• No results found

7.1 Indexerade kurser

Som figur 14 visar så är den beroende variabeln skev åt höger. Den indexerade kursen har sin början på 100. Det ger att åtminstone 18 observationer kommer vara 100. Varje år genererar ytterligare 18 observationer, i 20 år. Varje stapel representerar ett intervall om 100, det vill säga 0–100, 100–200 och så vidare. Med andra ord så visar den första stapel de observationerna med negativ avkastning.

Vanligtvis brukar skevhet i observationer anses som ett problem då antagandet om normalfördelning blir hotat.

Anledningen till att variabelns observationer är skev åt höger kan mest troligt förklaras med att den nominella kursen på marknaden historiskt ökat över tid kommer datamaterial på historiska kurser ständigt att vara skev, eftersom nya högre nivåer ständigt nås. Det är allmän vetskap att den svenska marknaden sedan år 1900 har ökat med omkring åtta procent per år i genomsnitt. Detta resulterar då i att de nominella kurserna ständigt ökar i genomsnitt över tid, med undantag för vissa kortsiktiga (i förhållande) nedgångar.

Eftersom datamaterialet i studien saknar fonder och företag som gått i konkurs eller på annat sätt försvunnit finns det en bias i form av avsaknad skevhet åt vänster. Om datamaterialet istället även skulle innehålla fler fonder och företag som gått i konkurs skulle detta ge att skevheten åt höger kompenseras av fler negativa observationer (observationer under 100) vilket troligtvis skulle balansera ut datamaterialet och göra fördelningen i den beroende variabeln mer normalfördelad.

Ett tillägg till figur 14 är att om det skulle finnas fler staplar med ett lägre intervall i skulle histogrammet framstå som mer normalfördelat då stapeln längst till vänster innehåller alla observationer med en indexerad kurs mellan noll till 100.

7.2 Investmentbolagens överavkastning

Eftersom studien är så pass snäv, går det inte att med enkelhet dra några generella slutsatser.

Däremot indikerar resultatet till att investmentbolag avkastar bättre än fonderna. Men, det bör vara rimligt att tänka att det finns några förklaringar till varför investmentbolagen presterat överlägset mycket bättre än sverigefonderna. En av dessa kan vara att de exponerat sig gentemot en högre risk. Som har blivit beskrivet i den tidigare forskningen så medför en större riskexponering att möjligheterna att nå högre avkastning blir större. Under en 20-årsperiod har de överavkastat sverigefonderna med drygt 171 procent i genomsnitt.

Avgränsningen i studien har varit att analysera de nio största investmentbolagen och sverigefonderna, baserat på aktiernas börsvärde och fondernas fondförmögenhet. Urvalet gjordes hösten 2019, vilket innebär att det var vilka tillgångsslag som var störst vid det tillfället som utgjorde basen för urvalet. Något som alla bör känna till är att historisk avkastningen inte är någon garanti för framtida avkastning, vilket innebär att om den här studien görs om om 20 år är det inte nödvändigtvis samma företag och fonder som utgör urvalet. Det kan vara så att ett eller flera investmentbolag eller fonder gått i graven, samtidigt som ett annat levererat fantastiskt bra resultat.

Under 2019 har mer än 70 fonder försvunnit från den svenska fondmarknaden (Bolander, 2019). Mellan åren 2010 och 2014 lades 256 fonder ned på ett eller annat sätt (Lindmark,

2015). Med nedlagda menas att fonderna antingen blivit likviderade eller att de fusionerats med en annan fond. Ovan nämnd statistik visar på att det ständigt händer saker på börsen.

Om studien skulle haft ett urval som innehåller även nedlagda fonder och investmentbolag skulle givetvis resultatet vara annorlunda. Mycket tyder på att det är vanligare att fonder läggs ned än att dito för investmentbolag. Om detta visar sig stämma skulle det innebära att investmentbolagens överavkastning jämfört med fonder i själva verket är större än vad denna studie kommit fram till, eftersom nedlagda sparalternativ belastar det generella tillgångsslagets avkastning negativt.

Det läsaren måste ha i åtanke är att det under december 2019 finns 188 aktiva sverigefonder.

De 256 fonder som lagts ned mellan 2010 och 2014 innehåller alla typer av värdepappersfonder i Sverige. Risken att en så pass stor fond som urvalet baseras på läggs ned är rimligtvis väldigt låg.

Någon ordentlig tidigare forskning kring samma ämne har inte genomförts i särskilt stor utsträckning. Populärvetenskapen däremot har jämfört skillnader i avkastning beroende på sparform. Exempelvis så har Agnetha Jönsson (2019) i Dagens Industri jämfört vilken av investmentbolag och Sverigefonder som levererat högst avkastning de senaste fem åren.

Hennes undersökning är i linje med resultatet från denna studie.

En väsentlig skillnad som finns mellan investmentbolag och fonder är att fonder tar ut en förvaltningsavgift. Denna avgift påverkar såklart avkastningen eftersom fonder visar sin avkastning efter avgifter, medan att äga aktier i ett investmentbolag inte medför några andra kostnader förutom courtage vid köp av courtage. Detta är troligtvis ingenting som genererar en skillnad på i genomsnitt 171% över tjugo år men det är värt för läsaren att notera.

7.3 Den riskjusterade avkastningen

Investmentbolagen må ha överavkastat sverigefonder med ganska kraftig marginal de senaste 20 åren, men i termer av riskjusterad avkastning framkommer ett annorlunda resultat. Den stora skillnaden i riskjusterad avkastning, i form av sharpekvot som visar sig innebär att sverigefonderna har mycket bättre effektivitet i form av ökad avkastning för en ytterligare enhet risk som tas. Diskrepansen är relativt stor: 0,84 i genomsnittlig sharpekvot mot för investmentbolagens 0,14. Detta visar på vikten av att inte stirra sig blind på den absoluta avkastningen, utan att även jämföra med den risk portföljen tar. Det är intressant att fundera på varför det kan vara så. I avsnitt 3.3 beskrivs sharpekvoten mer ingående.

Den riskfria räntan är samma för investmentbolagen och fonderna. Portföljens avkastning i procent, den absoluta avkastningen har visat sig vara mycket högre för investmentbolagen.

Ändå är sharpekvoten i genomsnitt lägre för dessa. Genom att titta i ekvationen ovan går det att se att för att sharpekvoten skall kunna sjunka samtidigt som portföljens avkastning ökar så måste standardavvikelsen öka. Ha i åtanke att investmentbolagen presterat i genomsnitt 171 procent bättre än sverigefonderna under en 20-årsperiod, samtidigt som sharpekvoten är sex gånger mindre. Detta innebär att standardavvikelsen för

investmentbolagen måste vara 12,2 gånger högre än fondernas. Det rör sig alltså om en avsevärd ökning i risktagande.

Det är intressant att resonera kring vad detta kan bero på. En tanke är att fondernas enda uppgift är att skapa värde för fondandelsägarna. Om ett företag inte håller måttet och går dåligt kan fondförvaltarna välja att kliva ur företaget. Investmentbolag har ofta en mer långsiktig profil där man vill styra och påverka företagen man äger. Detta innebär att om ett företag går sämre vill investmentbolagen sitta kvar och leda företaget ur stormen. Detta kan vara ett exempel som förklarar den ökade volatiliteten hos investmentbolag. En annan anledning kan vara att fonder har en del bestämmelser om hur- och vad de får investera i, som inte investmentbolag har. Ett exempel på detta kan vara att vissa publika fonder inte får investera i företag som har exempelvis ett börsvärde på låt säga under en miljard SEK vilket resulterar i att fonderna endast kan investera i stora, etablerade företag medan det inte alls är ovanligt att investmentbolag har några små, onoterade företag i sina portföljer vilket ökar risktagandet matematiskt avsevärt.

Ytterligare en orsak till det högre risktagandet hos investmentbolag är att investmentbolag som tidigare nämnt är långsiktiga och deras huvudsakliga uppgift är inte en sparform gör att dessa kan ignorera marknaden under kortare perioder eftersom den största uppgiften att utveckla och bygga bolag, medan en fonds huvudsakliga uppgift är just att skapa avkastning för spararna vilket resulterar i att det ständigt är en kamp om bäst avkastning. Denna kampen kan medföra i att ingen förvaltare vågar ta risker som kan resultera i att de presterar sämre än konkurrenterna och således investerar alla fonder relativt lika - till så låg risk som möjligt.

Tidigare studier i ämnet har gett tudelade resultat kring riskjusterad avkastning. I en kandidatuppsats från Uppsala Universitet visar Ahnve och Ahlin (2018) att investmentbolag har en högre sharpekvot i jämförelse med aktivt förvaltade aktiefonder. Urvalet i deras studie bestod av 137 sverigefonder och 13 investmentbolag, något som kan tänkas vara ett skäl till skillnaden i slutsats. De 137 fonderna är nämligen samtliga de kunde hitta datamaterial för under den tidsperioden de undersöker.

I en annan kandidatuppsats får Gawria och Yuonan (2018) liknande resultat som i denna studie, att sharpekvoten är lägre för investmentbolag i jämförelse med sverigefonder. Deras studie gjordes genom att jämföra grupperna i ett anova-test. De hade delat upp tidperioden i tre grupper, med tre år inom varje grupp.

Resultaten från den relativt undermåliga forskningen som gjorts är således kluven i frågan, men ovan nämnda studier har genomförts på olika sätt och det kan förklara skillnaderna i resultat.

7.4 Koppling till teoriavsnittet

Som nämnts i avsnitt tre så finns det tudelade meningar kring vilken marknadseffektivitet som råder. En del forskare anser att stark marknadseffektivitet råder, medans exempelvis Robert Schiller tycker att det snarare är svag marknadseffektivitet som råder. Denna studie har inte haft som målbild att undersöka vilken marknadseffektivitet som faktiskt gäller, några empiriska undersökningar har inte genomförts. Det går dock att föra en diskussion kring vad studiens resultat tyder på, gällande marknadseffektivitet. Att investmentbolag lyckats överavkasta sverigefonderna sett till absolutavkastning, med sådan överlägsenhet, tyder på att det inte är en stark marknadseffektivitet som råder. Studien har undersökt skillnader i avkastning mellan tillgångsslagen under en lång tidsperiod. Att avkastningen

skiljer sig så pass mycket mellan investmentbolag och sverigefonder under en så pass lång tid ger dessutom extra tyngd till Robert Schillers fördel. Om å andra sidan det skulle råda stark marknadseffektivitet, borde det vara svårt att uppnå så stora skillnader i avkastning.

Related documents