Syftet med föreliggande studie har varit att sammanställa tidigare forskning kring samverkan för personer med samsjuklighet och att beskriva vilka hinder och framgångsfaktorer som framkommer. Huvudresultatet i denna uppsats var att det fanns återkommande faktorer som bidrar till brister mellan de studerade huvudmännen, men även kunskap om hur dessa skulle kunna överbyggas. Trots att forskning har visat att integrerad behandling erhåller bästa praxis för samverkan har implementeringen vart långsam och svår att genomföra. Denna studie har visat att det som skulle vara bäst för denna klientgrupp samt för de professionella är att behandlingen för dessa personer skulle ligga under en och samma huvudman med gemensam ekonomi, lätta kommunikationsvägar, gemensam planering och en gemensam syn på hur de professionella med hjälp av varandras kunskaper kan skapa hållbara insatser över tid.
Med utgångspunkt i Danermarks och Kullbergs (2000, 1999) ramverk kan samverkan förstås som ett komplext fenomen som berör flera olika aspekter. De aspekter som Danermark och Kullberg beskriver som centrala är kunskap, regelverk och organisation. Det som gör samverkan mellan människor extra komplicerat menar Danermark (2000) beror på att det handlar om människobehandlande organisationer, vilket skapar en speciell situation för de professionella där det är viktigt att kunna enas om olika typer av frågor trotts olika
akademiska bakgrunder och oenighet kring olika teoretiska perspektiv. Detta har hjälpt uppsatsförfattarna att få en ytterligare förståelse kring de relationella svårigheterna med samverkan.
Utifrån de 15 artiklar som valdes ut i scopingstudien framkom en rad hinder och framgångsfaktorer för samverkan kring personer med samsjuklighet. Flera hinder och potentiella lösningar för en förbättrad samverkan adresseras främst i organisatoriska hinder. För att närmare diskutera hur dessa hinder kan förstås och överbryggas appliceras
Danermarks ramverk kring samverkan på detta (Danermark & Kullberg, 1999; Danermark, 2000). Dessutom diskuteras resultaten av scopingstudien i förhållande till tidigare forskning. För att tydliggöra upplägget i detta avsnitt har uppsatsförfattarna valt att presentera
41
7.1 Framgångsfaktorer
Samtliga av de studier som inkluderats i uppsatsen har tagit upp organisatoriska aspekter som centralt för samverkan, det kan därför ses som en av de mest avgörande faktorerna för en fungerande samverkan mellan hälso-och sjukvården och socialtjänsten. Danermark (2000) menar att en viktig framgångsfaktor gällande organisatoriska aspekter är att ha många gemensamma möten, där yrkesverksamma från de olika professionerna kan integrera och samverka. Även Socialstyrelsens rapport (2019) om samverkan behandlar detta ämne och belyser det faktum att insatserna måste koordineras för att klienterna inte ska riskera att ”falla mellan stolarna”. I de studerade artiklarna tas case-manager upp som en viktig
framgångsfaktor för att stödja både professionella och klienter att koordinera mellan de olika organisationerna (Matscheck & Piuva, 2020; Wiktorowicz et al., 2019).
Studien visar även att kommunikation är en viktig del i samverkan, en av de komponenter som togs upp var att de professionella behöver hitta tillfällen för att kunna utbyta information med varandra för att kunna samverka (Ness et al., 2014; Wiktorowicz et al., 2019).
Danermark (2000) menar att för att kunna uppnå en god samverka är de viktigt att aktörerna innan samverkan inleds klargör för varandra vilken information som behöver utbytas. Tidigare forskning går i linje med detta utformade behov som menar att den behandling som fungerar bäst för klienter med samsjuklighet är den som sker integrerat. Målet beskrivs då vara att olika professioner tillsammans kan planera och genomföra behandling för den berörda klientgruppen (Torrens et al., 2012).
I föreliggande studie framkom även att ha tillräckligt med tid är en framgångsrik faktor till en fungerande samverkan (McKee, 2017; Ness et al., 2014; Padwa et al., 2015; Pinderup, 2018). Detta menar Danermark (2000) är något som ledningen behöver lägga stor vikt vid, då samverkan är någonting som tar tid och behöver få ta tid för att generera framgång. De professionella som ska samverka behöver få avsatt tid i sitt arbete som är till för just samverkan, annars kommer inte samverkan att prioriteras då engagemanget inte kommer finnas från de som ska samverka. Uppsatsförfattarna har i sitt arbete identifierat en sorts motsägelsefullhet i detta där det finns en sammanstämd forskning som belyser vikten av tid och resurser samtidigt som de i praktiken inte verkar prioriteras. Danermark (2000) betonar vikten av såväl tid som resurser där extraresurser behöver sättas in för att inte riskera att det
42
övriga arbetet blir lidande eller stressande. Om ledningen inte tillhandahåller sina anställda tid för att samarbeta ökar risken för irritation samt ett bristande engagemanget för samverkan (Danermark, 2000). Vikten av en ledning som prioriterar samverkan, tillexempel genom att tillhandahålla sin personal med tid, lyfts även upp i bakgrunden i uppsatsen som en viktig del för en fungerande och framgångsrik samverkan (Kunskapsguiden, 2019; Widmark et al., 2011).
Danermark (2000) menar att en viktig del i samverkan är att reda ut vem det är som ska stå för kostnaderna för att eliminera hinder i samverkan. Danermark & Kullberg (1999) hävdar att det är viktigt att de hinder som finns lyfts och diskuteras för att de som ska samverka ska kunna hitta lösningar. Det skulle behöva tydliggöras vem det är som ska stå för kostnaderna vid vården av denna klientgrupp och detta är något som ligger på ledningsnivå eller politisk nivå. Detta behöver även lyftas på dessa nivåer för att vården ska bli bättre.
Danermark (2000, 1999) hävdar att de professionella bör utbyta kunskaper med varandra för att skapa en större förståelse för både missbruket och den psykiatriska diagnosen och i och med detta öka kunskaperna om samsjuklighet. Danermark (2000, 1999) beskriver att för att det inte ska uppstå missförstånd är det viktigt att de professionella tillsammans lyfter
skiljaktigheterna som finns för det rådande samarbetet, pratar om dem och försöker att lära av varandra. Detta kan i sin tur leda till att de olika parterna som är involverade i samverkan får bättre förutsättningar att förstå varandra, även kompetensen inom gruppen kan komma att öka genom att alla delar med sig av sitt synsätt och sin förståelse av problemet. Tidigare i
uppsatsens bakgrund identifierades även dessa faktorer som särskilt viktiga för samverkan där aspekter som kunskap om och respekt för varandras uppdrag och professionella kompetenser betonades som viktiga framgångsfaktorer (Kunskapsguiden, 2019; Widmark et al., 2011). Att förstå varandra och varandras arbete kan även relateras till exemplet som tidigare tagits upp som berörde två yrkesverksamma som inte förstod varandra i arbetet med en gemensam klient. Genom att öka förståelsen för varandra kan problem som dessa förhindras.
7.2 Hinder
Trots att de organisatoriska faktorerna kanske är några av de viktigaste komponenterna bland många, beskrivs tydliga brister av just denna aspekt i de utvalda artiklarna. Det som tas upp är
43
främst att vården för klientgruppen sker på olika fysiska behandlingsställen, vilket i sin tur leder till en osammanhängande och icke-sammanlänkad vård (Padwa et al., 2015).
Kommunikationens centrala och viktiga roll tas även upp i studiens tidigare forskning som hävdar att underlåtenhet bland professionella när det gäller att kommunicera med varandra kan bidra till en motsägelsefull behandling. Denna underlåtenhet att kommunicera kan handla om att inte ha insyn i olika aktörers arbete, vilket i sin tur kan bidra till att behandlingen blir bristfällig (Burnett et al., 2011; Palmieri & Accordino, 2004; Sorsa et al., 2017).
Aspekten av ekonomi och ekonomiska resurser är alltid närvarande när det gäller vård,
behandling och olika insatser. För att kunna tillgodose de behov som finns när det gäller dessa komponenter så krävs det att budgeten tillåter det, vilket kan vara svårt för patienter med samsjuklighet då mentala hälsocenter som praxis är strukturerade och organiserade efter budgetar (Brown et al., 2002). För klienter med samsjuklighet finns det ett behov av team som besitter mångsidig expertis, men budgetarna tillåter inte en sådan investering då dessa
organisationer ofta upplever återhållsamhet i budget och eller budgetnedskärningar. Detta leder i sin tur till en ytterligare börda för organisationer som redan är pressade till att
tillhandahålla en integrerad behandling (Källmén et al., 2017). Det framkommer i artiklarna att behandlingsalternativ inte finns tillgängliga för personer med dubbel diagnos på grund av den höga kostnaden för att erbjuda integrerad vård, eller också kan den typen av behandling vara begränsat till särskilda behovsgrupper, såsom hemlösa eller svårt drogberoende som ofta är frekventa användare av vårdtjänster (Padwa et al., 2015). Det har även framkommit i studien att ekonomiska resurser alltid är påtagliga när det gäller samverkan kring denna klientgrupp. Det är dyrt för samhället att tillhandahålla integrerad behandling och de råder även åtstramningar i budget som sätter hinder för en fungerande samverkan, en ytterligare aspekt var att det var svårt att komma överens om vilken huvudman som skulle bekosta behandling för klienterna (Brown et al., 2002).
I studiens utvalda artiklar framkom att ett hinder för samverkan kunde adresseras till de professionella och deras olika utbildningar (Sterling et al., 2011). Danermark (2000) menar att när professioner med olika utbildning ska samarbeta kan det uppstå problem. Problem som kan uppstå kan bero på de olika behandlingsfilosofierna och bakomliggande teorierna som de olika professionella förespråkar. Detta kan bidra till konflikter där de professionella har skilda åsikter om vilken behandling som är bäst och hur man ska lösa olika frågor och problem som
44
uppkommer. Det kan till exempel handla om att psykiatrin har en syn och en teoretisk
bakgrund när det gäller att se på saker och missbruksvården har en annan (Danermark, 2000).
Uppsatsförfattarna vill tro att denna studie kan bidra till att såväl klienter som professionella får upp ögonen för att de själva faktiskt kan påverka samverkan. Detta genom att hitta
adekvata lösningar för att överbygga de olika hinder som finns. Studien kan även bidra till en ökad lyhördhet för hinder och en större kapacitet och eller handlingsutrymme när det gäller att applicera framgångsfaktorer på ett rådande samverkansproblem. Yrkesverksamma inom socialt arbete kan i bästa fall också med denna möjligtvis breddade kunskap även sätta press på ledning i hopp om att gå och utvecklas mot en mer integrerad behandling.
7.3 Begränsningar med studien
Föreliggande studie har genomförts med hjälp av en scoping-metodik som är en variant av en litteraturstudie. För studier i den här omfattningen kan en scoping-metodik vara att
rekommendera. Denna metod har svarat upp till studiens frågeställningar som var inriktade på att sammanfatta vad som skrivs om samverkan vid samsjuklighet. En scopingstudie med dess breda sökningar kan även upptäcka om det finns ett outforskat kunskapsläge (Arksey och O´Malley, 2005).
Att använda sig av en scopingstudie kan dock medföra vissa begränsningar. Dessa
begränsningar kan handla om att metoden inte mäter kvalitet, då detta inte är något krav för metoden. Genom att endast inkludera artiklar som är kvalitetsgranskade enligt peer review har denna begränsning försökt att överbyggas. En scopingstudie lägger stor vikt vid att forskare klarar av att hantera de sökmotorer som krävs vid sökning av litteratur (Arksey och O´Malley, 2005). För att försöka leva upp till detta krav av att sökningar gjorts på rätt sätt togs det hjälp av en bibliotekarie för att utforma sökord, få tips om databaser samt hur metoden för
sökningarna gick till. I denna studie valdes att ha samma sökord vid alla sökningar, detta kan eventuellt medfört en risk av att en del viktig forskning inte uppmärksammades. I en större studie hade sökningarna kunnat utvidgats med flera block och med olika sökord för att minska risken av at relevant forskning missades.
45
I denna studie valdes Danermarks ramverk om samverkan för att förstå problematiken kring samverkan som beskrivits tidigare i uppsatsen. Att använda andra teorier hade säkerligen gett andra resultat. Förslag på andra teorier för att ge andra svar på samverkan hade till exempel kunnat vara systemteori eller teorier om handlingsutrymme, vilket säkerligen hade gett andra svar på frågeställningarna i studien och troligtvis belysts andra typer av aspekter.
Författarna använde sig även av tematisk analys som hjälpmedel för att sortera och tolka det insamlade materialet. En tematisk analys med dess flexibilitet kan medföra svårigheter för oerfarna forskare, då de kan vara svårt att veta vad i materialet som ska belysas. Med en medvetenhet om dessa begränsningar har försök gjorts för att redovisa analysens olika steg så transparent som möjligt.
46