• No results found

Dom den 13 april 2004 i mål M 1512-03 Underinstans: Växjö tingsrätt, miljödomstolen

Klagande och motpart: Jönköpings kommun, tekniska nämnden Klagande och motpart: Privatpersoner

Saken: Tillstånd till drift av avfallsanläggning m.m.

Nyckelord: Prövningens omfattning, förordningen om deponering av avfall

Bakgrund

I denna dom fick Miljööverdomstolen anledning att ta ställning till omfatt- ningen av den prövning som skulle göras då ansökan avsåg en ökning av deponeringshöjden vid en avfallsanläggning. Domstolen kom i det sam- manhanget också in på de krav som gäller enligt förordningen om depone- ring av avfall. Bakgrunden var följande.

Genom ett beslut år 1990 hade Koncessionsnämnden för miljöskydd lämnat Jönköpings kommun tillstånd enligt miljöskyddslagen till depone- ring av vissa mängder avfall på fastigheten Rogberga-Hult 5:3. Enligt till- ståndet skulle uppläggning ske till högst höjden + 236 i gällande höjd- system. I det nu aktuella målet lämnade miljödomstolen kommunen ett tidsbegränsat tillstånd enligt miljöbalken till fortsatt deponering av en viss mängd avfall på den befintliga deponin. Enligt villkor i tillståndet får upp- läggningen ske till höjden + 246 i gällande höjdsystem. Miljödomstolen föreskrev att en ekonomisk säkerhet skulle ställas innan tillståndet får tas i anspråk och att och att tillståndet ersätter Koncessionsnämndens beslut.

Domen överklagades av bland annat kringboende. De yrkade att kom- munen inte skulle ges tillstånd till fortsatt deponering.

Miljööverdomstolen

- ” – ” -

En grundläggande fråga är om miljödomstolen har gjort en tillräcklig pröv- ning av kommunens begäran om att få höja deponin.

Innebörden av miljödomstolens domslut är att kommunen ges ett nytt tillstånd att under angiven tid fortsätta med hantering och deponering av en viss mängd avfall inom den befintliga deponin. Domen innebär dessutom att koncessionsnämndens tillstånd omedelbart upphör att gälla – när säkerhet har godkänts – och således helt ersätts av det nya tillståndet.

90

Det är alltså fråga om ett tillstånd för hela den befintliga deponin. Trots detta synes miljödomstolen – efter vad som kan utläsas ur domskälen – i allt väsentligt ha inskränkt sin prövning till höjningen som sådan.

Miljööverdomstolen har i andra mål haft att bedöma omfattningen av den prövning som skall göras vid ökning av en tidigare tillståndsgiven pro- duktion (se beslut den 21 januari 2002 i målen M 2221-01 och M 8118-01; jfr prop. 1997/98:45 del 2 s. 112, även del 1 s. 337, 346 ff.). Huvudprinci- pen är då att en samlad prövning skall göras av hela verksamheten. Dom- stolen har dock inte uteslutit att en produktionsökning som undantag kan prövas för sig. En sådan undantagssituation skulle kunna föreligga vid en mindre ökning under en begränsad tid. I ett beslut som gällde komplettering av tillståndet för en avfallsanläggning fann Miljööverdomstolen vid till- lämpning av miljöskyddslagen – och med viss ledning av uttalanden i motiven till miljöbalken – att omfattningen av prövningen var en lämplig- hetsfråga och att den var beroende av omständigheterna i det enskilda fallet (beslut den 24 januari 2001 i mål nr M 1097-00, jfr Bengtsson m.fl., Miljö- balken, s. 9:21 f.).

Den höjning av deponin som kommunen har ansökt om i detta fall, bör bedömas enligt de riktlinjer som Miljööverdomstolen sålunda har dragit upp. Det är visserligen inte fråga om en ökning av produktionen i den meningen att kommunen årligen ges rätt att deponera och hantera en större mängd avfall än tidigare. Att bedöma den översta delen av deponin helt skild från de underliggande delarna ter sig emellertid inte naturligt eller lämpligt. Sakägarna har fört fram invändningar just på den grunden att deponin som helhet leder till negativa följder för miljön, en bedömning som görs också av miljönämnden. Tilläggas kan att kommunen har anfört att flertalet villkor bör vara gemensamma för hela den befintliga deponin, oavsett höjdnivå.

Det kan inte anses vara fråga om något sådant undantagsfall som Miljö- överdomstolen har syftat på i sina tidigare avgöranden. Visserligen har miljödomstolen – med hänvisning till det s.k. grundvattendirektivet – gett tillståndet en förhållandevis kort giltighetstid. Verksamhetens art – depone- ring av avfall – är dock sådan att effekterna på miljön kan kvarstå långt efter utgången av den bestämda tiden. Höjningen kan med hänsyn främst till sin

91

påverkan på omgivningen inte heller betraktas bara som en mindre ökning av verksamheten.

Ett nytt tillstånd förutsätter därför en samlad prövning av hela den be- fintliga deponiverksamheten. Som redan antytts kan miljödomstolens dom- skäl inte anses återspegla en sådan prövning.

Frågan om deponins lokalisering måste föras in i bedömningen. Enligt 2 kap. 4 § miljöbalken skall platsen vara lämplig med hänsyn till de allmän- na målen i 1 kap. 1 § och såväl grundläggande som särskilda bestämmelser för hushållning med mark- och vattenområden i 3 och 4 kap. balken. Dess- utom skall platsen vara sådan att ändamålet med verksamheten kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Kraven på lokalisering omfattar också befintliga verksamheter, låt vara att frågan då träder i bakgrunden och att den lokalisering som redan har valts och god- känts kan få accepteras av praktiska och ekonomiska skäl. Prövningen kan likväl inte underlåtas. Lokaliseringen kan dessutom få betydelse såtillvida som en från miljösynpunkt mindre lämplig plats kan leda till ökade krav på försiktighetsmått för verksamheten.

Till detta kommer kraven i förordningen (2001:512) om deponering av avfall. I förordningen finns det preciserade krav på lokaliseringen och ut- formningen av deponier, bl.a. när det gäller geologisk barriär och botten- tätning (18-24 §§). Förordningen och det bakomliggande EG-direktivet (1999/31/EG) om deponering av avfall syftar till en avveckling senast vid årsskiftet 2008/09 av deponier som inte uppfyller de nya kraven. Regelver- ken har dock redan trätt i kraft, och i deponeringsförordningen har det förut- satts att en avveckling i vissa fall kan komma att ske före utgången av 2008 (se bl.a. 42 §). Kommunen har dessutom gett in en anpassningsplan till länsstyrelsen för att kunna fortsätta verksamheten med deponering.

Det kan därför inte ges något nytt tillstånd för verksamheten utan att kommunen har visat att deponeringsförordningens krav är uppfyllda eller att det i vart fall finns förutsättningar för dispens enligt 24 § förordningen. Det har legat på miljödomstolen att pröva den frågan, vilket inte synes ha skett i vidare mån än att domstolen har kompletterat förordningens krav med ytter- ligare villkor. Att det behövs en prövning understryks av det förhållandet att

92

enligt länsstyrelsens uppfattning den geologiska barriären inte uppfyller förordningens krav och deponin därför bör avslutas så snart som möjligt.

Det bör ankomma på miljödomstolen som första instans att göra den samlade prövning av kommunens ansökan om den befintliga deponin som alltså skall ske. Miljödomstolens dom skall därför undanröjas och målet visas tillbaka dit för fortsatt behandling. Innebörden av detta är att verksam- heten tillsvidare regleras av koncessionsnämndens beslut.

Miljööverdomstolen vill avslutningsvis anmärka följande. Miljödom- stolen har satt deldomen i det tidigare tillståndets ställe. Vissa villkor som fanns i koncessionsnämndens beslut har emellertid inte någon direkt eller uttrycklig motsvarighet i deldomen. Det gäller bl.a. ett villkor som lägger på kommunen att tillhandahålla ersättningsvatten till sakägare vars vattentäkt kan misstänkas ha blivit otjänlig till följd av förorening från avfallsdepone- ringen. Miljödomstolen har inte i domskälen angett orsaken till dessa skill- nader eller således om det s.k. allmänna villkoret (villkor 1) skall inbegripa de villkor som utelämnats, om de ingår bland de delegerade frågorna eller om domstolen har avsett att de inte längre skall gälla och vad motivet för detta i så fall är. Det bör därutöver nämnas att Miljööverdomstolen i en nyligen meddelad dom har ansett att förfarandereglerna vid återkallelse av tillstånd i 24 kap. 3 § 6 och 7 § miljö-balken är tillämpbara också när till- ståndet har lämnats enligt äldre rätt (dom den 16 december 2003 i mål nr M 3108-03).

93

Dom den 5 maj 2004 i mål M 3723-03