LVU kom till under en tid då kunskapen och medvetenheten kring fenomenet hedersrelaterat våld och förtryck inte var lika bred som den är i dag, lagstiftningen är enligt oss inte anpassad till den hedersproblematik vi nu vet existerar. För att säkerställa ett skydd för barn som utsätts för psykiskt och socialt våld i en hederskontext ser vi därför att regleringen i LVU behöver uppdateras. Om så inte sker ser vi en överhängande risk för att problematiken fortsätter. Vi ser vidare en risk att barn som växer upp i starkt patriarkala familjer där hedersrelaterat våld och förtryck normaliserats i stor utsträckning kommer föra strukturen vidare när de själva bildar familj. På så sätt riskerar problemet snarare att växa än minska, vilket vi menar är allt annat än önskvärt.
Enligt oss är det grundläggande och bakomliggande problemet till hedersrelaterat våld och förtryck de strukturella förhållandena, det vill säga den kontroll och de begränsningar av friheten som dagligen förekommer mellan familjemedlemmar som lever i en hederskontext. Denna struktur kan i sin tur leda till fysiskt våld och i värsta fall även hedersmord. För att bryta det hedersrelaterade våldet och förtrycket, samt minska förekomsten av hedersmord, anser vi att det är av allra största vikt att de strukturella förhållandena i en hederskontext behandlas som ett minst lika allvarligt problem som det fysiska våldet. Det är således, enligt oss, de strukturella problemen som måste lösas i första hand, därefter kan vi få bukt med det fysiska våldet i hederskontexter. LVU är, som vi sett i avsnitt 1.1., ett av juridikens redskap för att skydda barn som riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck. Vi anser att det är viktigt att detta redskap används på ett ändamålsenligt och lämpligt sätt utifrån dagens samhälleliga förhållanden.
Vi menar att det är problematiskt att domstolarna, i sin bedömning av om vård enligt LVU ska beredas, i dagsläget fäster stor vikt vid om fysisk misshandel förekommit som en del av det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Med anledning av att hedersvåldet ofta börjar med psykiskt eller socialt våld anser vi att det vore lämpligt att domstolarna betraktade det som högst allvarligt när ett barn utsätts för psykiskt eller socialt våld av sina familjemedlemmar. Om barnet omhändertas redan i det tidiga stadiet när ”endast” psykisk misshandel före-kommer, och det fysiska våldet inte börjat, menar vi att barnet inte skulle riskera att fara lika illa som om samhället avvaktar med ett ingripande tills det dessutom förekommer fysiskt våld. Vi skulle vilja att fokus flyttas från det fysiska våldet till de strukturella förhållandena i LVU-processen avseende hedersrelaterat våld och förtryck. Om de skadliga strukturella förhållandena minskar, menar vi att det fysiska våldet också kommer minska.
Psykiskt och socialt våld är av naturliga skäl svårare att bevisa än fysiskt våld, men kan enligt vår mening vara nog så skadligt. Det psykiska och sociala våldet i en hederskontext faller enligt oss in under flera av rekvisiten i 2 § LVU. Ett problem vad avser hedersrelaterat våld och förtryck är istället att det psykiska och sociala våldet är svårt att bevisa. Domstolarna gör strikta bedömningar av vad som krävs för att nå upp till beviskravet för rekvisiten. Enligt Diesen ska det föreligga ”sannolika skäl” vid bevisbedömningen i såväl steg ett som steg två. Vi menar dock, i likhet med von Essen, att domstolarna inte är konsekventa i vilket beviskrav som tillämpas. Det går inte alltid att utläsa vilket beviskrav som har tillämpats i ett mål, och när det går att utläsa kan vi se att det råder stor diskrepans mellan vilket beviskrav som tillämpats. Det råder därmed inte enighet i vilket beviskrav som ska tillämpas i LVU-mål. Domstolarna bör, enligt oss, uppvisa samstämmighet i vilket beviskrav som ska tillämpas och vi förespråkar, i likhet med Diesen, att domstolarna ska tillämpa ”sannolika skäl” som beviskrav för att öka möjligheten för omhändertagande enligt 2 § LVU på grund av strukturella förhållanden i barnets tillvaro.
Vi anser att ett annat problem vad avser hedersrelaterat våld och förtryck inom ramen för LVU ligger i riskbedömningen och förekomsten av konkreta omständigheter som stöd för att
visa att en ”påtaglig risk” för skada föreligger. Det är svårt att visa några konkreta omständigheter i en hederskontext när barnet inte utsätts för fysiskt våld, utan far illa på grund av den struktur han eller hon lever i. Domstolen borde i dessa fall ges möjlighet att göra en samlad bedömning av samtliga indicier som förekommit i målet för att bedöma om det föreligger en ”påtaglig risk” för skada. I sådana fall skulle det vara möjligt att omhänderta ett barn som far illa av en hederskontext i ett relativt tidigt skede, innan barnet utsatts för fysiskt våld eller allvarligare slag av psykiskt våld och terror. Det är viktigt att såväl lagstiftaren som rättstillämpare både hos domstolar och andra myndigheter och kommuner får kännedom om hur det psykiska och sociala våldet kommer till uttryck i hederskontexter och hur om-givningen kan uppmärksamma detta samt hur samhället sedan ska hantera dessa uppgifter.
Att ständigt kontrollera sina barn, eller låta något barn i familjen kontrollera sina syskon, menar vi kan utgöra ”brister i omsorgen”. Att uppfostras i en hederskontext med heders-kulturella normer och strukturer anser vi kan vara direkt skadligt för ett barn. Det kan således inte ligga inom föräldrarnas fria uppfostran att kontrollera sina barn till den grad att barnen inte kan utvecklas till egna och självständiga individer. Vi menar att det i vissa fall kan föreligga brister i omsorgen, trots att det inte anses föreligga exempelvis psykisk misshandel. För att öka möjligheterna för omhändertagande av barn som far illa på grund av den hederskontext de lever i menar vi att socialtjänsten bör ha som utgångspunkt att i samtliga fall åberopa rekvisitet ”brister i omsorgen”, eventuellt tillsammans med något annat rekvisit. En förälder som har misshandlat sitt barn på något sätt eller otillbörligt utnyttjat det måste enligt oss också anses ha brustit i sin omsorg. Att barnets känslomässiga eller psykiska behov eftersätts måste i de flesta fall kunna vara en följd av fysisk eller psykisk misshandel eller otillbörligt utnyttjande. Vi tror därför att det kan vara en fördel för kommunerna att åberopa något rekvisit tillsammans med rekvisitet ”brister i omsorgen”. Om domstolen då kommer fram till att påståenden inte når upp till beviskravet för exempelvis ”psykisk misshandel” kanske föräldrarna ändå har brustit i sin omsorg, och barnet kan då hjälpas genom omhändertagande enligt 2 § LVU.
Vi vill i samband med detta erinra om att tvångsomhändertagande inte alltid är den enda eller den bästa lösningen för att komma till rätta med barnets livssituation. Det kan finnas lösningar som inte innebär en lika stor inskränkning av barnets och föräldrarnas rätt till familjeliv och som inte har lika stor inverkan på deras livssituation. Vår ovanstående rekommendation till socialtjänsten kan tolkas som att vi förespråkar ett ökat antal tvångs-omhändertagna barn. Vi är dock medvetna om att en av socialtjänstens viktigaste uppgifter är att främja och arbeta för att barnet ska kunna flytta hem igen. Härtill kommer principen om proportionalitet som måste beaktas. Detta innebär att socialtjänsten självfallet måste göra en bedömning i det enskilda fallet om ett tvångsingripande är nödvändigt eller om barnet kan hjälpas på andra sätt.
Vi tror att det är svårare att återförena barnet med dess föräldrar i de fall som präglas av hedersrelaterat våld och förtryck än i familjer där föräldrarna till exempel lever med någon form av missbruk. I familjer där det förekommer missbruk skulle målet kunna vara att barnet ska flytta hem igen när föräldrarna gjort sig av med sina missbruk eftersom risken för att barnet skadas i framtiden då har eliminerats. Vi ser dock problem med en liknande mål-sättning då familjen lever i en hederskontext. Hederskulturella normer präglar hela kollektivet, vari familjen är en del. Det kan vara svårt eller till och med omöjligt för familjen att bryta sig loss från hederskontexten, och därmed undanröja den framtida risken för att barnet ska skadas. Vid ett försök att bryta sig loss riskerar familjen att utsättas för ytterligare hedersrelaterat våld och förtryck, och i värsta fall även hedersmord, från övriga delar av kollektivet. Detta gör det svårt för familjen att förbättra sin och sitt barns livssituation och levnadsförhållanden varför det kan uppstå problem för socialtjänsten att återförena barnet med sin familj. Vårdbehovet enligt LVU kvarstår nämligen i sådana fall. LVU är ett av juridikens
redskap för att skydda barn som lever i en hederskontext, men vi vill inte utesluta att det kan finnas andra lösningar som är mindre ingripande än tvångsomhändertagande för att hjälpa barn som lever under hedersrelaterat våld och förtryck. Dessa lösningar ligger emellertid inte inom ramen för denna uppsats att redogöra för.
I mål som rör broderns kontroll över sin syster menar vi att LVU måste förändras för att ge skydd åt såväl systern som brodern. Det är viktigt att vi inte bara ser flickor och kvinnor som offer i hederskontexter, utan att vi även uppmärksammar pojkarnas och männens roll som offer och inte endast förövare. Hedersrelaterat våld och förtryck är något som beror på strukturer och kollektivistiska värderingar och därför är det viktigt att det också behandlas som något strukturellt där alla betraktas som lika delaktiga. Samhället måste erbjuda redskap för att hjälpa pojkar och unga män att inte känna behovet eller tvånget att kontrollera sina systrar. Om brodern i familjen lever under tvång från sina föräldrar att kontrollera sin syster menar vi att det kan vara lämpligt att såväl brodern som systern omhändertas enligt 2 § LVU för att de ska komma ifrån dessa strukturella förhållanden och bilda egna värderingar utan att präglas av påtryckningar från övriga familjemedlemmar.
Ett omhändertagande enligt LVU innebär en inskränkning av föräldrars rätt att utifrån egna grundläggande värderingar och övertygelser uppfostra sina barn. Av den anledningen är det viktigt att, i den händelse att föräldrarna brister i sitt föräldraansvar, alltid säkerställa att ett ingripande är proportionerligt och i enlighet med vad som är bäst för barnet. Genom att tillämpa vaga bedömningsgrunder, som barnets strukturella levnadsförhållanden, menar vi att rättsstatliga rättssäkerhetsgarantier och grundläggande mänskliga rättigheter riskerar att eftersättas, såsom rätten till familjeliv enligt EKMR. En uppluckring av dagens LVU skulle kunna leda till att barn omhändertas på alltför lösa grunder, där omhändertagandet inte står i rimlig proportion till skadan som barnet lidit och riskerar att lida samt att barnet och dess familj på felaktiga grunder fråntas rätten till familjeliv.
Det kan vara svårt att avgöra huruvida det enskilda barnet utsätts för en risk i sin familjesituation eftersom det är en bedömning som måste göras i varje enskilt fall. Det går inte att ställa upp några generella ramar för vilka strukturer som typiskt sett innebär att barnet far illa. Vi menar emellertid att vi måste visa tilltro till våra domstolar och juridiskt kunniga personer. Vi måste ge dem visst fritt skön att göra en bedömning av det enskilda barnets levnadsförhållanden och använda sin juridiska kunskap, tillsammans med kommunernas socionomers fackkunskap, för att avgöra om levnadsförhållandena kan utgöra grund för omhändertagande enligt 2 § LVU. Juridiken skulle i dessa typer av ärenden bli alltför oflexibel och stelbent om något fritt skön inte lämnades till rättstillämparna. Vi är medvetna om att ju större fritt skön vi lämnar till våra myndigheter och kommuner, desto större blir risken för godtyckliga bedömningar och subjektiva antaganden. Denna risk måste samhället vara beredd att hantera och minimera i möjligaste mån. Våra domstolar och juridiskt kunniga måste i dessa ärenden göra en avvägning mellan föräldrarnas ansvar och fria uppfostran å ena sidan, och barnets bästa och inträdandet av samhällets ansvar å andra sidan, i varje enskilt fall. För att omhändertagandet ska vara legitimt krävs att omhändertagandet vid denna avvägning betraktas som proportionerligt.
Domstolarnas förhållandevis strikta tolkningar av och bedömningar i förhållande till propositionen menar vi kan bero på de rättssäkerhetsaspekter domstolarna har att beakta i sina beslut, såsom proportionalitets- och legalitetsprincipen. Föräldrarnas ansvar för sina barn och deras utveckling får inte inskränkas mer än nödvändigt för att ingripandet ska betraktas som proportionerligt. Det är alltså en avvägning som måste göras i varje enskilt fall mellan barnets skyddsbehov och skyddet av våra rättssäkerhetsgarantier. Det är enligt oss inte proportion-erligt att omhänderta ett barn som lever i en hederskontext enbart på grund av att han eller hon kontrollerats vid ett enstaka tillfälle av sina föräldrar, eftersom risken för skada då torde
betraktas som obetydlig. Vi menar att en proportionalitetsbedömning måste göras i det enskilda fallet utefter alla omständigheter som förekommit i målet.
Rättstillämparen får enligt legalitetsprincipen inte avvika från lagen i sina beslut. Enligt den rättsdogmatiska metoden bör lagars förarbeten beaktas, vilket gör att det krävs starka skäl för rättstillämparna att avvika från förarbetena. Om kommunerna inte beaktade lagstiftarens krav i propositionen på konkreta omständigheter vid riskbedömningen, skulle det således gå att ifrågasätta om de avvikit från legalitetsprincipen. Det är därför LVU och dess proposition som måste ändras för att de barn som far illa i en hederskontext ska kunna skyddas. Rätts-tillämparna kan inte ändra sina bedömningar förrän lagen ändras.
Det är för oss viktigt att rättsutvecklingen hela tiden går framåt. Förr betraktades exempel-vis barnaga som något acceptabelt och till och med nödvändigt för en god uppfostran, medan det idag betraktas som något helt oacceptabelt. Det är dags att vi går framåt i rätts-utvecklingen även vad avser hedersrelaterat våld och förtryck då vi anser att det kan skada barn på samma sätt som barnaga. Vi menar att det framöver inte bör krävas några konkreta omständigheter som stöd för att en ”påtaglig risk” för att barnet skadas av den hederskontext han eller hon lever i. En ”påtaglig risk” för att barnet skadas av den hederskontext han eller hon lever i bör kunna föreligga även om domstolen vid en samlad bedömning finner att barnet riskerar att skadas. Proportionalitetsbedömningen kan inte vara avhängig kravet på konkreta omständigheter. Ett omhändertagande enligt LVU måste kunna betraktas som proportionerligt även vid en samlad bedömning av barnets levnadsförhållanden. Den viktigaste åtgärden för att utvidga möjligheterna att omhänderta barn, som far illa av den hederskontext de lever i, är således enligt oss att slopa kravet på konkreta omständigheter för att visa att en ”påtaglig risk” för skada föreligger. Detta skulle också kunna möjliggöra tidigare ingripanden enligt 2 § LVU.