Syftet med den här studien har varit att analysera examensordningens framställning av specialpedagogens yrkesroll utifrån Jean Baudrillards teori om det postmoderna samhällets hyperrealitet för att sedan se om jag kan svara på frågan om
examensordningens specialpedagogiska diskurs genererar en hyperrealitet.
Givetvis är svaret på den frågan beroende av de antaganden som görs inom ramen för den teoretiska analysen, men om examensordningen analyseras utifrån de
grundpremisser som presenteras inom ramen för Baudrillards teori om det postmoderna samhällets hyperrealitet så finns det tillräckligt mycket likheter i fenomen och uttryck för att kunna svara ja på min första övergripande frågeställning – om
Jag valde att använda mig av uttrycket ”genererar” i frågeställningen, men det korrekta är ju egentligen att det begreppet också, inom ramen för både en
diskursteoretisk och en Baudrillariansk analys, innefattar begreppet ”genereras” för att diskursen som sådan hela tiden ses som genererande, samtidigt som den genereras. Efter att ha analyserat examensordningen utifrån dessa båda teoretiska perspektiv så är svaret därför också att examensordningens specialpedagogiska diskurs både genereras av och genererar en hyperrealitet simultant.
8.1.1 En simulerad verklighet med politiska undertoner
Examensordningens beskrivning av den specialpedagogiska yrkesrollen avslöjar yrkesrollen som en simulering av en verklighet utan förlaga – en hyperrealitet. Liksom Wells (2007) diskuterar i sin artikel om hur Clapham Manor i London skapar en simulerad verklighet genom skolans sociala estetik och den diskurs som blir synlig i den; en verklighet som fyller en politisk funktion då den skapar det förmodade politiska subjektets verklighet, så genererar examensordningen också ett simulacrum då den presenterar en diskurs som bygger på ett specifikt sätt att förstå verkligheten; en verklighet som fyller en politisk funktion då den yrkesroll som presenteras förväntas förkroppsliga en övergripande humanistisk politisk agenda. Som framkommer i den tidigare forskning som diskuterats så innebär en simulerad verklighet en verklighet som upplevs som än mer verklig eftersom diskursen som genererar/genereras inom ramen för den hindrar subjektet från att komma åt verkligheten som sådan. Det innebär att inom ramen för simuleringen så skapas den verklighet som önskas – inte minst politiskt. Liksom Wells diskussion om att den nyliberalistiska agenda hon beskriver utgörs av en förståelse av Clapham Manors ”politik”, exemplifierad i skolans sociala estetik, som just en moralisk ordning, så fungerar examensordningen på samma sätt i skapandet av just en moralisk ordning, exemplifierad i de underförstådda och genomgående ideal som anses vara specialpedagogikens ledstjärna. Detta syns också i uppsatsens bakgrundsdel då den specialpedagogiska yrkesrollen diskuteras som just ett direkt svar på en mer uttalad moraliskt-politisk strömning med fokus på samhällelig inkludering och integrering av människor med funktionsvariationer, inte minst i
utbildningssammanhang. Här blir examensordningens hyperrealitet tydlig om den, som sagts, analyseras utifrån Baudrillards teoretiserande.
8.1.2 Simulerad kvalitetsmätning
Ytterligare en aspekt som leder till att examensordningens specialpedagogiska diskurs genererar en hyperrealitet är den simulering av en mätbar verklighet som framträder. När Canning (2019) analyserar Storbritanniens Teaching Excellence Framework (TEF) utifrån Jean Baudrillards teorier som just ett exempel på en hyperrealitet, lyfter han bland annat att det som får just TEF att framstå som en hyperrealitet är att det förmodas mäta en verklighet som de facto inte finns. Det vill säga, TEF förmodas mäta kvaliteten på undervisningen vid olika universitet för att sedan ranka dessa, men den mätningen görs på undersökningar av andra fenomen, som till exempel hur många studenter som har hoppat av, eller undersökningar av vilka typer av jobb studenter fått efter avslutad examen, och som det sedan görs (ganska långsökta) antaganden från. Detta (bland annat) menar Canning visar på hur undervisningskvaliteten simuleras och därför leder till att TEF blir ett exempel på en hyperrealitet.
Eftersom TEF inte mäter det det avser att mäta, men säger sig mäta det så framstår kvalitetsmätningen som en hyperrealitet, det vill säga en verklighet utan förlaga och TEF blir sin egen verklighet. Men det som sker då, menar Canning, är att vi inte längre möter verkligheten som sådan (i hans exempel universitetens undervisningskvalitet) utan en konstruktion eller simulering av verkligheten. Det innebär att inom ramen för
det postmoderna samhället så behöver saker och ting konstrueras för att kunna mätas som verklighet, men samtidigt inte förstås som en konstruktion av verkligheten, fast det enbart är konstruktionen som mäts.
Examensordningen är också konstruerad på ett sätt som gör yrkesrollen mätbar. Också här mäts en verklighet som är konstruerad, eller simulerad, det vill säga en hyperrealitet utan förlaga. Yrkesrollen som sådan speglar en idealiserad verklighet av humanistiska ideal och dessa blir förmodat mätbara genom examensordningens uppspaltning av (mätbara) kunskaper och förståelse, färdigheter och förmågor, och värderingsförmåga och förhållningssätt. Men som med TEF så utgör dessa uttryck en hyperrealitet eftersom de är konstruerade för att mätas. Det innebär, precis som med TEF, att den
”kvalitetsmätning” som görs indirekt i examensordningens diskurs inte mäter verkligheten utan en simulering av den. Om man alltså placerar examensordningen inom ramen för en Baudrillariansk teoretisering av det postmoderna samhällets hyperrealisering av dess fenomen så kan examensordningen här också ses som just ett sådant postmodernt fenomen och svaret på frågan om examensordningens
specialpedagogiska diskurs genererar en hyperrealitet kan också ur denna synvinkel bli jakande.
8.1.3 En simulering av objektivitet
Egentligen tycks det som att det som gör det möjligt att analysera examensordningens specialpedagogiska diskurs och dess genererande av en eventuell hyperrealitet inom ramen för Baudrillards teoretiserande är de grundläggande föreställningar om verkligheten som genomsyrar den. En föreställning om att det finns en verklighet bortom de faktiska fenomen som vi placerar i den verkar vara en förutsättning för att kunna legitimera praktiken. Om det inte finns en förmodad verklighet som består av de stora objektiva ideal som specialpedagogiken ska iscensätta inom ramen för utbildning och undervisning så finns inte heller praktiken, eller den går i alla fall inte att legitimera, i betydelsen rättfärdiga.
I artikeln The End of Education (2009) som diskuteras i uppsatsens Tidigare forskning så placeras konceptet utbildning som just ett sådant objektivt verklighetsfenomen och det är just denna föreställning om den ”ideala” verkligheten som möjliggör hur man sedan närmar sig denna verklighet i praktiska termer. Det ideala måste finnas för att det praktiska utövandet ska kunna legitimeras och rättfärdigas. Men själva rättfärdigandet baseras på ett antagande om objektivitet, och som i artikeln ovan, utbildning som något helt och hållet i sin egen rätt. Det, enligt Moran och Kendall (2019) är det som
möjliggör den simulering av utbildning (i sin praktiska form), och i deras fall
utbildningsvetenskaplig forskning, som avslöjar praktiken som en hyperrealitet. Det vill säga, antagandena om verklighetens objektiva universalitet både genererar, och
genereras av, hyperrealiteten för att man i denna simulering ska kunna observera just det man antar vara objektivt och bortom den konkreta verkligheten, och i Moran och
Kendalls fall bedriva utbildningsvetenskaplig (objektiv) forskning.
Examensordningen förutsätter just en sådan objektiv universalitet för de ideal som den baserar den specialpedagogiska yrkesrollen på. För att kunna legitimera och rättfärdiga yrkesrollens varande krävs en objektivitet som är observerbar och som sådan kan realiseras i yrkesutövandet. Om verklighetens ideal inte var sådana så skulle heller inte yrkesutövandet kunna ske. Dessa ideal måste därför ses som någonting helt och hållet i sin egen rätt och det i sig, genererar och genereras av hyperrealiteten för att man i simuleringen ska kunna säkerställa den (förmodat) objektivt universella verklighet som är nödvändig för hyperrealitetens varande, i det här fallet, den specialpedagogiska yrkesrollen. Föreställningen om en förmodat objektivt varande verklighet behövs därför för att simuleringen ska kunna ske. Det vill säga, verkligheten kopieras om och om igen
genom simuleringen tills kopian som sådan förlorat sin förankring till en faktisk förlaga, det vill säga den verklighet den sägs representera, och hyper-realiteten blir ett faktum. Genererar examensordningens specialpedagogiska diskurs därför en hyperrealitet? Ja, inom ramen för en analys utifrån Baudrillards teoretiserande så genererar
specialpedagogikens diskurs, med sitt fokus på en objektivt verklig verklighet som modell för specialpedagogens yrkesutövning, en hyperrealitet.
8.2 Metoddiskussion
Eftersom denna studie har en helt igenom teoretisk ansats var jag begränsad i vilken typ av diskursanalys som kunde väljas. Studiens syfte och frågeställningar har sin grund i Jean Baudrillards teori därför att jag var intresserad av att studera fenomenet
hyperrealitet och jag blev därför tvungen att hitta en metod som kunde kombineras med denna utgångspunkt. Diskursteorin uppmuntrar till användandet av och kombinationer med andra teoretiska förankringar och blev därför det mest logiska valet. Ett annat syfte och andra frågeställningar hade givetvis kunnat analyseras på ett annorlunda sätt med hjälp av andra diskursanalytiska metoder då varit tillämpbara, men givet min
utgångspunkt tycker jag med facit i hand att detta var ett korrekt val för min typ av undersökning.