För att inleda denna avslutande diskussion vill jag knyta an till min doktorsliknelse. Som jag har presenterat i föregående resultatdel har jag påvisat vilken diagnos som representanterna (doktorn) har givit sin samtid. Här rör det sig om ett upplevt behov om återhämtning, syftande på en påfrestande vardag i vilken deltagarna känner en ökad stress. Här följer även ett behov av redskap och verktyg för att hantera sin vardag. Representanterna uppfattar även en existentiell efterfrågan hos sina deltagare uttryckt i ord som längtan, ens syfte och
meningen med livet. Vi har sett hur representanterna förhåller sig till detta som ett samhällsproblem. I studien har jag därtill kunnat se att detta inte behöver tolkas som ett problem, utan snarare till följd av en ökad yogatrend. Nästa steg i doktorsliknelse har varit att identifiera patienterna (deltagarna). Majoriteten av målgruppen för yogaretreatens
verksamhet är, enligt representanternas egna utsagor, kvinnor från medelklassen i åldrarna
160 Hornborg, 2012, s. 32f.
30-60 år. Utöver att kvinnan tenderar att vara högutbildad har denna ofta en sysselsättning som kräver hög social interaktion. Vid sidan av denna typiska beskrivning förekom i studien även målgrupper av en mer heterogen art, sett till såväl utbildningsnivå som socioekonomisk bakgrund. Det tredje steget i doktorsliknelsen handlade om vilken medicin som tidigare nyttjats men hur denna inte längre är aktuell enligt representanterna. Här fördes diskussionen kring hur det fanns en motvilja att använda begreppet religion för att beskriva sin egen verksamhet. En dominerande föreställning hos representanterna var den att religion sågs som delande, dogmatisk och med ett saknat fokus på individen, något som däremot tillskrevs representanternas föreställningar av spiritualitet. Jag har även visat hur några representanter undvek religionsbegreppet enbart då de uppfattade att det ingav fel associationer hos sina deltagare, inte nödvändigtvis för att det fanns en större skillnad begreppen emellan. I det sista steget i liknelsen studerade jag vilken medicin (vara) som doktorn (representanterna) skrev ut för att tillgodose patienternas (deltagarnas) behov. För att besvara behovet om återhämtning tog medicinen formen av en avslappnad miljö, där naturen spelade en central roll. För att besvara behovet kopplat till en stressig vardag tillskrevs olika metoder och verktyg, vilka skulle hjälpa deltagaren att på ett bättre sätt hantera sin vardag. De utlärda metoderna tycks även användas i syfte om självhjälp kopplat till en personlig utveckling. Metoderna som representanterna förser sina deltagare med ska även svara på det upplevda existentiella behovet. Hur detta går till är något som representanterna tycks uppfatta som ett återknytande med ett spirituellt inre. Således har jag visat på en tendens där olika behov bemöts med samma medicin.
I stycket ovan har jag delvis svarat på min första frågeställning gällande representernas uppfattade behov hos yoaretreatens deltagare. Jag har också presenterat den fakta vilken ska hjälpa mig att besvara frågan om huruvida yogaretreatens verksamheter är förenliga med Anne-Christine Hornborgs beskrivning av coaching. Till att börja med tycks det finnas flera påtagliga likheter. Här syftar jag på hur bägge verksamheter nyttjar ett nyandligt språkbruk. I Hornborgs studie av coaching blev detta synligt i hur man hänvisar till en inre potential vilken genom rätt inställning kan förlösas.161 Som vi har sätt i denna studie förekommer ett liknande språkbruk hos representanterna, vilka återkommande syftar till en inre spiritualitet hos sina deltagare. Således kan bägge verksamheter betraktas som individcentrerade.
Yogaretreat och coaching tenderar också att tilltala en liknande målgrupp, sett till kön, ålder och socioekonomisk bakgrund. Jag har även kunnat urskilja att det finns en likhet i hur man
161 Hornborg, 2012, s. 206.
förhåller sig till vetenskaplighet. Här har jag visat på hur såväl yogaretreat som coaching tenderar att ha en positiv inställning till vetenskaplighet, då detta fyller en legitimerande funktion. Detta har jag, på samma sätt som Hornborg, förklarat som en konsekvens av ett samhälle präglat av sekularisering, där vetenskaplighet har en dominant särställning. En annan central likhet verksamheterna emellan gäller den vara vilken verksamheterna erbjuder.
Vi har bland annat sett hur yogaretreaten erbjuder verktyg och metoder, vilka ska brukas i syfte om personlig utveckling och självhjälp. Eftersom denna process är central inom
coaching har jag här visat på en påtaglig likhet. Däremot finns det några väsentliga skillnader.
Även om man delar ett nyandligt språkbruk och tron på en inre kraft, vilken kan förlösas genom rätt metoder, skiljer sig målen i respektive verksamhet åt. Som Hornborg har visat finns det inom coaching en vision om ett ickereligiöst mål, som exempelvis en mer
framgångsrik arbetskarriär. Denna vision delas däremot inte av yogaretreatens representanter.
I sitt arbete att tillfredsställa sina deltagares existentiella behov, menar jag att ett spirituellt, för att inte säga religiöst, mål uppenbarar sig.162 Denna uppfattning kan bland annat
exemplifieras med Anjas uttalande:
Det finns ingen tröst i den här vanliga världen.163
Jag har vidare problematiserat detta spirituella/religiösa mål, då representanterna visat på en viss ambivalens gällande hur detta mål ska uppnås. Ofta har det kommit ner till att metoderna och verktygen, vilka skulle svara till deltagarnas mer pragmatiska vardagsproblem, också ses som lösningen på deltagarnas uppfattade avsaknad av mening och syfte. Detta var bland annat fallet med Camilla som menade att nyckeln till den inre kraften låg i de föreskrivna metoderna, men att det samtidigt handlade om att göra mindre. Här tillade hon även att deltagarna ofta hakar upp sig på just metoderna och att denna fixering stod i vägen för det slutgiltiga målet.164 Här har jag konstaterat att det råder en distans mellan representanterna och deltagarnas uppfattning om hur den erbjudna varan ska brukas. En annan viktig skillnad mellan coaching och yogaretreat gäller vilken vikt deltagaren lägger på behovet av den personliga utvecklingen. Utifrån denna studie har jag kunnat konstatera att det primära motivet för deltagande handlar om att hitta ett lugn genom återhämtning. Därmed tenderar den personliga utvecklingen att spela en sekundär roll i retreatens verksamhet. Detta skiljer
162 Här bör inflikas att en av representanterna (Petra) inte ville kännas vid varken en religiös eller spirituell dimension av sin verksamhet.
163 Intervju med Anja 2021-01-14.
164 Intervju med Camilla 2021-01-14.
sig från coachingen där självhjälpen istället är det primära syftet.
Samtidigt som yogaretreats delar många likheter med Hornborgs beskrivning av coaching har jag i min forskning visat att verksamheterna skiljer sig åt gällande vilka mål man ämnar uppnå. Detta är något som nyanserar kopplingen mellan två nyandliga fenomen i det svenska samhället. Avslutningsvis vill jag koppla bägge dessa fenomen till den mer omfattande spiritualiseringen i det västerländska samhället. Som jag tidigare har nämnt bör denna utveckling förstås som en konsekvens av den alltmer individualiserade privatreligiositeten, vilken kan förstås i enlighet med Heelas och Woodheads resonemang om den subjektiva vändningen.165 I en framtida forskning hade etnografiska studier fördjupat vår förståelse kring hur yogaretreat svarar på ett spirituellt/religiöst behov, samt belysa den eventuella distans mellan deltagare och yogaledare som jag här har upptäckt.