Under följande avsnitt kommer studiens syfte och frågeställningar besvaras. Studiens resultat kommer även diskuteras och reflekteras över. Avsnittet avslutar med en reflektion kring studi-ens begränsningar samt en tanke kring framtida forskning inom området.
8.1 Diskussion och reflektion av resultat
I föreliggande undersökning så har samverkan mellan polisen och stödcentrum och deras upp-fattningar om unga brottsutsattas stödbehov studerats. En av studiens frågeställningar var hur stödcentrum samverkar med polisen i arbetet med unga brottsutsatta. I Socialstyrelsens (2005) rapport framgår att poliser har en positiv inställning till att samverka med stödcentrum. Resul-tatet av denna studie är enhetligt med detta då det visar att de anställda på stödcentrum och polisen har en positiv inställning till samverkan. Intervjupersonerna har dock olika upplevel-ser av hur bra samverkan fungerar. De som anupplevel-ser att det fungerat mindre bra förklarar att detta med skillnader i arbetsmål och arbetssätt. Exempelvis nämndes att anställda på polis-myndigheten inte ser vinsterna med samverkan med stödcentrum samt att de olika organisat-ionerna inte har ett tillräckligt etablerat sätt att samverka med varandra, det vill säga bra sam-arbetsrutiner. Det fanns en skillnad i uppfattning här, såtillvida de intervjuade poliserna upp-levde att samverkan med stödcentrum är positiv och att det fungerar väl, medan socialarbe-tarna vid stödcentrum upplevde att samverkan fungerade mindre bra. Dessa intervjupersoner menar att polismyndigheten har ett alltför stort gärningsmanna-perspektiv och att detta leder till att stödfunktionen går förlorad. De ansåg att de på stödcentrum i vissa fall behövt arbeta hårt för att få ärenden från polisen och få dem att se fördelarna med de insatser som stödcent-rum kan tillgodose. Detta blir dock motsägelsefullt då intervjupersoner, från båda organisat-ioner, tog upp de begränsningar som respektive organisation har och hur organisationen man samverkar med kan komplettera detta. Ett exempel är att poliserna nämnde att deras uppdrag inte involverar stöd, men att unga får detta via stödcentrum och det därför är positivt att ha möjligheten att lämna över ärenden dit.
Den negativa inställningen från vissa respondenter vid stödcentrum och avsaknaden av nega-tivitet hos respondenterna vid polisen kan dock förklaras av att stödcentrum får sina ärenden från polisen, vilket gör deras verksamhet mer beroende av polisens arbete, medan polisen kan utföra sina uppdrag oberoende av stödcentrums verksamhet. Etor (2016) nämner att formella
organisationer bland annat kännetecknas av att de arbetar utifrån tydliga mål och dessa mål bestäms bland annat av juridiska ramar och socialpolitiska villkor. Polismyndighetens huvud-sakliga arbetsuppgift är att, utifrån lagtext och rådande juridiska ramar, utreda och lösa brott, medan stödcentrums huvudsakliga arbetsuppgift är att fungera som stöd för unga brottsut-satta. Det kan innebära att uppgiften att se till att unga får stöd via stödcentrum prioriteras olika hos de organisationerna. Lindberg (2009) har skrivit att en framgångsfaktor i samverkan mellan organisationer är att organisationerna har samma geografiska utgångspunkt och delar lokaler. Av denna studie framkommer det dock att detta inte nödvändigtvis behöver vara en framgångsfaktor, då flera intervjupersoner säger emot detta och upplever istället att befinna sig i samma lokaler inte har medfört att samverkan fungerar. Istället så lägger intervjuperso-nerna fokus på personliga relationer och kontakt, erfarenhet och ett etablerat samarbeta samt att organisationerna delar arbetsmål- och vision. Det är dock viktigt att beakta att det faktumet att befinna sig i samma lokaler kan göra det enklare för de anställda att skapa personliga kon-takter och relationer till varandra, då att dela lokaler gör de anställda inom respektive organi-sation mer lättillgängliga.
En del av syftet med denna undersökning var bland annat att undersöka socialarbetare vid stödcentrum och polisers uppfattningar kring unga brottsutsattas stödbehov samt huruvida man lyckas att tillgodose dessa. Den tidigare forskningen som gjorts inom området har bland annat visat två olika typer av unga brottsutsatta, det motstridiga offret och det bra offret (Han-sen Löfstrand, 2009) samt två olika inställningar inom arbetet med brottsutsatta, ena inställ-ningen där socialarbetaren är den dominerande parten och den andra där klienten, den unge, styr samtalet (Hansen Löfstrand, 2009). Av denna studie så framgår det att stödbehov i stor utsträckning varierar och att det inte finns några generella sätt att reagera, även om det finns vissa tämligen typiska reaktioner efter att ha blivit utsatt för brott. Det har visat att i arbetet med unga brottsutsatta så är det viktigt att den unge förstår att alla reaktioner, eller inga reakt-ioner alls, är tillåtna och att detta inte påverkar socialarbetare eller polisers bemötande. Här är det av intresse att reflektera över huruvida de unga brottsutsatta som haft kontakt med dessa två organisationer delar denna uppfattning. Detta för att det är de professionellas uppfattning att bemötandet inte påverkas av omständigheterna kring brottet eller den unges reaktion eller avsaknad av reaktion, men detta behöver inte innebära att de unga upplever eller förstår att det är så. Å ena sidan så var det inte studiens syfte att undersöka unga brottsutsattas uppfattningar av stödcentrum och polismyndighetens bemötande, men å andra sidan blir det relevant att re-flektera över huruvida båda parter delar samma uppfattning.
Resultatet visar att det tycks finnas brist på information till unga brottsutsatta om vart man ska vända sig och vilken hjälp och stöd det finns att få. En brottsutsatt ungdom är i behov av in-formation om vilken stöd och hjälp det finns samt kunskap om hur rättsväsendet fungerar (Brottsoffermyndigheten, 2007) och denna studie har visat att det finns en avsaknad av detta vilket medför att stödcentrum inte når ut till alla brottsutsatta många unga går där-med miste om möjligheten till stöd och hjälp. Ett sätt att få bukt där-med problemet kan vara att alla unga som blir utsatta för brott automatiskt ska få en kontakt med stödcentrum, utan att polisen ska behöva tillfrågas om hen önskar den, då frågan riskerar att glömmas bort. Re-sultatet belyser därmed de problem som finns med information till unga brottsutsatta, för att de ska få tillgång till den hjälp som finns. Bättre samarbetsrutiner mellan polisen och stödcen-trum skulle vara ett sätt att råda bot på detta. Det är dock viktigt att nämna att resultatet inte behöver betyda att alla ungdomar som inte har en kontakt med stödcentrum inte har blivit er-bjuden en kontakt eller fått information om dess verksamhet. Det kan istället vara så att flera ungdomar inte önskar en kontakt med stödcentrum trots att de blivit tillfrågade och därför är det en brist på ärenden.
Det tycks heller inte, utifrån resultatet, finnas fog för oron om att unga brottsutsatta som inte uppfyller kriterierna för ett så kallat idealt brottsoffer blir sämre bemötta av polis eller stöd-centrum. Dock kan man ifrågasätta om detta förhållningssätt kan variera beroende på vilket stödcentrum och vilken polis man har kontakt med, då denna studie endast undersökt poliser och socialarbetare vid stödcentrum inom Stockholms län. De intervjuade menar dock att det istället kan vara problem med att de unga skuldbelägger sig själva och inte söker hjälp om de upplever att de själva utsatt sig för fara eller lever ett kriminellt liv.
8.2 Studiens begränsningar
En begränsning med denna studie är tidsbrist, då studiens genomförande och skrivande har skett under en begränsad tid. Detta är en begränsning då en mer omfattande studie med flera intervjupersoner hade kunnat genomföras om det hade funnits mer tid. En annan begränsning med studien är att det råder en pandemi av Covid-19 under genomförandet av denna. Som nämnts i metodavsnittet hade det varit fördelaktigt att intervjuerna hade skett via fysiskt möte. Detta för att intervjuer som sker via telefon inte möjliggör att tolka kroppsspråk eller dylikt.
Det är värt att nämna är att detta är en tämligen liten kvalitativ studie och därför är generali-serbarheten svag. Generaliserbarhet var dock inte studiens syfte. Syftet med studien var istäl-let utan att förstå hur samverkan mellan polisen och stödcentrum ser ut och få en inblick i vad som fungerar bättre respektive sämre och vilka faktorer som kan tänkas ligga bakom
detta. Syftet var även att ta reda på hur de professionella uppfattar stödbehov hos de unga brottsutsatta som de möter i sitt arbete och huruvida de organisationerna som studerats tillgo-doser dessa behov. Därför kan resultaten istället för att generalisera, belysa och ge en förstå-else för hur samverkan mellan dessa två organisationer samt hur de professionellas uppfatt-ningar kring unga brottsutsattas stödbehov ser ut.
8.3 Framtida forskning
För framtida forskning så hade det varit intressant att göra mer omfattande studier kring verkan mellan stödcentrum och polismyndigheten. Detta för att uppfattningar kring hur sam-verkan fungerar i praktiken har i denna studie visat skilja sig åt. Det hade varit av intresse att undersöka vad det är för faktorer som påverkar de två organisationernas uppfattning kring huruvida samverkan fungerar eller inte. Ytterligare ett ämne som skulle varit intressant att forska om är hur föräldrarna till unga brottsutsatta kan påverka den unges mående. I denna studie så nämnde flera intervjupersoner bland annat att föräldrar kan förvärra måendet hos sitt brottsutsatta barn, då de själva har svårt att orientera sig i den situationen. Detta togs inte med i denna studie då syftet inte var att studera föräldrars påverkan på deras brottsutsatta barn. Dock anser jag att studera föräldrars påverkan, eller hur professionella ser på deras påver-kan, i t.ex. läkningsprocessen hos en ung brottsutsatt hade varit intressant för framtida forsk-ning.