• No results found

EU-domstolens dom i målet C-258/11 den 11 april 2013, ”Sweetman” Målet avsåg en planerad förbifart kring staden Galway för riksvägen N6 Irlands högsta

bevarandeåtgärder och förhindra försämring och störning

Exempelruta 18: EU-domstolens dom i målet C-258/11 den 11 april 2013, ”Sweetman” Målet avsåg en planerad förbifart kring staden Galway för riksvägen N6 Irlands högsta

domstol ställde frågor till EU-domstolen angående förlusten av 1,47 ha av en prioriterad naturtyp ”uppspruckna kalkstenshällmarker” (8240) i samband med vägbygget. Domstolen kom fram till att en permanent förlust av en prioriterad naturtyp som inte kan återskapas, och vars bevarande har motiverat att området har utsetts till Natura 2000-område, innebär en skada på naturtypen i fråga (punkt 46). Den konstaterade också att för att en skada inte ska anses ha uppkommit krävs att Natura 2000-området även fort- satt har en gynnsam bevarandestatus (punkt 39).

Förlusten av en prioriterad naturtyp kommer förmodligen i högre utsträckning bedömas som en skada än den av en icke-prioriterad naturtyp. Betydelsen av förekomsten av den prioriterade naturtypen i det enskilda objektet kommer dock ha stor inverkan på bedömningen. Likaså har det en avgörande betydelse om naturtypen har en gynnsam bevarandestatus eller inte. Om den har en gynnsam bevarandestatus med marginal kan det finnas ett visst utrymme för en förlust medan i situationen där den saknar en gynnsam bevarandestatus kan små förluster komma att bedömas som skada. Om naturtypen har en gynnsam bevarandestatus men riskerar att förlora den på grund av en verk- samhets påverkan bör även detta kunna bedömas som en skada. Det har också betydelse om förlusten är tillfällig eller om den är permanent. Hur stor andel av naturtypen som förloras i området har mindre betydelse än vilken effekt det har på möjligheten att nå bevarandemålen.

Det enskilda områdets bevarandemål syftar till att visa hur stor areal och med vilken kvalité av en naturtyp som krävs för att området ska bidra till en gynnsam bevarandestatus på biogeografisk nivå. Om en åtgärd innebär att målet inte kan nås, eller att det kommer att nås mycket senare (här kan stöd tas av EU:s gemensamma mål rörande förlusten av biologisk mångfald) kan detta vara en indikation på att skada riskerar att uppstå. Det kan krävas att det finns intakta spridningsvägar för typiska arter och att vissa nödvän-

diga strukturer och funktioner finns kvar i eller i anslutning till området (se exempelruta 18). Det kan också vara nödvändigt att det ursprungliga Natura 2000-området utökas med restaurerad naturtypsareal för att naturtypen ska kunna tillhandahålla den livsmiljö som dess typiska arter behöver. Detta bör framgå från områdets bevarandemål och bevarandeplan. Om en verksamhet eller åtgärd förhindrar en sådan spridning, uppkomsten/bevarandet av sådana strukturer och funktioner och/eller att Natura 2000-området kan utökas när det krävs, kan detta utgöra en skada.62

Utvecklingsområde Områden som genom åtgärder ska

omföras till ”rätt” naturtyp

Restaureringsområde område som uppfyller definitionen för naturty- pen, men där väsentliga delar av strukturer, funk- tioner eller typiska arter har ogynnsam bevaran- destatus

Naturtyp enligt definition Annan naturtyp

Figur 3. Figur från naturvårdsverkets Rapport 5434 januari 2006 ”Uppföljning av Natura 2000 i Sverige”.

Ett utvecklingsområde är en areal som ännu inte uppfyller definitionen för en naturtyp63 men som behöver åtgärdas för att nå syftet med Natura

2000-området. Det innebär att arealen i dagsläget inte har det direkta skydd som en utpekad naturtyp har. Men om utvecklingsområdet med åtgärder som restaurering eller skötsel kommer att bli naturtyp och det behövs för att uppnå det bevarandemål länsstyrelsen formulerat för ett Natura 2000- område, bör åtgärder som negativt påverkar möjligheten att uppnå målet enligt Naturvårdsverkets mening kunna bedömas som en skada.

Ett restaureringsområde är en areal som uppfyller definitionen för en naturtyp, men som i dagsläget inte har en gynnsam bevarandestatus. Det kan krävas åtgärder (skötsel/restaurering) för att få de kvalitéerna i området som krävs för att området ska bli gynnsamt. De typiska arterna bör indikera när detta uppnåtts.64

62 MÖD M 9438-11 Halltorp/Ekerum.

63 Definitionerna och de svenska tolkningarna av dessa återfinns i naturtyps- och artvägledningarna på

Naturvårdsverkets webb.

3.4.2.3 STÖRNINGAR SOM PÅ ETT BETYDANDE SÄTT KAN PÅVERKA ARTER

Det finns ett större utrymme för störning av en art jämfört med utrymmet för skada. Det beror på att en störning är otillåten först när verksamheten på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet av arten/arterna i Natura 2000-områ- det. Störningen ska alltså ställas i relation till artens population och dess utveckling i området snarare än effekterna på ett enskilt par eller enskild individ. I vissa fall kan dock enskilda individer ha en sådan betydelse för en lokal population. Det har betydelse om arten är prioriterad eller inte. Det finns ett mindre utrymme för störning av en prioriterad art. Det väsentliga i samman- hanget är om artens bevarandestatus försämras i området eller inte. Därmed har områdets bevarandemål betydelse för bedömningen då det ska beskriva vad som krävs för att arten ska bidra till att uppnå en gynnsam bevarandestatus på biogeografisk nivå. Störningen måste alltså vara av sådan omfattning att den på ett betydande sätt försvårar för arten att fortleva i livskraftiga bestånd för att tillstånd till verksamheten eller åtgärden inte ska kunna tillåtas.65 Så kan vara

fallet om en verksamhet kan få effekten att en arts motståndskraft för föränd- ringar kan komma att försämras.

Vägledning för bedömningen av vad som är att betrakta som en störning som på ett betydande sätt kan påverka en art i ett Natura 2000-området är begrep- pet gynnsam bevarandestatus. Bevarandemålen bör ange vilken population som arten minst behöver ha i området och i förekommande fall dess kvalitet i form av t ex genetisk status, åldersfördelning eller reproduktionsnivå. Om arten har gynnsam bevarandestatus men riskerar att förlora den pga. en verksamhet kan det utgöra en betydande störning. På samma sätt kan en kraftig försening av möjligheten att arten når bevarandemålet utgöra en betydande störning. Störningen bör relateras till möjligheterna att upprätthålla områdets ekologiska funktion för de skyddade arterna. Om artens livsmiljö påverkas på ett sådant sätt att artens population kan minska kan det utgöra en betydande störning.

Vad som är att betrakta som en ”störning” på en art eller arter i ett Natura 2000-område varierar framförallt beroende på vilken typ av art det är fråga om. För arter som rör sig över större områden och är beroende av områden utanför ett utpekat Natura 2000-område behöver detta faktum beaktas i sam- band med bedömningen av om en otillåten störning riskerar att ske. För arter med en metapopulationsdynamik är det särskilt viktigt att fungerande sprid- ningsvägar säkerställs på lång sikt, vilket innebär en särskild känslighet för åtgärder som kan innebära fragmentering och/eller barriäreffekter.

”En störning avser inte de fysiska omständigheterna i området, utan de arter som lever och skyddas i området. Den störning som kan komma att inträffa måste vara betydande för att denna bestämmelse skall utgöra ett hinder för tillstånd. Ett visst mått av störning kan alltså tillåtas. En störning är ofta begränsad i tiden. Dess intensitet, varaktighet och frekvens är därför

viktiga faktorer i bedömningen. Också här måste bedömningen göras med utgångspunkt i syftet att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för den berörda arten. En störning som bidrar till en långsiktigt sett negativ populationsutveckling för arten i området kan betraktas som en betydande störning. Samma sak gäller en störning som bidrar till att artens naturliga utbredningsområde i området minskar eller kan komma att minskas.”66

Exempelruta 19: Mark- och miljööverdomstolens dom 2012-06-20 i mål M 9438-11,