genom ökad erosion som medför minskad primärproduktion och sämre
skördar, genom ökad frekvens skadliga skogs och markbränder, ibland för
värrade av invasiva främmande växter, genom utbrott av skadeorganismer
och sjukdomar som drabbar inhemska vilda djur och växter, husdjur och
grödor, genom försämrat bete; och genom förlust av reglerande ekosystem
tjänster som kolinlagring och hydrologisk reglering (se svenska exempel
i box 5.3 om utarmade naturtyper i Sverige).
Figur 5.4 Människans globala omvandling av marktäcket. Människans påverkan på landekosystem
genom jakt, insamling, avskogning, uppodling och andra aktiviteter började för 12 000 år sedan, men de storskaliga ändringarna i marktäcket inleddes under den industriella revolutionen, med start under 1700-talet. Karta A visar markomvandlingens intensitet år 1700, och karta B visar situationen år 2000, jämfört med ett naturtillstånd. I dagsläget är det bara stora områden som är olämpliga för jord- och skogsbruk som har undgått omvandlingen. Sedan år 1700 har mer än hälf- ten av landarean genomgått en kraftig omvandling, en fjärdedel av skogarna är borta och jordbruk bedrivs på 30 procent av landarean. (Källa:Figur 4.18 i IPBES-rapporten)
Box 5.2 Förlust och fragmentering av naturskogar i Norrland
Torbjörn Ebenhard
Skogarna i Norrland har brukats under mycket lång tid, men det var först under senare halvan av 1900-talet som först kalhyggesbruket och senare trakthyggesbruket orsakade en genomgripande förändring av landskapet med förlust och fragmentering av natur- och naturlik skog. Forskaren Johan Svensson och hans kollegor har kart lagt den utarmning av skogsekosystem som skett, och analyserat förutsättningarna för att uppnå en fungerande grön infrastruktur. Den fjällnära barrskogsregionen är fortfarande relativt opåverkad av hyggesskogsbruk, har stor geografisk utsträck- ning, god konnektivitet (liten isolering mellan olika skogsområden, och goda spridningsmöjligheter för djur och växter) och stora områden med höga naturvärden. I skogslandskapet i övriga Norrland har större förändringar skett. Den totala arean produktiv skogsmark som inte avverkats sedan mitten av 1900-talet är liten, och de kvarvarande skogarna är utspridda, fragmenterade och påverkade av kanteffekter från intilliggande hyggen. Dessa kvarvarande skogar är, över stora områden, i slutavverkningsbar ålder och avverkas därför för närvarande i stor utsträckning. I Västerbotten, Jämtland och Dalarna är det bara i fjällnära skog som konnektiviteten mellan områden med natur- och naturlik skog finns kvar. I Norrbotten finns konnektivitet längre österut. I övriga skogslandskapet är skogar av högt värde för biologisk mångfald små och isolerade från varandra. För en fungerande grön infrastruktur i Norrlands inland och kustland är det därför nödvändigt att restaurera skogar till ett naturliknande tillstånd, och utöka områdes- skyddet för kvarvarande naturskogar. Ännu ej skyddade värdekärnor i skog, och potentiell kontinuitetsskog (bestånd med uppvuxen skog, även om de idag inte alltid har höga naturvärden) kan bidra till en sådan grön infrastruktur. Trädbärande impediment (huvudsakligen lågproduktiv skog) har i allmänhet lägre naturvärden än produktiv skogs- mark, men de utgör en stor andel av skogsmarken i hela Norrland, i synnerhet i väst och i norr och påverkas mindre av skogsbruket. Därför utgör trädbärande impediment och även träd- och buskmark viktiga ingredienser i en funktionell grön infrastruktur.
Genom utökat områdesskydd skulle det gå att bevara sammanhängande konnektivitet för grandominerad skog, åtminstone för arter med lägre krav på sin livsmiljö. I de områden i Norrland där tall är vanlig skulle detsamma gälla för talldominerad skog. För arter med högre krav på sin livsmiljö är möjligheterna att skapa en grön infra- struktur betydligt mindre, utan att tillgripa restaurering av skogar så att de med tiden efterliknar naturskogar. Utanför fjällbjörkregionen gäller samma sak för arter som är beroende av lövdominerade skogar.
1958 2016 Skog, ej avverkad Öppen mark Skog, avverkad Vatten Höga naturvärden
Tillgängliga livsmiljöer för granskogsarter. Geografisk
fördelning av livsmiljöer för granskogsarter med lägre respektive högre krav på areal och täthet av äldre grandominerad skog, baserat på förekomsten av skyddade områden, skogliga värdekärnor och potentiell kontinuitetsskog. (Figur: Jon Andersson & Grzegorz Mikusin´ski)
Förlust och fragmentering av naturskog. Förlust och fragmen-
tering av skog i Bjurholms kommun, Västerbottens län. Kartan visar ett närmare 3 000 ha stort område med 90 procent skogsmark (2 600 ha), varav 72 procent (1 900 ha) avverkades mellan 1958 och 2016. Den nedre, högra kartan visar samtliga registrerade områden med höga naturvärden (2018), varav ett naturreservat, ett naturvårdsavtal och i övrigt nyckelbiotoper och frivilliga avsättningar. (Figur: Jon Andersson & Grzegorz Mikusin´ski)
Källor:
Svensson, J., Mikusin´ski, G. & Jonsson, B. G. 2019. Det boreala skogslandskapets gröna infrastruktur. Rapport 6910, Naturvårdsverket, Stockholm.
Svensson, J., Bubnicki, J., Jonsson, B. G., Andersson, J. & Mikusin´ski, G. 2020. Conservation significance of intact forest landscapes in the Scandinavian Mountains Green Belt. Landscape Ecology. https://doi.org/10.1007/s10980-020-01088-4 Svensson, J., Andersson, J., Sandström, P., Mikusin´ski, G. & Jonsson, B. G. 2019. Landscape trajectory of natural boreal forest loss as an impediment to green infrastructure. Conservation Biology DOI: 10.1111/cobi.13148
Box 5.3 Utarmade svenska naturtyper
Torbjörn Ebenhard
EU:s art- och habitatdirektiv listar ett antal olika naturtyper av naturvårdsintresse, som ska uppvisa gynnsam bevarandestatus. Utvärdering av tillståndet sker vart sjätte år och ska rapporteras till EU nästa gång 2025. En naturtyps bevarandestatus anses gynnsam när det naturliga utbredningsområdet är stabilt eller ökar, samt att nödvändiga strukturer och funktioner som krävs för att livsmiljön ska bibehållas är säkrade under överskådlig framtid och bevarandestatusen hos typiska arter är gynnsam. Naturtyper som inte når gynnsam bevarandestatus kan betraktas som utarmade ekosystem.
Gynnsam bevarandestatus nås generellt sett inte i någon av de biogeografiska eller marina regionerna i Sverige. Störst antal naturtyper med gynnsam bevarandestatus finns i alpin region, följt av boreal och därefter kontinental region. I gräsmarker, skog och hav återfinns flera naturtyper som utsatts för stor negativ påverkan, vilket minskat deras kvalitet och ibland även deras arealmässiga utbredning.
Alpin Kontinental
Östersjö Atlantis
k
Berg & grotto
r
Fjäl
l
Gräsmarke
r
Sjöar & vattendrag
Sko
g
Våtmarke
r
Berg & grotto
r Dyner Fjäl l Gräsmarke r Hav Kust
Sjöar & vattendrag
Sko g Våtmarke r Hav Hav 5 10 20 15 Antal naturtyper 25 0
Berg & grotto
r
Dyner
Gräsmarke
r
Hav Kust
Sjöar & vattendrag
Sko g Våtmarke r Gynnsam Dålig Boreal Otillfredsställande
Bevarandestatus för svenska naturtyper i olika regioner 2019. (Figur: Naturvårdsverket)
I figuren nedan visas bevarandestatus specifikt för de olika skogliga naturtyperna, vid tre olika rapport- tillfällen. Fjorton av de sexton skogliga naturtyperna bedömds (2019) har dålig eller otillräcklig bevarande- status i samtliga regioner. Bara fjällbjörkskog och skogbevuxen myr i alpin region hade gynnsam bevarandestatus. Trenden över tid är otydlig; för vissa skogstyper sker en viss förbättring, för andra en försämring, men huvudsakligen anses bedöms trenden som antingen stabil eller okänd.