vuxna inte kan överlåta till barn att avgöra vilken hjälp de behöver. Isas mamma säger också att skolan ska prata med föräldern och inte fråga barnen om de behöver hjälp. De äldre barnen ger olika åsikter. De anser att man själv ska avgöra om och hur länge man vill ha hjälp men det
poängteras också att ibland vet inte eleven själv hur länge han/hon behöver stöd. När inte vuxna smärtfritt kan hantera en sorg hur kan då skolan tro att barn är kapabla att själv avgöra sin situation, sina känslor och effekter på framtiden? Den frågan är mer än befogad efter de intervjuer jag gjorde. Vi vuxna måste ta initiativ men kanske det är som Fahrman skriver, att vuxna upplever att barn har en kortvarig sorg men hon framhäver betydelsen av att tar vi inte ansvar försvarar barn sig mot smärtan och får ångest och avbrott i sin utveckling. Detta ska sättas som motvikt till att Isas skola ansåg att hon som sju-/åttaåring var vuxen för sin ålder och därför skulle klara sorgen bra utan skolans stöd! Uppenbarligen finns skolpersonal som inte har förståelse för sina elever kombinerat med att de saknar utbildning för att ta hand om barn i sorg. Förskolorna har agerat mycket olika. En förskola är ett föredöme medan en annan enkelt konstaterade att barnen var så litet som fyra år att han inte förstod. För en förälder i sorg kombinerat med att ta hand om barnen och ordna praktiska göromål måste det vara fruktansvärt att deras barn blir så negligerade av skola och skolpersonal. En åsikt som framförs av såväl de äldre barnen som föräldrarna är att skolan måste ha en god relation till elevernas hem och vara insatta i familjeförhållanden. Då kan hjälpen anpassas och en dialog föras som ger barnen en fördel. Ett tillägg till detta är att stöd och hjälp ska komma automatiskt.
Samtliga författare till de böcker jag har läst är av uppfattningen att varje skola måste individuellt ta hand om ett barn i sorg och att en väl utarbetad handlingsplan för detta måste finnas. En generell handlingsplan kan inte användas utan den måste enligt Böge och Dige anpassas till skolans förhållanden avseende storlek, ort, underlag och
lärarkollektiv. I stället blir barn utlämnade till sig själva enligt detta resultat. Min bedömning är att det i de undersökta fallen inte har funnits någon handlingsplan eller om så är fallet är den inte uppdaterad, glömd i en pärm eller har skolpersonalen inte kunskap eller vilja att använda den.
Enligt Böge och Dige finns det många lärare som inte kan hantera en krissituation och de anser att det är skolledningens ansvar att upprätta en handlingsplan. Alla i skolans personal ska vara delaktiga och känna ansvar för handlingsplanens upprättande, uppdatering och användning om behov finns. Som förslag ges att en objektiv syn på innehåll i planen kan hämtas från exempelvis en präst eller psykolog. Även Dyregrov och Raundalen betonar betydelsen av en handlingsplan gällande sorg- och krishantering.
Enligt deras mening avstår många skolor från detta på grund av att man felaktigt tror att barn drabbas i mindre omfattning av sorg än vad verkligheten är.
Mattias förlorade som tioåring sin mamma traumatiskt och skolans personal misskötte hanteringen av honom. Ingen fanns ansvarig för att hjälpa honom och den ene personen efter den andre föreslogs som alternativ allteftersom sjukskrivning och semester hos skolpersonalen aktualiserades. Mattias fick först efter några veckor möjlighet att prata med någon i skolan och klassföreståndaren tog upp händelsen i klassen förste efter en månad. Isa som var sju år då hennes pappa avled erbjöds hjälp att prata med kurator men inga andra åtgärder vidtogs. Dyregrov säger att små barn som förlorat en förälder kommer att söka svar på alla frågor de har och försöka förstå det som har hänt. Det är i denna fas som Isas lillebror nu befinner då han inte fick hjälp då han var liten. Personal på hans förskola ansåg att han var så liten att ingen hjälp behövdes. Denna inställning är helt i motsats till de resultat som samtliga forskare i denna studie har kommit fram till. Det har gått fyra år sedan Isa drabbades av sin sorg. Hon ger ett ansvarsfullt och
insiktsfullt intryck men behöver fortfarande hjälp från kurator. Hennes lillebror behöver detsamma då verkligheten kommit ikapp honom. Mattias har fått begränsad
professionell hjälp och har stor sorg i ögonen men har tröst hos sin pappa och moster. Idag vet man inte hur framtiden utvecklar sig för honom.
De äldre barnen framhåller att skolan måste ta hänsyn och ha förståelse för barn i kris och sorg. Andersson och Ingemarsson framhåller att ungdomar har kraftiga
känslosvängningar och de intervjuade eleverna belyser också detta genom att uttrycka sitt behov av att skolans personal finns till hands för dem. De äldre eleverna var
samtliga flickor och deras starka uttryck för att de möter förståelse i skolan stämmer väl överens med Dyregrovs erfarenhet. Han har i sin forskning funnit att flickor oftast får större koncentrationssvårigheter och blir mer rädda än pojkar som däremot har lättare för att skjuta svåra tankar ifrån sig. Intervjun med de äldre barnen visade att även flickor kan hålla tillbaka sina känslor då de beskriver en vän som inte vill tala om sina
föräldrars skilsmässa och en flicka som inte sagt mycket tidigare i intervjun pratar om vänner som har skilda föräldrar. En flicka vill inte säga mer än att hon vet vänner som har det svårt. Kanske det är hon själv? Det kan finnas en risk att generalisera.
Koncentration, prestationsförmåga och sömnsvårigheter samt magsmärtor och huvudvärk är vanliga problem i samband med sorg. Aggressivitet, inbundenhet och avståndstagande är andra problem. Är skolan inte uppmärksam på eleven och
hans/hennes agerande kan slutfasen bli att relationen till skolan försämras och även att elevens tidigare positiva inställning till skolämnen förändras enligt Dyregrov och Raundalen. Det som också ska uppmärksammas från skolans sida är att sorg kan vara så mycket mer än att förlora en förälder eller ett syskon. Klassföreståndaren ska vara uppmärksam på sina elever och lära känna dem så att förändringar i beteende kan upptäckas. I denna studie framgår att sorg inte enbart är förenat med att någon dör. En flicka som förlorat sin häst uttryckte att allt blev tomt och att hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Förlusten av kontakten med en förälder vid en skilsmässa kan också upplevas som djup sorg. Elever som genomgår sina föräldrars skilsmässa, som är vanlig i dagens samhälle, måste därför uppmärksammas av lärare. Lärare måste ha god kontakt med familjen då sorg hos barn påverkar dem både nu och i framtiden. Böge och Dige påtalar betydelsen av att skolan har ett bra samarbete med föräldrarna och att
skolpersonalen blir informerad om den familjesituation som barnet har. En av de äldre eleverna framhöll att det är ett måste att skolpersonalen har bra kontakt med hemmet. De äldre barnen nämnde flera gånger skilsmässa och den sorg detta ger. En flicka berättade att när hennes föräldrar skildes fick hon ingen hjälp alls.
I denna studie har det framkommit i Barn i sorg att flickor och pojkar reagerar olika. Flickor gråter och är inte rädda för att visa det vilket också stämmer överens med Mattias och Isas situation. Mattias drar sig undan när han är ledsen. Han vet inte om någon sett det men ingen har i alla fall tröstat honom. Isa visar sina tårar och genast uppmärksammar många av hennes kamrater det och försöker trösta. Mattias uttrycker också att han tyckte det var jobbigt att komma till skolan efter mammans bortgång. Han ville få vara ifred men alla kom fram och frågade honom hur det var. Isa bemöttes också av alla när hon började skolan igen.
Fahrmans erfarenhet är att i dagens samhälle har vänner en större emotionell betydelse än tidigare och att vänner är en grupp som glöms bort i familjära ritualer men också av skolpersonal. Hon betonar också att lärare måste iaktta och ta hänsyn till vänner och deras prestationer och reaktioner i skolan. Dyregrov och Raundalen påtalar detsamma samt betydelsen av att lärare bildar sig en bild av kamratskapet i klassen. Isas mamma
har åsikten att man ska tala om döden i skolan och kanske detta i kombination med information till Mattias klasskamrater hade medfört att Mattias inte tyckte att det var fullt så jobbigt att komma tillbaka till skolan.
Resultatet av intervjuerna var mer skrämmande än jag hade förväntat mig. Sorgen, hjälplösheten och förtvivlan som fanns i ögonen hos de intervjuade var stor.