I sin mest generella form betyder assimilation införlivandet av nytt material som omvandlas till större likhet till ”omgivningen” för att slutligen bli en del av systemet/helheten.62
Denna definition av assimileringsbegreppet är gjord av Charles Westin och godkänd av Socialstyrelsen i Sverige. Jag tycker den passar utmärkt för att fånga själva målet för Folkhemstanken: att få in så många som möjligt i det trygga hem som den nya, demokratiska välfärdstaten var tänkt att utgöra. Priset för de breda massorna var anpassning till en småborglig moral och ett modernistiskt tänkande med skötsamhetsidealet som central punkt.
Strategin kom att utformas och manifesteras av de sociala ingenjörerna: den sociala
bostadspolitiken.
När Folkhemmet skulle byggas hade Sverige genomgått en ekonomisk strukturomvandling med en omfattande migration som följd. Det gamla agrara samhället med små familjejordbruk hade ersatts av ett kapitalistiskt industrisamhälle, där jordbruket också hade genomgått en förvandling från bytes- till marknadsekonomi, med omfattande specialisering som följd.63 De jordlösa som flyttade in till städernas industrier hade i stor utsträckning redan fört ett relativt kringflackande liv som statare eller drängar/pigor. Det var dock ingen idyllisk lantlighet som frodades i det gamla jordbruket, dess verkligheten inte stämde överens med borglighetens förskönande bild av småbrukaren som det ”äkta” svenska:
Det gamla småbrukets förhållanden (det räcker att gå tillbaka till 30-talet!) vederlägger allt tal om att det var bättre förr, även om det naturligtvis för enskilda bönder mycket väl kan ha varit så. Ju längre tillbaka i tiden man går, ju större inslag finner man av feodalt betonat förtryck och exploatering.64
Inflyttningen till städerna accelererade väldigt under slutet av 1800-talet och detta resulterade i en väldig polarisering mellan den ordnade borgerliga staden och de vildvuxna, hotfulla arbetarkvarteren.65 I denna virtuella maktkamp som rasade inom stadens murar så skapades myten om normal svenskhet i motsats till arbetarklassens. Borgarna, hårt trängda mellan den
62
Westin (1999) s 28
63 Seyler (1983) s 30 64 Ibid s 284
dekadenta överklassen och en framväxande, väl organiserad arbetarklass, vände sig till den utdöende bondeklassen för att hämta sitt ideal.66 Denne ädla varelse slet för nationens bästa och bevarande, inte bara för den egna klassen och framförallt inte internationellt. Genom denna normalitet definieras plötsligt den politiskt utmanande arbetarrörelsen som De Andra, de icke-patriotiska, de som inte är normala, de som inte är som ”Vi”. Inför detta hot om att marginaliseras och att fråntas rätten att definiera själva medborgarskapet så fick arbetarrörelsen komma med ett motdrag. Istället för att ifrågasätta själva dikotomin normala –
de andra, så spelar arbetarrörelsen med och skapar genom skötsamhetsidealet en accepterad
väg in i den borgerliga gemenskapen och i förlängningen till den politiska makten.
Den svenske bonden och den romantiserade uppfattningen om den svenska lantligheten som en förebild och normerande ideal, var tvungen att vederläggas för att arbetarklassen skulle få tolkningsföreträde till nationalitetsbegreppet. De omfattande åtgärderna från den första Per- Albin Hansson regeringen för att förbättra boendeförhållanden på landsbygden speglar denna strategi då de omfattande åtgärderna i sig själv bevisar behovet av dem. I 1938 fick de dessutom draghjälp av Lubbe Nordströms internationellt uppmärksammade reportagebok ”Lort-Sverige”. Där exponeras ”efterblivenheten”, snusket, det ohälsosamma och det slavlika tillståndet landsbygdsbefolkningen befann sig i. Hit hade ännu inte den frälsande moderniteten nått och detta var sannerligen ”de andra” i Folkhemmet.67
Skötsamhetsidealet är en framgångsrik blandning av gammal moralism och en modern människosyn. Individen måste frigöra sig från de djuriska drifter och befäster därmed människans överhöghet över naturen, det djuriska. Människa – natur, slaveri – frihet, frisk – sjuk, ren – smutsig och producerande – parasit, är andra dikotomier som kan härledas från konstruktionen av den skötsamme arbetaren. Genom individens disciplinering av sig själv vinner kollektivet legitimitet i det offentliga livet. Arbetarrörelsen blev genom skötsamhetsidealet och socialhygienismen rumsren i ordets verkliga bemärkelse.
Men alla fick inte plats i det nya Folkhemmet. Det ligger i dikotomins natur att någon måste representera ”den andre”. Inom arbetarrörelsen blev alla de som inte levde upp till skötsamheten ”de andra”. Den gamla skiljelinjen mellan kvalificerade arbetare och
65 Frykman (1991) s 181
66 O’dell i Miegel m fl (1998) s 183 67
grovjobbare som i klasskampens namn hade gömts undan blev med bostadskooperationens framväxt allt mer tydlig. Arbetararistokratin flyttade snabbt ut till HSB:s fina nybyggen medan underklassen stannade kvar i ”slummen”. Ett samtida vittne beskriver det så här:
Det gick en sorts klassgräns mellan de präktiga arbetarnas HSB-hus och de stora fattiga familjernas Myrdal-bostäder. Det var där männen söp, tjejerna blev på smällen under konfirmationen och därifrån ungdomsfängelset hämtade sin sysselsättning för polis och fångvårdare… De fick aldrig lära sig solidaritet med dessa utslagna, som det heter nu för tiden. De fick lära sig att ”så ska ni inte bli”. Folk och släktingar, som kom ur samma arbetarklassbakgrund var för dem avskräckande exempel, moraliskt lågstående, värre fiender än borgerligheten och företagsägarna. De skulle skämmas över dem som inte orkade klättra med i den välfärd det egna partiet byggde upp.68
Denna underklass blev naturligtvis den nya målgruppen för sociala åtgärder från statens sida när den tidigare problemstämplade arbetarklassfamiljen hade klarat att passera in i normalitetsbegreppet. Jag vill poängtera att detta inte bara handlar om en abstrakt akademisk diskussion kring normalitet, utan att samhällets stämpling kunde (kan) få rent fysiska följder. Fattigvårdens och senare socialens tjänstemän hade (har) reell makt att mycket ingående studera och förändra (förbättra?) människors tillvaro. Räckte inte dessa insatser så fick ordningsmakten ta vid. Denna rent fysiska aspekt av normalitetsbegreppet glöms ofta bort i ett allmänt teoretiskt resonemang kring vem som får definiera normalitet och vem som har makten att inpränta den.
I Folkhemmet så hade staten fram till 1974 också möjligheten att genom sterilisering se till att De andra, de onormala inte tillförde ”undermålig” arvsmassa till det ”sunda” samhället. Hur sunt ett samhälle är som förordar sterilisering av ”asociala” medborgare (oftast kvinnor) kan man ju i och för sig fråga sig. Denna groteska effekt av socialhygienismen, som ursprungligen var riktad mot förståndshandikappade (på intet sätt mer acceptabelt) kom att bli den främsta formen att underordna ”socialt avvikande” individer. Steriliseringsprogrammet är inte bara en liten historisk kuriositet som debattörer och forskare väljer att krydda Folkhemsdiskursen med, över 60 000 människor blev steriliserade fram till 1974. Motiveringarna för sterilisering var påfallande ofta av social karaktär som till exempel:
68
Faderns mor och faderns morfar lär ha snattat. Fadern betecknas som en lömsk natur och ”rubbad”. Modern oresonlig och otillförlitlig./.../ (21-årig patient 1942) Farfadern och fadern samt en farbroder har missbrukat sprit, modern och hennes släkt anses svagt utrustade såväl i intellektuellt som moraliskt avseende.(17-årig patient 1946)69
Att samhället hade resurser till hands för att göra denna sortens helhetsbedömningar verkar uppenbart av dåtida vittnesmål och visar egentligen på de enorma resurser och kontaktytor en socialt reglerad folkhemsstat egentligen har. Konfirmationslägerledare, kvarterspolis, läkare, socialsekreterare, fackliga företrädare, lärare, präster och naturligtvis alla grannar tycks vara en outsinlig källa för normerande omdömen. Man kan lätt föreställa sig hur angiveri i diktaturer byggs upp enligt samma princip. Den socialdemokratiske riksdagsmannen Verner Hedlund får med ett tal från 1941 års steriliseringsdebatt (om skärpning av steriliseringslagen) där en strängare steriliseringslag antogs sammanfatta synen på ”problemet”:
I de flesta större kommunerna känner man igen den där asociala typen, som generation efter generation parasiterar på samhället. Dessa människor har en panisk förskräckelse för arbete och försöka på alla sätt få sin försörjning genom det allmänna. De föda barn, som få växa upp i en olämplig miljö och som, då de nått den ålder, att de borde kunna försörja sig, följa föräldrarnas exempel att parasitera på samhället70
Detta citat visar tydligt hur man konstruerar ”de andra” som en motsats till ”sig själv”. Då den solidariske arbetaren producerar - så parasiterar de ”asociala”, då den skötsamme arbetaren är nykter - så super ”de andra”. Det gäller att passa in i den första kategorin för att kunna bli delaktig i samhället. Det gäller att anpassa sig till normen, det gäller att assimileras. Problemet med assimilation är att för att passera så måste den assimilerade gruppen dra samma eller en ny gräns mot ”de andra”. Den ekonomiska mobiliteten gör att arbetarrörelsen splitras i nya ”klassindelningar” och att den tongivande fraktionen inom folkrörelserna solidariserar sig till mer med ett ”Svensson – ideal” än med samhällets marginaliserade grupper. Mer med ”Villa- Sverige” än med ”Lort-Sverige” för att använda sig av Lubbe Nordströms retorik.71
69 Broberg & Tydén (1991) s 115 70 Broberg & Tydén (1991) s 145 71
Rent konkret kommer denna inbyggda dikotomi i Folkhemmet mellan ”de skötsamma” som genom sin disciplinering och ”avproletariatisering” förtjänar en plats i Folkhemmet och ”de asociala” som är oförmögna att bli fria från de djuriska drifternas slaveri, att leva kvar i dagens samhälle, inte minst i utformningen av trygghetssystemen. Deltagande i den offentliga demokratin blir på så vis till något man måste göra sig förtjänt av och inte en mänsklig rättighet. Folkhemmet blir till slut mer en anpassning av välfärden för den mycket starka nya grupp som kan ta sig igenom ”normalitetens” nålsöga, än ett institutionellt solidariserande med samhällets resurssvaga grupper. Hela demokratin och dess statsbärande institutioner anpassas till folkrörelserna, föreningslivet och arbetarkollektivet (arbetararistokratin). Att tillhöra medelklassen blir samtidigt till ett uttalat mål för arbetarrörelsen och det klasslösa samhället liknar snarare ett en-klasssamhälle; ”Villa-Sverige”, där alla genom skötsamhet och hårt arbete har tagit sig upp till medelklassens nivå.
Vi kan tydligt se att det i Folkhemmet fanns en tro på individuella lösningar på strukturella problem. Det fanns en föreställning om att alla kunde, om de bara ville, genom skötsamhet och modernitet ta sig ur fattigdom och marginalisering. De som inte gjorde det, inte anammade det socioekonomiskt framgångsrika skötsamhetsidealet, ville helt enkelt inte delta i uppbyggnaden av det nya samhället. Dessa stämplades som asociala och måste genom olika sociala åtgärder disciplineras. När detta inte fungerade återstod bara i dess egen tankevärld för Folkhemmet att genom tvångssterilisering försäkra sig om att dessa individer inte fortplantade sig.
Personligen så tror jag att denna människosyn bara förstärktes parallellt med välfärdsstatens uppbyggnad. Det finns fortfarande idag en uppfattning om att staten lägger så mycket resurser och ger så många chanser till socialt avancemang så att orsaken för socialt ”misslyckande” måste sökas hos individen och inte systemet. Skillnaden är att vi i dagens Sverige inte längre hittar denna socioekonomiskt marginaliserade grupp bland de etablerade klasserna i städernas centrum. Samhället har inte bara marginaliserat dem utan också rent fysiskt förflyttat dem till periferin. De andra, de som inte passar in, har förvisats till miljonprojektets hyreslägenheter, där de inte stör den centrala statsbilden och där det genom statsplaneringen är lättare för socialtjänsten att hålla koll på dem. Där, i modernismens fjärrsamhällen som i media går under beteckningen ”förorten”, smälter de klassmässigt samman med ”de nya andra” – Invandrarna.
Betongdjungelboken
Känn dig aldrig fången/ i förortsbetongen/…72
Titeln till detta kapitel är lånad från Ayo, en nutida svensk poet från ”förorten”. Förorten syftar här till de ”fjärrsamhällen” eller ”miljonprojektsområden” som växte fram i Sverige under perioden 1966-74, de allra flesta utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. En betraktelse över dessa samhällen får i min uppsats utgöra bryggan mellan Folkhemmet och MKB:s tiopunktsprogram. I diskussionerna kring segregation i samhället konvergerar IMER:s kursplan med statens bostadspolitik. ”Förorterna”; Rosengård, Rinkeby, Hammarkullen, Råslätt och Fittja får i debatten sammanfatta eller klä skott för allt som blev fel, både när det gäller bostadspolitik och invandrar/integrationspolitik. Forskare, debattörer och politiker slänger sig med termer som ”segregation”, ”negativa trender”, ”ghettofiering” och andra modeord. För att kunna ge en komplett bakgrund till tiopunktsprogrammet vill jag djupare analysera hur bilden av ”förorten” har växt fram och om möjligt göra en mer komplett analys av grunderna till ”problemet”.
73
72 Ayo (1999)
73