Vår ursprungliga utgångspunkt när vi inledde denna studie var att undersöka hur verksamma pedagoger i förskolan ser på begreppet “barn i behov av särskilt stöd”. Vi hade en hypotes om att många förknippar begreppet med specialpedagogiken, men utifrån den empiri vi samlat in så upptäckte vi att det inte var så. Vi ställde en fråga till informanterna om vad de tänkte på när vi sa “barn i behov av särskilt stöd”? Två av informanternas spontana svar var kopplat till
specialpedaogiken, såsom funktionshinder och diagnoser, för att sedan resonera sig fram till att alla barn är unika och i behov av särskilt stöd, vid olika tillfällen. De två andra informanterna sa direkt att alla barn är någon gång i behov av särskilt stöd, en av pedagogerna var väldigt tydlig i sin beskrivning av hur hon uppfattar begreppet “barn i behov av särskilt stöd”:
”Barn i behov av särskilt stöd det kan vara alla barn, det kan vara i olika situationer som barn är i
behov av stöd. Jag ser faktiskt inte så stor skillnad på det egentligen, kan man skapa en miljö som anpassas, för ibland är det miljön som behöver anpassas för vissa barn. Ja men då är det inget problem för det barnet längre. Då har inte det behov av särskilt stöd längre. Det handlar lite om och se, hur man kan lösa problemet för dem. Det handlar också om att definiera vad problem är.”
Enligt Palla (2010) ska verksamheten i förskolan erbjuda varje individ en jämlik utbildning som är organiserad och strukturerad för att varje barn ska få möjlighet till utveckling och lärande och att hitta sin plats. Åberg och Lenz Taguchi (2005) menar att “hur barnen blir delaktiga beror på
hur vi vuxna ger dem den möjligheten”. Denna tanke kan också kännas igen i den empiri som vi
har presenterat för studien, en av informanterna menade att det är vi som pedagoger som är skyldiga att skapa dem möjligheterna för barnen, att vi inte får lov att lägga över det på barnen. Skolverket (2016) skriver att barnens möjligheter till lika villkor är beroende av vissa faktorer, barngruppernas storlek och sammansättning, personaltäthet, pedagogernas kompetens samt en stimulerande miljö som tar hänsyn till barns olika behov och förutsättningar. Men var kommer omsorgen in i detta? Broberg et al. (2012) menar att anknytningen är en grundförutsättning för att barnets behov och utveckling ska fungera, något som också återfinns i Läroplanen för förskolan: lpfö 18. Även Bruce och Riddersporre (2012) skriver om detta när de skriver om begreppet educare som innefattar att känna trygghet, bli lyssnad på och få förståelse för sig själv och andra. De menar att dessa behov ofta tas för givet i förskolan (a.a.). En av informanterna tog upp vid intervjutillfället att hon kommit i kontakt med ett underlag (se bilaga 3) som kallas
kontaktbarometern. Detta kunde användas av pedagogerna för att undersöka kontakten mellan varje barn och pedagogerna i förskolan. Informanten uppgav att de inte har använt sig av det än men att det är ett bra verktyg som de borde implementera i verksamheten. På frågan om de upplever att de varje dag har sett alla barn så svarade en av informanterna att det är en fråga vi kanske ska ställa till barnen. Precis som informanten sa så är det inte vi pedagoger som kan avgöra huruvida ett barn känner sig sett, men genom att använda ett underlag som tydligt redogör för barnens och pedagogernas relation så kan vi medvetande göra pedagogerna. Genom att medvetandegöra pedagogerna så kan vi göra ett försök till att påverka situationen för ett barn, till skillnad från om pedagogerna tar för givet att varje barn i verksamheten blir sett.
Vår uppfattning var att förskolorna idag består av stora barngrupper med få pedagoger och att det genererar i att det blir svårt för pedagogerna att se varje barn. Majoriteten av våra informanter upplever dock inte att de arbetar med en stor barngrupp, vilket de menar möjliggör för dem att se varje barn. Samtidigt svarade informanterna att det finns helt andra möjligheter i dagsläget (på grund av Covid-19) att se och bemöta alla barns förutsättningar och behov, på grund av att många barn är frånvarande. Även om informanterna inte direkt uttryckte det, men är det så att förutsättningarna för att se ett barn i förskolan ökar när barngruppens storlek minskar? Detta är nämligen något som Josefson (2018) tar upp i sin studie, att ju mindre barngrupperna är, desto större möjlighet för pedagogerna att se varje barn, skapa närhet och tillmötesgå deras
individuella behov. Leathermans (2007) studie syftar till de förutsättningar som krävs för att skapa en inkluderande förskola för alla barn på lika villkor. De förutsättningar som
informanterna i Leathermans studie ansåg vara mest grundläggande var personalrelaterade. De menar att barngruppens storlek var relevant för inkluderandet av alla barnen, även lämplig förberedelse av personalen som inkluderar både teoretiska och praktiska erfarenheter, stöd av andra instanser såsom specialpedagog, språkterapeut, fysioterapeut samt pedagogernas
inställning och attityd påverkar den psykiska miljön i klassrummet. Utöver dessa så var det även relevant för pedagogerna att lära sig barnens olika behov och förutsättningar för att kunna lägga upp strategier för att tillmötesgå dem och göra dem inkluderande i verksamheten (a.a.). Studien fokuserar på de förutsättningar som skapas utifrån den psykiska miljön i förskolan. Men vart
stimulerande arbetet i förskolan. I vår intervju ställde vi nämligen en fråga om vad det finns för möjligheter att bemöta alla barns behov och olikheter varpå en av informanterna svarade att de möjligheterna får vi skapa själva och många av de möjligheterna kan vi skapa genom lärmiljön. Hon menar att lärmiljön är den tredje pedagogen. Linda Linder (2016) skriver att när lärmiljön är intressant och utmanande så pratas det om att barnen har tre typer av pedagoger, de andra barnen, pedagogerna och lärmiljön. Det är upp till pedagogerna att gå ner på barnens nivå och undersöka, vad är det som barnen ser? Att få med barnen i planeringen och utformandet av den pedagogiska miljön innebär att miljön utformas ur ett barn perspektiv istället för ett barnperspektiv (a.a.). Detta är i linje med vad vi själva anser (utifrån de kunskaper vi har med oss från vår utbildning) att lärmiljön ska vara en tredje pedagog, det är en pedagog som både kan möjliggöra och
begränsa när det gäller barns utveckling och lärande samt sociala samspel. Detta är något som också kan kopplas ihop med Botsoglou et al. (2019) studie, de menar att lärmiljön är en betydande del för att möjliggöra och förbättra inkluderingen av alla barnen i verksamheten. Lärmiljön ska vara en levande del av verksamheten och bör inte betraktas som bara ett rum, utan en miljö där lärande och utveckling står i fokus (a.a.).
Många av de tankar som vi har tagit upp i denna uppsats utgår från pedagogernas perspektiv och hur de arbetar med verksamheten i förskolan för att inkludera och möjliggöra för en likvärdig utbildning för alla barn i förskolan. Men som en av våra informanter så förnuftigt påpekade “egentligen är det kanske barnen som vi ska fråga?”, vilket hade möjliggjort för ett ännu bredare perspektiv. Det är ju faktiskt så, som Barnkonventionen (SFS 2018:1197) uttrycker det, att barnens bästa alltid ska tas i beaktande i frågor som rör barnen! Därför hade det varit intressant att göra en studie utifrån ett barn perspektiv. Detta för att synliggöra hur barnen upplever den problematik som vi beskriver och utgår från i vår studie och i senare skede även jämföra det som framkommit ur det barnperspektiv som vi har synliggjort i vår uppsats.