Effekt av högre fällavgifter då arrendet inte betalas via fällavgift

I de två ovanstående avsnitten har vi utgått från att jägaren betalar mark- ägaren via en fällavgift, och att markägarens andel av denna fällavgift således måste minska då länsstyrelsens andel ökar. Om jägaren inte betalar fällavgift till markägaren – på grund av att jägaren och markägaren är samma person eller på grund av att jägaren betalar ett fast pris till markägaren – kommer fällavgiften förstås att öka. Det borde fortfarande vara så att hela kostnaden faller på markägaren (det vill säga att ägaren istället måste ta ut ett lägre fast pris), och analysen i avsnittet ovan borde fortfarande gälla med avseende på hur markägarens incitament påverkas om resurserna som tas in till älgvårds- fonden är oberoende av avskjutningens storlek eller inte – men marginalkost- naden för att skjuta ytterligare en älg kommer dock att öka.

En högre marginalkostnad för avskjutning, det vill säga högre kostnad för att skjuta ytterligare en älg, gör förstås att jägaren är något mer ovillig att utöva den ansträngning som krävs för att skjuta ytterligare en älg. Det skulle även kunna påverka älgstammens kvalitet genom att jägaren, på marginalen, inte skulle vara villig att till exempel skjuta (och betala för) en mindre hona eller tjur. I avsnitt 9.5, om styrning, kommer vi att prata mer om hur margi- nalkostnaden kan antas påverka jägarens beteende samt spekulera i huruvida detta, snarare än att ses som ett hot, borde kunna användas som en möjlighet att förbättra styrningen.

Sammanfattningsvis betyder självfinansiering av älgförvaltningen i prak- tiken att markägarna står för kostnaden eftersom en högre fällavgift till läns- styrelsen minskar intäktsutrymmet för markägaren, givet att försäljningen av jakträtter fungerar marknadsmässigt. Jägarnas kostnader borde vara relativt oberoende av fällavgifternas storlek. Man borde inte tappa jägare om man inte tappar markägare.

Förekomsten av älg orsakar kostnader, framför allt älgbetesskador, för markägaren men även jaktintäkter. Det finns även en vinstmaximerande nivå på älgstammens storlek, där ingen annan storlek på älgstammen skulle ge högre vinster (eller lägre förluster). Om den summa som länsstyrelsen tar in ses som konstant, oberoende av avskjutningsnivåer, borde den inte påverka hur stor älgstam markägarna är villig att ha (då de förlorar samma summa oberoende av avskjutningens storlek). Om fällavgiften ses som en skatt på avskjutning (och där hela skattebördan faller på markägaren) borde mark- ägaren vilja ha en mindre avskjutning/älgstam (då den marginella intäkten av

på älgstam än i det första fallet – givet antagandena om intäktens och kostna- dens utveckling i förhållande till älgstammens storlek i figur 41 och 42).

9.4.4 Rättviseaspekter

Det kan förstås ifrågasättas huruvida det är rättvist att markägarna ska betala för hela älgförvaltningen, men detta är en normativ fråga. För att besvara den frågan måste vi ha en etisk princip att väga den mot. Medan propositionen som sagt uttryckt att älgförvaltningen ska finansieras via fäll- avgifter så har flera intervjupersoner ifrågasatt om man insåg hur mycket dyrare den nya älgförvaltningen skulle bli, och om alltför stora delar av den önskelista som beskrivs nedan blir genomförd så kommer kostnaderna tro- ligtvis att öka ytterligare. Att det i propositionen fanns en vilja att lägga en viss, begränsad, kostnad på markägarna betyder inte nödvändigtvis att det är rimligt att lägga en betydligt högre kostnad på samma kollektiv. Det bör även poängteras att propositionen, och älgförvaltningssystemet vid länsstyrelsens och viltförvaltningsdelegationernas inblandning, tydligt uttrycker att älgen inte enbart ses som en angelägenhet för jägare och markägare – utan även för övriga samhället (på grund av bland annat mängden viltolyckor i trafiken med älg inblandad, naturupplevelse, turism, föda till rovdjur etc.). Vi har inte heller berört skillnader över landet, och kommer inte att göra det – återigen på grund av frånvaro av etisk princip att utvärdera det emot.

9.5 Styrning

Det har, som sagt, uttryckts en viss oro kring att nuvarande sanktioner skulle vara tandlösa, och att man således skulle ha svårt att styra avskjutning. Enligt en forskningsrapport – Conflict resolution through ecosystem­based management:

thecase of Swedish moose management (2013) – finns det, inom älgskötsel-

områden, ofta olika typer av sanktioner och sociala normer med avseende på överavskjutning. Det finns däremot ytterst lite som förhindrar en för liten avskjutning. Vi är minst lika oroliga över att man ska styra för hårt, och att de som antingen ser 10-procentsregeln som ett hot, alternativt vill uppfylla sitt åtagande utifrån en pliktkänsla, ska spendera alltför mycket kraft på att fälla de där sista älgarna.

En relativt enkel åtgärd, vilken förmodligen skulle öka styrningen generellt sett, samt minska oron i de fall jägare inom ett område verkligen känner ett obehag inför 10-procentsregeln, skulle kunna vara att ta ut en fast avgift för den tilldelade mängden älgar. Detta skulle sänka jägarnas marginalkostnad för att fälla ytterligare en älg till noll (givet att även markägaren tar ut en fast avgift). Ett betydligt krångligare sätt, men vilket skulle kunna ge mer flexibili- tet i styrningen (det vill säga öka eller minska styreffekten), skulle kunna vara att införa differentierade fällavgifter – det vill säga att ta ut en relativt hög avgift för, säg, den första hälften av de tilldelade älgarna och en relativt låg fällavgift för den nästkommande hälften av de tilldelade djuren. Att planera

och administrera en differentierad fällavgift – speciellt om den dessutom skulle se olika ut inom olika områden – skulle dock förmodligen kräva en hel del tankearbete och administration.

Medan vi är relativt övertygade om att en minskning av fällavgiften (det vill säga marginalkostnaden för att skjuta ytterligare en älg) skulle öka avskjutningen (och att en högre marginalkostnad för fällda älgar utöver den tilldelade mängden skulle minska överavskjutning) så har vi inte någon speciellt god uppfattning om hur stor effekten skulle vara. Det finns dock skogsbolag, till exempel Sveaskog, som experimenterat med detta och vars erfarenheter eventuellt skulle kunna ge mer information i frågan. Det kan även nämnas att givet den oro vissa intervjupersoner uttryckt angående att jägarna skulle skjuta betydligt färre älgar vid en höjning av länsstyrelsens fällavgift – eller till och med i extremfall helt sluta jaga älg – så verkar det åtminstone finnas en viss tilltro till att ekonomiska incitament skulle kunna påverka jägarnas beteende.