• No results found

Effekter av lodjur på annat vilt

Sammanfattning

I större delen av Europa inklusive Sverige, är rå djuret det helt dominerande bytesdjuret för lodjuret. I norra Skandinavien, inom renskötselområdet, är tamren det vik­ tigaste bytesdjuret för lodjur. Kronhjort och hare är de viktigaste sekundärbytena, förmodligen även dovhjort. Lodjur visar mycket lite köns­ eller åldersselektion i sin pre­ dation på rådjur. Lodjurets funktionella respons på tätheten av rådjur visar också på en extrem effektivitet hos lodjuret.

Redan vid tätheter av 1 rådjur per km2 når responsen sin

mättnad, d.v.s. lodjuret kan inte ta fler rådjur även om tät- heten av rådjur ökar. Predationstakterna vid denna mättnads­ nivå är relativt lika över hela Europa. För en lodjurshona med ungar, där försörjningsbördan är som störst, ligger pre­ dationstakten på runt 20 rådjur/100 dagar, och för ensamma lodjur mellan 10 och 15 rådjur/100 dagar. Lodjur kan ha stor effekt på rådjurspopulationernas täthet, men effekten avtar med högre produktionsförmåga (s.k. primärproduktion i miljön). I kargare miljöer kan lodjuren hålla nere rådjurs­ populationen på en mycket låg nivå, men det är oklart om detta tillstånd kan bli permanent, eller om det skulle kunna leda till storskaliga variationer, eventuellt med ett cykliskt (återkommande) förlopp. Om lodjuren expanderar ytter­ ligare i Sydsverige kan vi förväntas oss en ökad predation på kronhjort och dovhjort, men demografiska effekter (d.v.s. effekter på överlevnad, reproduktion och populationens sammansättning) förväntas bli små. Det finns heller ingen­ ting som tyder på att lodjuren kommer att få någon märk­ bar effekt på vildsvinspopulationen. Studier på lodjurets effekter på andra arter visar att lodjuren kan sänka tätheten av räv, vilket även skulle gynna rävens bytesarter bland småviltet, men resultaten av dessa studier är inte entydiga. Konkurrensen mellan lodjur och varg verkar vara försum­ bar vid de tätheter som vi har erfarenheter av hittills. Det är dock inte otänkbart att vargens predation på rådjur kan bli ett problem för lodjurspopulationen längre fram. När det gäller rådjur har man uppmätt visst riskbeteende gentemot lodjur, men det saknas ännu data som visar vilka eventuella effekter detta kan ha för rådjurspopulationen.

Čoahkkáigeassu

Nuorta Skandinávias, boazodoalloguovllus, boazu lea deháleamos bivddáhas albasii. Loahppa oasis Ruoŧas, dego stuorit oasis Eurohpás, vuovderuoigu lea deháleamos bivddáhusealit albasii. Ruvdnogoddi ja njoammil leaba deháleamos nuppáldasbivddáhasat, jáhkehahtti maid luostegoddi. Albasat vuosehit oalle unnán sohkabeal­ dahje ahkeválljema vuovderuoigobivddus. Albasa doaimmalaš responsa go leat ollu vuovderuoiggut vuoseha maid stuorra beaktilvuođa albasis. Juo go lea 1 vuovderuoigu juohke

km2:s de responsa olle alimus rádjái, namalassii ahte albbas

ii sáhte váldit eanet ruoigguid váikko ruoiggut lasket. Predašuvdnaleavttut dán alimus mearis lea sullii seammá olles Eurohpás. Albbasnjiŋŋelasaide čivggaiguin, gos biebmannoađđi lea stuorimus das predašuvdnaleaktu lea birra 20 vuovderuoiggu/100 beaivvis, ja oktonas albasiidda lea gaskkal 10 ja 15 vuovderuoiggu/100 beaivvis. Albbas sáhttá váikkuhit ruoigopopulašuvnna sakka, muhto váikkuhus njeaidá go lea alibut buvttadannákca (nu gohččoduvvon ovddemušbuvttadeapmi) birrasis. Guorba birrasiin albbas sáhttá doallat vuollin ruoigopopulašuvnna oalle vuollegis dásis, muhto lea eahpečielggas jus dát dilli sáhttá bistevažžan šaddat, dahje jus sáhtálii dagahit stuorra váikkuhusaid, ja maid vejolaš syklalaš (geardduheaddji) johtu. Jus albbas laská vel eanet Oarjeruoŧas de lea vuordimis lassánan predašuvdna ruvdnoruoiggus ja luostegottis, muhto demográfalaš váikkuhusat (namalassii váikkuhusat birgemii, laskamii ja populašuvnna oktiibidjui) vurdojuvvot leat unnán. Ii leat ge mihkkege mii vuoseha ahte albasiin boahtá leat mearkkašahtti váikkuhus meahccespiinniide. Iskamat albasa váikkuhusas eará šlájaide vuoseha ahte albbas sáhttá njeaidit riebanlogu, mii maid sáhtálii leat buorrin riebana bivddáhasaide smávvabivdduin, muhto boađus dáin iskamiin eai leat ovttajienalaččat. Gilvaleapmi gaskkal albasa ja návddi orru leahkimin unna daid meriin mat mii dán rádjái leat vásihan. Ii leat goitge veadjemeahttun ahte návddi predašuvdna ruoiggus sáhttá gártat váttisvuohtan albbaspopulašuvdnii boahtteáiggis. Mii guoská vuovderuigui de lea mihtidan muhtin várraláhttema albasiid vuostá, muhto váilot ain dieđut mat vuosehit vejolaš váikkuhusaid vuovderuoigopopulašuvdnii.

Lodjur

Det finns fyra arter av lodjur i världen inom släktet Lynx, det euro-asiatiska lodjuret (Lynx lynx), den spanska lon eller panterlo (Lynx pardina), den kanadensiska lon (Lynx canadensis) och rödlo (Lynx rufus).

Den euro-asiatiska lon är det lodjur vi har i Skandinavien. Det är den av lodjursarterna som har den största utbredningen i världen, och före- kommer på norra halvklotet från Atlanten i väster till Stilla Havet i öster, och från Ishavet i norr till Medelhavet, Kaspiska havet och Himalaya i söder. Den spanska lon förekommer bara i Spanien, möjligen med några enstaka individer i östra Portugal. Den är en av jordens mest hotade rovdjurs arter, och förekommer i några få mycket små populationer, främst i södra Spanien. Den kanadensiska lon finns i Alaska och större delen av Kanada, samt i några av kontinentala USAs nordliga stater, som Minnesota och Montana. Rödlon förekommer också enbart på den amerikanska kontinenten men är sydligare än kanadalon. Den är spridd över större delen av kontinentala USA (ej Alaska) och i de allra sydligaste delarna av Kanada samt i större delen av Mexiko.

Den euro-asiatiska lon är den fysiskt största arten, nästan dubbelt så stor som de andra arterna. Det är också den enda av lodjursarterna som regel bundet jagar klövvilt. Alla de andra tre arterna är främst småvilt jägare. För den spanska lon är vildkanin det viktigaste bytet, för kanadalon är det snösko hare (Lepus americanus) som är något mindre än vår skogshare. Röd- lon är mindre specialiserad, och även om den föredrar olika arter av småvilt, främst hardjur, är den mer benägen än de andra att ta unga individer av klöv- vilt som vitsvanshjort och åsnehjort.

På grund av den stora skillnaden i predationsmönster mellan den euro- asiatiska lon och de övriga arterna, tar vi i denna kunskapsöversikt endast upp den euro-asiatiska lon. Vi tror inte att predationsmönster och effekter på bytesdjuren hos de övriga tre arterna har någon större relevans för för- ståelsen av ekologin hos den euro-asiatiska lon. I fortsättningen kommer vi för enkelhetens skull också att kalla denna art för enbart lodjur eller lo.

Ett annat kattdjur som möjligen skulle vara mera intressant att jämföra med det euro-asiatiska lodjuret är den nordamerikanska puman. Liksom lodjuret i Europa och norra Asien är den predator på mindre och medelstora klövvilt som finns i deras miljö. Men både puman och dess främsta bytesdjur (vitsvans- och åsnehjort) är betydligt större än lodjuret och dess främsta bytes- djur (rådjur). Jämförelser dem emellan har därför begränsat värde. En vuxen pumahona väger 40–80 kg och vuxna hondjur av vitsvans- och åsnehjort ungefär lika mycket. En skandinavisk lohona väger 16 –20 kg, d.v.s. ungefär som vuxna rågetter. Det finns även stora skillnader både i den bio logiska och fysiska miljön mellan de två bytes-rovdjurssystemen.

Även om lodjuret förekommer över både Europa och hela norra delen av Asien, så har vi inte tillgång till några litteraturuppgifter om lodjurets bytesval och predation utanför Europa, och tyvärr inte heller från den europeiska delen av Ryssland, med undantag för indirekta uppgifter som förekommer i några engelskspråkiga översiktsartiklar. Därför berör den här samman ställningen nästan enbart studier gjorda i Europa exklusive Ryss- land. Skandinaviska studier är refererade i större detalj än de central- och öst europeiska. I den nordligaste delen av lodjurets utbredningsområde är tamren det bytesdjur som föredras av lodjuret, och predation på tamren tas upp i avsnittet om tamrenar och rovdjur.