De problem MKB försöker komma tillrätta med genom tiopunktsprogrammet är relativt sätt de samma på ett mikroplan som de problem som diskuterades under Folkhemmets uppbyggnad på ett makroplan. För att se likheter i diskurserna måste vi likna MKB:s roll på Rosengård med Per Albin Hansson- regeringens roll för hela Sverige. Marginaliserade gruppers boende och delaktighet i det gemensamma är i båda fallen de centrala punkterna i problemställningen. I MKB:s fall så har de dock haft ytterligare problem med att behöva bedriva ett ”tvåfrontskrig” mot dels problemen i sig, men också mot myndigheternas reträtt, passivitet och revirbevakning. Kanske kan detta liknas med det motstånd socialdemokratin mötte från den borgerligt genomsyrade förvaltningens håll mot folkhemsreformerna. I vilket fall så tänkte jag genom denna diskussion försöka att ”översätta” tiopunktsprogrammet i politiska termer för att visa på likheterna med Folkhemmets tidiga tankestruktur.
Tiopunktsprogrammet framställs som ett jordnära, men ändock visionärt program, där enkla regler och ”sunt förnuft” ska skapa en trygg boendemiljö och öka sammanhållningen mellan de boende. Normerna bygger på ”minsta gemensamma nämnare” och uppfattas nog av både personal och de flesta boende som kulturellt neutrala. Det är en slags funktionell, profan moral som säger sig bygga på ordning snarare än en hegemonisk kulturell identitet. Samtidigt så får vi inte glömma att kulturen lätt kan kanaliseras genom maktutövning och att en uppfattning om vad som är normalt och accepterat beteende som stödjer sig på sunt förnuft eller t o m rådande vetenskap kan istället vara ett utslag av ”anonym ideologi”119. De normerande reglerna fastslås under en fasad av objektivitet och vetenskap, men reflekterar i själva verket en hegemonisk kultur vilket inte minst har fått den effekten att många ”bråkiga” hyresgäster har tvingats flytta. De som avviker från normen, de som inte har disciplinerat sig, blir återigen stämplade som ”de andra” och får flytta ut från den nya gemenskapen. MKB har efter systemskiftet inte längre den allmännyttiga skyldigheten att ta hand om de svårplacerade hushållen och bara halva Rosengård består av MKB:s fastigheter. Det har inneburit att t ex privatägda Herrgården på Rosengård har fått ta över en hel del av de hushåll som inte passade in i MKB:s nya strategi.
MKB tar alltså inte ansvar för de individer som inte kan disciplinera sig till att ställa upp på det ”gemensamma” till synes neutrala ramverk för accepterat beteende. Detta konvergerar
med den tidiga socialismens självhjälpidé och 1950-talets självförvaltningssocialism. De skötsamma, starka, dugliga och normala arbetarna tar sig in i samhället genom att tillsammans förbättra sina livsvillkor. Det går en rak linje mellan grundandet av livsmedelsjätten Solidar och byggandet av HSB:s präktiga ”arbetarkvarter” under 1950-talet, där kontantinsatsen omöjliggjorde för den verkliga underklassen att flytta in.120 Det fanns en tro på att alla som ville kunde leva ett skötsamt och produktivt liv och att de som inte böjde sig för de gemensamma intressena var asociala.
121
Inom korporationen skulle den enskilde naturligtvis också delta aktivt för att hålla nere kostnaderna och för att skapa ett engagemang för boendet. Detta hade dock starka ideologiska förtecken till skillnad från tiopunktsprogrammet. Under punkterna Kunden i Centrum och
Utveckla social självförvaltning hittar vi identiska idéer:
Kunden, den boende, ska inte bara vara en passiv mottagare av tjänster och produkter som förvaltaren erbjuder. Kunden är också en medaktör i förvaltningsarbetet. Det förutsätter en reell hyresgästmedverkan och ett brett engagemang bland de boende./…/Det finns ett egenvärde i att människor kan delta och ta ansvar för förvaltningen av ett bostadsområde.
119 Ehn & Löfgren (1983) s 78
120 Billing & Stigendal (1994) s 264 121
Erfarenheter visar att med ansvaret följer också aktsamhet. Det är lönsamt med självförvaltning.122
Den enda märkbara skillnaden är att också lönsamhet nu används som ett giltigt argument av den gamla Allmännyttan istället för enbart solidaritet. Engagemang måste dock kanaliseras genom de rätta kanalerna i föreningssverige och bildandet av dessa förespråkas genomgående i tiopunktsprogrammet. Föreningar kan sedan, precis som i Folkhemmet, lättare utgöra en länk mellan olika intressen (intresseorganisationer) och förvaltaren MKB. Denna ordnade form av gemenskap bidrar också till att fortsatt endast tolka in de skötsammas vilja. De som hamnar utanför föreningarna eller de intressen som representeras av för få individer för att utgöra en förening, har svårare att göra sig hörda och kan då heller inte räkna med att få förvaltarens öra.
Institutionaliserandet gäller också den sociala kontroll som MKB genom den officielle husvärden och den mer informelle trappvärden försöker återuppliva. Fjärrsamhällets arkitektur och det moderna livets levnadssätt sägs ju anonymiserat samhället och försvagat den sociala kontrollen på gott och ont. På Rosengård återuppstår dock portvakten och gårdsvaktmästaren från de gamla arbetarkvarteren i ny skepnad. Intressant nog så är de flesta ideellt arbetande trappvärdar antingen äldre svenska kvinnor eller muslimska män123. Utan att dra alltför stora paralleller så beskrivs självförvaltningssocialismens ”goda liv” med upprinnelse ur skötsamhetskulturen just som beroende av det oavlönade arbete husfruar och andra utförde vid sidan av produktionen. Precis som då var produkten skötsamma, dugliga hyresgäster och arbetare som kunde ”fungera bra” i det nya samhället.124
Det stänk av individualism som återfinns i tiopunktsprogrammet är relativt milt och allmänt uttryckt:
Tillgodose, respektera och tillvarata alla kunders olika behov
122 Alfredsson & Cars (1998) ss 30,32 123 Alenmark (1994) s 4
124
Ingen boende är den andra lik. Genomsnittliga bostadsbehov existerar, men en genomsnittsboende går inte att uppbringa./../ Kvaliteten i arbetet yttrar sig snarare i hur företaget kan hantera och tillgodose behov som faller utanför det som omfattas av alla.125
I den tidiga socialismen och utopismen var detta dock en ganska väl förankrad uppfattning. Var och en skulle prestera efter förmåga och var och en skulle hjälpas efter behov. Det är först genom det starka samhällets egalitetsprinciper som medelklassnormen riktigt biter sig fast i de sociala försäkringssystemen och pensionssystemet. ”Det starka samhällets” utformning resulterar i vad Esping-Andersen kallar equality at the top126 istället för ett solidariserande med de svagaste grupperna.
Den enda riktigt 1990-talsaktiga punkten i programmet är den sista som framhäver behovet av miljöprogram. Miljöfrågorna kom på allvar in på den politiska agendan efter Miljöpartiets riksdagsperiod 1988-91. Alla partier profilerade sig genom miljöfrågor och näringslivet började också vakna. Det kan därför synas naturligt att det finns en miljöpunkt med i handlingsplanen. I det praktiska arbetet är det dock inte den ekologiska miljöarbetet som prioriterats, utan snarare gårdsmiljön. Lekparker har sanerats, ideellt arbetande städpatruller bland de boende har upprättats och personalen tar en skräpplockar runda varje morgon på väg till arbetet. Här poängteras ytterligare självförvaltningens saliggörande effekter. Den som själv går och plockar upp skräp blir mer mån om att inte skräpa ned.
Självförvaltningssocialismen var tätt sammanbunden med skötsamhetsidealet och manifesterades kanske bäst i Folkhemmet genom Folkets Park och idrottsrörelsen. Samtidigt var ord som delaktighet och engagemang lika centrala då som nu. Hela projektet skulle mynna ut i ett Folkhem där alla (skötsamma i alla fall) skulle kunna bo och leva. Återigen så kan vi dra paralleller till MKB:s tiopunktsprogram, under punkten Utveckla boendekvalitet så sammanfattar man nästan själva målet med Folkhemsidén:
Den boendekvalitet som rosengårdsborna önskar kan uttryckas i några nyckelbegrepp: helt, rent och snyggt, god service samt trygghet.127
125 Alfredsson & Cars (1998) s 30
126 Esping-Andersen i Misgeld (1992) s 52 127
Slutdiskussion
Jag har försökt visa på det diskursiva spänningsfält som uppstod under det moderna Sveriges uppbyggnad och att dess dragningskraft fortfarande är starkt idag, om än delvis projicerat på en ny, etnifierad/rasifierad underklass. Det var ursprungligen en kamp om ”homogenitetsbegreppet”, om vem som skulle ta på sig manteln av den svenska nationella identiteten som skapade detta spänningsfält. Denna kamp fördes inte på grund av nostalgi eller nationalromantik utan var snarare en väldigt påtaglig politisk maktkamp. Den unga demokratin i Sverige var ännu formbar och ett tolkningsföreträde till nationsbegreppet innebar också att få utforma och definiera Staten och dess institutioner. Socialdemokratin och arbetarrörelsen kunde främst genom folkrörelsernas ”skötsamhetsideal” förena det Lutherska arvet med utformande av en stark centralmakt, legitimerad genom delaktighet och folkligt stöd. Klasskampen om Folkhemsdiskursen och den nationella identiteten var därmed vunnen.
Genomgående behövdes dock en motbild för att lägga de nya sociala normerna till rätta i folkets världsbild. Underklassen, de asociala, de misskötsamma, de osunda och de bakåtsträvande blev till ett måste i försöken att konstruera en ny homogenitet. De måste pekas ut, problematiseras, stämplas och disciplineras för att rädda samhället, men framförallt för att skapa en bild av vad ”vi” är, hur ”vi” beter oss, hur ”vi” för oss och vad som är ”sunt förnuft” genom att stå för allt ”vi” inte är och gör, en tydlig symbolisk inversion128. Den nya välfärdsstaten, Folkhemmet, med dess långa armar rotandes i det lilla livet, det som tidigare hade definierats som privat, fungerade ypperligt som verktyg för att också forma den "nya människa" som det "nya samhället" krävde. Det sociala livet blev oundvikligen sammankopplat med det ekonomiska, reproduktionen med produktionen, boendet med socialhygien och allt genomsyrat av den nödvändiga disciplineringen, själslig men också fysisk.
Denna process kulminerar i byggandet av miljonprojektet. Den tänkta yttersta manifestationen av modernismen och det "nya samhället", förfuskas av ekonomiskt stordriftstänkande och förkastas av den breda allmänheten. Det blir till vändpunkten för de sociala ingenjörernas dominans i uttolkandet av den svenska modellen. De nya fjärrsamhällena blir istället till arena för den verbala maktkampen mot ett modernitetsprojekt som gått för långt. Protesterna och
nidbilderna handlar främst om samhällets motreaktion mot en urspårad teknokrati. Bilden av en modern, lycklig individ som är delaktig i den demokratiska processen går plötsligt inte att sammanfoga med fjärrsamhällenas brutalistiska arkitektur och planering. Dissonansen blir så stor att hela projektet döms ut och dess invånare med det. Av de politiska debatterna kan vi tydligt se att i det politiska klimat som leder fram till den första borgerliga regeringen på över 40 år (1976), inte finns utrymme för fjärrsamhällenas sociala pionjäranda. Sakta men säkert så blir ”förorten” i den politiska retoriken en manifestation av socialdemokratins misslyckande och en symbol för vad planeringsiver och socialt ingenjörskap leder till.
I denna politiskt och socialt laddade arena så möts också folkhemmets traditionellt marginaliserade grupper med de som kommer att ta över stafettpinnen: invandrarna. I den ekonomiska krisens och den gröna vågens spår i början på 1970-talet så står många av miljonprojektets lägenheter tomma när de nya invandrarna kommer. Den strängare immigrationspolitiken frångår också den tidigare uppfattningen om att alla skulle in i Folkhemmet. Arbetskraftsinvandrarens snabba insteg i arbetslivet är i oljekrisens spår ett minne blott. Nu betonas plötsligt också genom riksdagens proposition 1975:26 invandrarnas etnicitet och kultur. Den ska ”bevaras” och stödjas för att möjliggöra ett återvändande:
Genom samhällsinsatser skall [invandrarna] ges möjlighet att välja i vilken grad de skall bibehålla och utveckla den ursprungliga och språkliga identiteten, och i vilken grad de skall uppgå i en svenska kulturell identitet. Detta förutsätter att de olika invandrargrupperna får ekonomiskt stöd för att utveckla kulturell egenverksamhet, och att det allmänna kulturutbudet i Sverige bättre svarar mot de behov som uppkommit genom invandringen. Åtgärder för att bevara kontakten med ursprungslandets kultur underlättar även valet för den enskilde invandraren och hans barn, mellan att stanna här eller återvända till och reintegreras i ursprungslandet.129
Jag tycker att det framgår ganska tydligt att de nya tongångarna indikerar att det normala vore om alla ”åkte hem” efter att ha åtnjutit den svenska gästfriheten under en begränsad tid. Plötsligt så ses inte invandraren som en potentiell kugge i Folkhemmets maskineri, utan som en ständigt in-vandrande bärare av en ”främmande” kultur, en annorlundahet. Folkhemmet reagerar med reflexmässighet mot denna annorlundahet som i sig får sociala konsekvenser. 128 Ehn & Löfgren (1983) s 38
129
De sociala och ekonomiska systemen som Folkhemmet utvecklats till under Tage Erlanders omdaning av de sociala systemen till det ”Starka samhället” kan inte hantera denna standardavvikelse, denna abnormitet som det innebär att vara kulturellt annorlunda. Den gamla dikotomin mellan ”vi - de andra” verkar under ytan på de nya, mer omfattande, sociala systemen och gör att invandrarna förvisas till den periferi som redan är skapad åt ”de andra”. Samtidigt struktureras ekonomin om och den offentliga, homogent svenska sektorn fördubblas både i storlek och i andel av BNP på några få år in på 1970-talet. Många av de som anländer efter mitten av 1970-talet får en väldigt svag anknytning till arbetsmarknaden och stannar kvar i miljonprojektets fjärrsamhällen till skillnad från de svenskar som bor där och som kom att göra bostadsmässig ”karriär” kombinerat med den lönemässiga.
Denna gradvisa ”etnifiering/rasifiering” av boendesegregationen i samhället kopplas sedan genom cirkelresonemang till de marginaliserade gruppernas egna etnicitet istället för medelklassens svenska. Orsaker till marginalisering och utanförskap av dessa grupper som kan finnas hos majoritetssamhällets agerande diskuteras inte, utan söks hos de marginaliserade grupperna själva. Förortens invandrargrupper har bevisligen ingen gemensam identitet förutom ”icke-svenskhet” och ändå försöker politiker undslippa ansvar genom att hävda att ”de söker sig till sina landsmän” och andra måttligt intelligenta argument. Genom politikernas ointresse för att lösa dessa problem på en strukturell nivå, tvingas olika aktörer att försöka lösa problemen lokalt på mikronivå. I Malmö är det främst MKB som genom sitt tiopunktsprogram tagit initiativ till att försöka göra något konstruktivt på Rosengård, där effekterna av problemen syns tydligast.
Att tiopunktsprogrammet arbetades fram och implementerades i Rosengård var en direkt effekt och enbart möjligt på grund av det ideologiska systemskifte som skedde i Sverige 1991. En ny syn på kommunal förvaltning, allmännyttan och den offentliga ekonomin drev tillsammans med finanskrisen fram ett nytt sätt för MKB att arbeta på Rosengård. Det ”Starka samhället” hade sakta men säkert retirerat därifrån och detta tvingar eller skapar utrymme för MKB att mer eller mindre ta över samhällets forna roll. För att klara sin nya uppgift söker MKB medvetet eller omedvetet sig till ett tidigare assimilationsprojekt för att lyckas. Många av Folkhemmets idéer och tankestrukturer går igen i tiopunktsprogrammet och detta behöver inte vara negativt i sig om man också skulle dra lärdom av Folkhemmets mindre lyckade effekter. Någonstans måste även de som inte passar in bo och väldigt lite är vunnet om ”de andra” förflyttas till närliggande Herrgården när MKB:s Rosengård ”saneras”, för att använda
en Folkhemsterm. Det är inte hållbart att ständigt flytta runt de som stämplas som problem i samhället. Denna cyniska svarte-petterlek med marginaliserade människor skapar bara nya problem och får alla åtgärder att framstå som kosmetiska.
För att lyckas med sin strategi så kan vi också tydligt se hur MKB anpassar retoriken till rådande politiska klimat och använder ord som kund och service genomgående i tiopunktsprogrammet. Detta är ytterligare ett exempel på hur man genom att införliva olika strömningar i en hegemonisk diskurs lyckas neutralisera eventuella ideologiska hot och bibehålla sin position . MKB kan framställa sig som positivt till det nyliberalistiska systemskiftet och överta dess retorik samtidigt som man går tillbaka till Folkhemmet för att hämta tankegodset. En liknande process har vi kunnat se när Folkhemmet införlivar nationalistiska och socialhygieniska idéer för att öka sin appelleringskraft bland borgarklassen. Båda projekten utformas under en brytpunkt, ett systemskifte och präglas därför av tidens samhälliga diskurser.
Enligt Edgerson-Fryklund-Peterson och andra forskare så innebar det senaste systemskiftet (1991) att Folkhemstanken slutligen begravs.130 Jag ställer mig lite tveksam till det. Jag tror att Folkhemmet i praktiken redan var begravt i allt annat än i valretoriken sedan rekordvalen på 1960-talet och hade ersatts av Erlanders ”Starka samhälle”. Systemskiftet innebär därför enligt mitt sätt att se på det snarare en möjlighet för MKB att återgå till de ursprungliga Folkhemsidéerna genom att det Starka samhället luckrades upp efter systemskiftet.. Med denna återgång så sluter man cirkeln av Folkhemmet som assimileringsprocess. Den nya gruppen ”De andra”, den nya etnifierade/rasifierade underklassen, som genererats fram genom decennier av segregerande bostadspolitik, medelklassanpassade sociala försäkringssystem och en diskrimminerande arbetsmarknad, ska precis som arbetarklassen assimileras in i samhället genom skötsamhet, självförvaltning och deltagande i föreningar. De som inte passar in denna omgång heller, förvisas till andra delar av Rosengård än de kommunalt administrerade samtidigt som samhället tvår sina händer. ”De andra” får ingen andra chans om de inte disciplinerar sig in i det medelklassreservat Sveriges välfärdsstat utvecklats till.
130
Litteraturlista
Adorno T & Horkenheimer M (1996) Upplysningens dialektik, Daidalos, Göteborg
Alenmark, M (1998) Förnyelse och integration i praktiken, SABO, Stockholm (1994) Internationella bostadsområden, SABO, Stockholm
Alfredsson, B & Cars, G (1997) Förvalta Rosengård, SABO, Stockholm
Alvestam, M & Söderberg, K. (1994) Tolkning och Reflektion, Studentlitteratur, Lund
Ambjörnsson, R (1998) Den skötsamme arbetaren, SNS, Lund
Andersson, E m fl (1998) Boendesegregation i de nordiska huvudstadsregionerna, GERUM, Umeå
Arnstberg, K-O red (1997) I stadens utkant, Mångkulturellt centrum, Tumba
Bevelander m fl (1997) I Krusbärslandets storstäder, SNS, Lund
Billing P & Stigendal M. (1994) Hegemonins Decennier, Möllevångens samhällsanalys, Malmö
Bjurulf & Fryklund B (1994) Det politiska missnöjets Sverige, Lund University Press, Lund
Broberg G & Tydén M (1991) Oönskade i folkhemmet, Gidlunds, Sverige
Dreyfus H & Rabinow P. (1983) Michael Foucault – Beyond Structionalism and
Hermeneutics, The university of Chicago press, USA
Ehn B & Löfgren O (1983) Kulturanalys, Liber, Stockholm
Frykman J red. (1991) Svenska vanor och ovanor, Natur och kultur, Stockholm
Gustafson, L (1974) HSB under femtio år, HSB:s Riksförbund, Stockholm
Hall, S (1997) Representation, Sage Publications, London
Halleröd, B (1991) Den svenska fattigdomen, Arkiv samlingsserie, Lund
Hirdman, Y. (1989) Att lägga livet till rätta, Carlssons förlag, Stockholm
Hyresgästernas Riksförbund (1945) Utrota bostadsnöden!, HR, Stockholm
Högberg A-L (1994) Örtagårdsborna får Rosengård åter, AktivBo, Lidingö
Isberg, H (1911) Huru de fattiga kunna ha det i Malmö, A B Lundgrens söners boktryckeri, Malmö
Karlsson S O (1993) Arbetarfamiljen och Det Nya Hemmet, Symposium, Stehag
Lindqvist B (1991) Drömmar och vardag i exil, Carlssons, Stockholm
Misgeld K, Molin K & Åmark K (1992) Creating social democracy, The state of Pennsylvania press, USA
McNay, L, (1994) Foucault – a critical introduction, Polity Press, U K
Miegel & Schoug, F (1998) Dikotomier, Studentlitteratur, Lund
Molina, I (1997) Stadens Rasifiering, Uppsala Universitet, Uppsala
(2000) Den rasifierade staden, artikel i kommande bok Magnusson L (red)
Myrdal, G red.(1934) Bostaden och vår ekonomi, Hyresgästernas förlag, Stockholm
Möller, G (1936) Bättre bostäder, Tidens förlag, Stockholm
Ollén, J (1985) Ny tid för Malmö, Skogs, Trelleborg
Oweini S & Holmgren A (1999) Folkhemmets bakgård, Atlas, Stockholm
Popoola, M (1998) Det sociala spelet om Romano Platso, Sociologiska Institutionen, Lund (2000) Rapport om trångboddhet på Herrgården, outgiven
Ristilammi, P-M (1994) Rosengård och den svarta poesin, Symposium, Stehag
Rojas, M (1995) Sveriges oälskade barn, Brombergs bokförlag, Köping
Rådberg, J (1997) Drömmen om atlantångaren, Atlantis, Stockholm
Seyler, H (1983) Hur bonden blev lönearbetare, Arkiv, Lund
SOU 1997:118 Delade städer, Socialdepartementet, Stockholm
Westin, C red(1999) Mångfald, integration, rasism och andra ord, Socialstyrelsen
Referenslitteratur:
Bell, J (1992) Introduktion till forskningsmetodik, Studentlitteratur, Lund
Cox O C (1948) Caste, Class & Race, Monthly Review Press, New York
Ehn, S (1987) Grannar- behövs dom?, Rabén & Sjögren, Sverige
Gilroy, P (1991) There ain’t no black in the Union Jack, Routledge, London
Leiulfsrud, H (1991) Det familjära klassamhället, Arkiv, Lund
Tidsskrifter: