När man söker svar på frågan om varför det har växt fram storskalig industri i polartrakterna i olika tider, räcker det inte att undersöka hur och varför de ledande aktörerna byggde sina aktör- nätverk. Man måste sätta in deras projekt i de stora sammanhang, historiska kontexter, inom vilka de ledande aktörerna byggde sina industri- satsningar. Hur såg de ekonomiska förhållande- na och politiska strukturerna ut? Vilka kulturella och ideologiska förhållanden förelåg? Hur såg kunskapsläget ut? Hur påverkade dessa förhål- landen aktörernas handlade och varför? Dessa samhälleliga kontexter har skiftat mellan olika tidsperioder och påverkat olika branscher på olika sätt. 1600-talets valfångst i Nordatlanten och Norra ishavet drevs av en ökad efterfrågan på animaliska fetter till följd av stigande priser på vegetabiliska fetter på den europeiska mark- naden vid denna tid. Först ut var baskerna, som kunde förse den europeiska marknaden genom valfångst i Biscayabukten. När fångsterna mins- kade föll deras profiter. De begav sig då längre åt norr, till den nordamerikanska östkustens norra delar (Labrador) som under 1500-talets lopp tömdes på sitt bestånd av de arter som baskerna jagade.27 Från 1600-talet tog holländare och brit-
ter upp valfångst med hjälp av inhyrda basker, vars kunnande de utnyttjade, och kunde därige- nom flytta jakten upp till Spetsbergen och seder- mera Grönland. Även där drog sig aktörerna ur när fångsternas storlek, och därmed vinsterna, började svikta på grund av överexploatering.28
Det tidiga 1900-talets energiutvinningsboom på Spetsbergen drevs av andra ekonomiska intres- sen – en ständigt växande efterfrågan på stenkol i en snabbt expanderande industriell ekonomi, i synnerhet i Skandinavien där tillräckliga inhem- ska stenkolsresurser saknades.29 Valfångstboo-
men i Antarktisområdet drevs på samma sätt av en ökad efterfrågan på valolja i industrialisering- ens kölvatten och första världskrigets krigseko- nomi.30
Naturresursexploateringen var också nära kopplad till politiska förhållanden och intres- sen. Stora delar av Arktis hade varit bebodda av urbefolkningar under stora tidsrymder. Vissa områden, såsom Spetsbergen, var dock obefol- kade och betraktades som ingenmansland. När de brittiska och nederländska valfångstföretagen anlände till Spetsbergen på 1600-talet konkurre- rande de om valbestånden längs samma kustlin- jer, vilket snabbt ledde till konflikter. Företagen sökte och erhöll skydd hos de egna staterna. På liknande sätt förhöll det sig med gruvbo- lagen där ett par hundra år senare. De gjorde anspråk på samma fyndigheter och sökte stöd från utrikesdepartementen i sina hemländer för att bevaka det de uppfattade som sina egendo- mar. Samtidigt var dessa stater intresserade av att öka sitt politiska inflytande i Arktis, i synner- het Sverige, Norge och Ryssland. Spetsbergens stenkol sågs som en strategisk naturresurs och suveräniteten som en fråga om nationell presti- ge. Staterna valde därför att stödja gruvbolagens verksamhet, i syfte att stärka det egna inflytande i området.31 I Antarktisområdet utnyttjade brit-
terna valfångsten för att stärka sina anspråk på suveränitet över Antarktiska halvön och suban- tarktiska ögrupper som Sydsandwichöarna och Sydgeorgien.32
Dessa ekonomiska och politiska sammanhang framgår framför allt av skriftliga källor, men kan också utläsas ur de materiella lämningarna av den industriella verksamheten, eftersom dessa sammanhang påverkade det sätt på vilket före- tagen valde att utforma sin verksamhet på plats. Den nederländska arkeologen Louwrens Hacqu- ebords utgrävningar av 1600-talets valfångstatio- ner på Spetsbergen visar att företagen formgav sina anläggningar i enlighet med ett enda syfte: att utvinna endast de mest lönsamma delarna av denna marina resurs — späck och baleen. Kött och ben, som de inte ansåg ha tillräckligt eko- nomiskt värde, slängdes.33 Lämningarna av det
tidiga 1900-talets kolgruveindustri på Spetsber- gen vittnar om ett likande förhållningssätt. Gruv-
bolagen ut nyttjade endast de kolfyndigheter som var åtkomliga ovan dalgångarnas bottnar och som därför kunde utvinnas genom en gruvmyn- ning belägen i bergssidan, varifrån stenkol enkelt kunde vidareföras på transportsystem drivna av endast gravitation. Att utvinna fyndigheter be- lägna under dalgångarnas botten och havsnivå hade krävt tunga investeringar i schaktdrivning samt verk för uppfordring och vattenpumpning. Trots att det finns gott om dylika fyndigheter på Spetsbergen har inget av de gruvbolag som varit verksamma där brutit dessa.34 Ambitionen
att endast investera ett minimum i verksamheten framgår således inte endast av aktörernas val av fyndigheter utan också av deras val av teknik.
Lämningarna av 1900-talet gruvsamhällen och valfångststationer i polartrakterna vittnar om samma jakt på snabba vinster för låga investering- ar. De var delar av aktörnätverk vars syfte var just detta. Ofta valde bolagen att bygga upp samhäl- len endast bestående av enkla prefabricerade trä- hus, avsedda att förse personalen med det mest nödvändiga. Ett exempel är valfångststationerna på Sydgeorgien, där arbetarbarackerna bestod av enkla skjul med fasader av korrugerad plåt på ett regelverk av trä. Fältarbete vid Prince Olav Har- bours valfångststation, i drift 1920–1930, visade att valfångsbolaget förlagt samtliga arbetare i två stora tvåvåningars arbetarbaracker. Den största var indelad i tio rum som vardera huserade åtta arbetare i våningssängar. Trots det antarktiska klimatet var rummen endast försedda med enkla brädväggar och endast vartannat hade en värme- källa.35 Byggnaderna vittnar inte endast om mot-
tot att investera så lite som möjligt, utan även om bolagets framtidsvisioner: de hade knappast för avsikt att skapa permanenta samhällen på Sydge- orgien. Syftet var att fånga val och sedan lämna ögruppen när resursen tagit slut.
I de fall där den industriella verksamheten motiverades också av politiska intressen, fram- går också detta av de fysiska lämningarna. Ovan nämnda utgrävningar av 1600-talets valfångststa- tioner på Spetsbergen visar att bolagen försåg sina huvudstationer med fortifikationer som för- svar mot konkurrenter.36 Politiska intressen och
strategier kan utläsas också ur de gruvsamhällen som norska och ryska företag drivit på ögrup-
pen under stora delar av 1900-talet. Bakgrunden är att Spetsbergen upphörde att vara ett ingen- mansland när segrarmakterna i första världskri- get valde att tilldela Norge en något kringskuren suveränitet genom Spetsbergentraktaten (un- dertecknad i Paris 1920, ratificerad och i kraft från 1925). Enligt traktaten skulle företag från de länder som undertecknat den ha fri rätt att inmuta och utvinna naturresurser där.37 Norska
staten, som ville upprätthålla traktaten och för- svara suveräniteten, valde därför att investera i de norska gruvanläggningarna. Sovjetunionen, som hade strategiska intressen i Barentshavet och behov av stenkol för energiförsörjningen i Murmansk, valde att göra samma sak. Med an- dra ord, istället för att som andra investera så lite som möjligt i sina arktiska industriprojekt, kunde de norska och sovjetiska bolagen pumpa in statliga pengar i verksamheten och bygga upp gruvstäder av alltmer permanent karaktär – trots det faktum att brytningen sällan gav ekonomisk vinst och att stenkolen förr eller senare kom- mer att ta slut. De konkurrerande aktörerna i regionen använde därigenom sina gruvstäder och produktionssystem som materiella aktanter, som producerade både energiresurser och po- litiskt inflytande i form av effektiv ockupation. Fältstudier av gruvanläggningarna visar att sam- ma aktanter också kommunicerade ett politiskt budskap inom ramen för det kalla krigets logik. De ryska och idag post-sovjetiska gruvanlägg- ningarna Barentsburg och Pyramiden står som kanske de främsta exponenterna för denna typ av strategi. Med sina massiva tegelbyggnader för bostäder och rekreation manifesterade de en idealbild av det sovjetiska samhället med inte endast den egna befolkningen som publik utan även omvärlden. Viktiga arkeologiska studier av Pyramiden som under senare år har utförts av norska arkeologer lyfter fram samma aktiva användning av materiell kultur inom ramen för olika aktörers sociala strategier.38 Idag rustar det
ryska gruvbolaget upp sina gruvstäder på Sval- bard och re-aktiverar därigenom anläggningarna för nya syften – att skapa en drägligare livsmiljö för anställda och för att locka turister, men utan tvekan också för att sända ett budskap: vi är här för att stanna. Arktis framtid är också vår (fig 2).