• No results found

Under utvecklingsarbetet med metoden drabbas Johan Norman av en elak-artad cancer och dör efter en tids sjukdom. Det är en konstig och tung tid för alla inblandade, en period flera analytiker berättar om. Det är under denna period jag gör mina första intervjuer med A, B, C och D. De beskriver en osäkerhet kring vad som ska hända med metoden. Ingen kan ersätta Johan Norman, som den centrala person han var. På ett officiellt plan tillsätter man i enlighet med föreningens stadgar en person som både är utbildningsanaly-tiker och färdigutbildad spädbarnsanalyutbildningsanaly-tiker till ny ledare. Denna person tar på sig att leda gruppen vidare, och försöker göra så i Johan Normans anda.

Det blir stundom ett hätskt klimat, man slåss om sina bilder av Johan Norman och hur det kunskapsmässiga arvet ska förvaltas. Det blir en tydlig rätt- och-fel- mentalitet som upplevs som kvävande av vissa analytiker, flera beskriver hur ett renlärighetstänk präglar gruppen. Starka röster menar att

A2: Han hade ju också en mycket styrande sida, han ville ha det på sitt sätt, och så länge man fogade sig i det var allting bra. Men om man inte gjorde det så kunde han bli ganska ordentligt avståndstagande.

Två av analytikerna (A och F) berättar att Johan Norman uttryckte respekt för dem som kliniker, att han respekterade deras arbete. Ett exempel på detta:

A2: Jag uppfattade att han hade ett stort förtroende för mig som analytiker. Så när han talade med mig om hur jag jobbade så upplevde jag aldrig att det var ”von oben”. Utan det var mer som en kollega som ändå hade grundläggande respekt för det jag gjorde.

Johan Norman kunde vara styrande och dominerande, men samtidigt re-spektfull, får jag intrycket av genom mina informanters utsagor.

Men, mitt i detta utvecklingsarbete, så tydligt styrt av Johan Norman med sin starka auktoritet, insjuknar han i cancer. Innan metoden hunnit bli till-räckligt utvecklad och sätta sig i gruppen, dör Johan Norman och en mycket osäker situation uppstår.

I denna beskrivning av fas ett har jag velat tydliggöra hur Johan Norman under denna period sågs som en auktoritet, en mästare som många av analy-tikerna såg mycket upp till. Han hade en vision, och var noga med att de som skulle lära sig metoden spädbarnsanalys skulle hålla sig till denna metod. Han ansåg att det var viktigt med en hög frekvens samt att man hade barnet i fokus hela tiden. Men berättelserna om Johan Norman tyder också på att han inte var helt entydig i dessa frågor. Kommunikationen i seminarierna under denna tid präglas av Johan Normans auktoritet och av att han blir avstånds-tagande gentemot den som inte följer honom.

Fas 2 – Eldsjälen försvinner

Under utvecklingsarbetet med metoden drabbas Johan Norman av en elak-artad cancer och dör efter en tids sjukdom. Det är en konstig och tung tid för alla inblandade, en period flera analytiker berättar om. Det är under denna period jag gör mina första intervjuer med A, B, C och D. De beskriver en osäkerhet kring vad som ska hända med metoden. Ingen kan ersätta Johan Norman, som den centrala person han var. På ett officiellt plan tillsätter man i enlighet med föreningens stadgar en person som både är utbildningsanaly-tiker och färdigutbildad spädbarnsanalyutbildningsanaly-tiker till ny ledare. Denna person tar på sig att leda gruppen vidare, och försöker göra så i Johan Normans anda.

Det blir stundom ett hätskt klimat, man slåss om sina bilder av Johan Norman och hur det kunskapsmässiga arvet ska förvaltas. Det blir en tydlig rätt- och-fel- mentalitet som upplevs som kvävande av vissa analytiker, flera beskriver hur ett renlärighetstänk präglar gruppen. Starka röster menar att

man ska vidmaktålla det Johan Norman värnade om mest: fokus på barnet och att man ska träffas fyra gånger i veckan. Men de egna erfarenheterna från kliniken indikerar att många analytiker har problem med just dessa bi-tar.

När Johan Norman dör blir det tydligt att det fanns en hel del motsätt-ningar i det han förespråkade. Vad förespråkade han egentligen? Det fram-kommer i intervjuerna att Johan Norman har lämnat efter sig lite olika upp-fattningar: kan man bedriva psykoanalys med mindre än att man träffas fyra gånger i veckan? Ja och nej. Det visar sig att Johan i något sammanhang också menat att man visst kan bedriva psykoanalytisk verksamhet i konsul-tationsliknande sammanhang också. Ska man ha fokus bara på barnet, vad händer då med mamman? Vissa analytiker upplever nu att det fanns en skill-nad i vad Johan Norman gjorde och vad han sa att han gjorde, och på vad han lärde ut. Arbetade Johan själv så strikt gentemot spädbarnet som han lärde ut att de andra skulle göra? Vissa analytiker indikerar att han inte gjorde det. Han tog hand om mammorna också, men talade inte om det och fokuserade inte på det i utlärandet av metoden. De som lyssnat på hans band menar att han också talade mycket med mamman. Men eftersom ingen varit med honom i rummet får man gå på hur han säger att han arbetar. Hur han arbetade själv synliggjordes också via hans ljudband, men ingen har enligt F lyssnat på allt, och det var han som valde ut vad de andra skulle lyssna på.

För analytikerna fick otydligheten gentemot mamman konsekvenser. Det var problematiskt för dem att arbeta med spädbarnet på det sättet som Johan Norman förespråkade. Vissa tyckte det var väldigt problematiskt att inte få arbeta med mammorna mer, flera rapporterar att de tappat flera fall på grund av att mammorna inte tyckt att det var meningsfullt och valt att sluta behand-lingen. Och detta är något de får tillfälle att diskutera i gruppen. Flera har känslan att man måste fokusera betydligt mera på mamman för att det ska gå att arbeta på ett meningsfullt sätt, men till en början uttrycker man starka känslor av att det man gör om man arbetar mera med mamman är förbjudet.

Men förutom innehållsliga oenigheter finns även oenighet kring hur hand-ledningen i gruppen skulle gå till. Johan Norman var mycket noga med att det skulle finnas en handledare och att den handledaren skulle leda gruppen. Men starka röster i gruppen vill inte ha det så. Johan Normans förste efter-trädare blir motarbetad i gruppen, är det flera som upplever, och slutar små-ningom i gruppen. Gruppen kommer sedan att periodvis ha två ledare, ef-tersom föreningens stadgar innebär att en utbildningsanalytiker ska hålla i gruppen formellt, men ibland får någon i gruppen som inte är utbildningsa-nalytiker dispens att tillsammans med utbildningsautbildningsa-nalytikern leda semi-narier. De delar då på uppdraget, som består både av att planera, skicka ut information och hålla i själva seminarierna. Att de väljer att vara två kan komma sig av att det är så svårt att utse en person som ledare för gruppen. Johan Norman hade fungerat som gruppens pappa, säger en analytiker, när inte han finns är det svårt för en enda att ta över.

man ska vidmaktålla det Johan Norman värnade om mest: fokus på barnet och att man ska träffas fyra gånger i veckan. Men de egna erfarenheterna från kliniken indikerar att många analytiker har problem med just dessa bi-tar.

När Johan Norman dör blir det tydligt att det fanns en hel del motsätt-ningar i det han förespråkade. Vad förespråkade han egentligen? Det fram-kommer i intervjuerna att Johan Norman har lämnat efter sig lite olika upp-fattningar: kan man bedriva psykoanalys med mindre än att man träffas fyra gånger i veckan? Ja och nej. Det visar sig att Johan i något sammanhang också menat att man visst kan bedriva psykoanalytisk verksamhet i konsul-tationsliknande sammanhang också. Ska man ha fokus bara på barnet, vad händer då med mamman? Vissa analytiker upplever nu att det fanns en skill-nad i vad Johan Norman gjorde och vad han sa att han gjorde, och på vad han lärde ut. Arbetade Johan själv så strikt gentemot spädbarnet som han lärde ut att de andra skulle göra? Vissa analytiker indikerar att han inte gjorde det. Han tog hand om mammorna också, men talade inte om det och fokuserade inte på det i utlärandet av metoden. De som lyssnat på hans band menar att han också talade mycket med mamman. Men eftersom ingen varit med honom i rummet får man gå på hur han säger att han arbetar. Hur han arbetade själv synliggjordes också via hans ljudband, men ingen har enligt F lyssnat på allt, och det var han som valde ut vad de andra skulle lyssna på.

För analytikerna fick otydligheten gentemot mamman konsekvenser. Det var problematiskt för dem att arbeta med spädbarnet på det sättet som Johan Norman förespråkade. Vissa tyckte det var väldigt problematiskt att inte få arbeta med mammorna mer, flera rapporterar att de tappat flera fall på grund av att mammorna inte tyckt att det var meningsfullt och valt att sluta behand-lingen. Och detta är något de får tillfälle att diskutera i gruppen. Flera har känslan att man måste fokusera betydligt mera på mamman för att det ska gå att arbeta på ett meningsfullt sätt, men till en början uttrycker man starka känslor av att det man gör om man arbetar mera med mamman är förbjudet.

Men förutom innehållsliga oenigheter finns även oenighet kring hur hand-ledningen i gruppen skulle gå till. Johan Norman var mycket noga med att det skulle finnas en handledare och att den handledaren skulle leda gruppen. Men starka röster i gruppen vill inte ha det så. Johan Normans förste efter-trädare blir motarbetad i gruppen, är det flera som upplever, och slutar små-ningom i gruppen. Gruppen kommer sedan att periodvis ha två ledare, ef-tersom föreningens stadgar innebär att en utbildningsanalytiker ska hålla i gruppen formellt, men ibland får någon i gruppen som inte är utbildningsa-nalytiker dispens att tillsammans med utbildningsautbildningsa-nalytikern leda semi-narier. De delar då på uppdraget, som består både av att planera, skicka ut information och hålla i själva seminarierna. Att de väljer att vara två kan komma sig av att det är så svårt att utse en person som ledare för gruppen. Johan Norman hade fungerat som gruppens pappa, säger en analytiker, när inte han finns är det svårt för en enda att ta över.

Vilsenhet kring metodfrågor

När gruppen blir lämnad utan ledare är situationen oklar. Johan Norman finns med som en mycket formande faktor för alla analytiker i gruppen, men det är inte lätt att följa Johans metod när erfarenheterna från den egna prakti-ken gör sig gällande. Det är inte alla mamma-barn par som det går att arbeta ”i Johans anda med” på det sättet som han förespråkat.

H1: Det är som ett trauma i gruppen att han gick bort så tidigt. Enligt min uppfattning, det hann aldrig riktigt sätta sig hos oss andra den här metoden. Det är en stor grej i sig, hur gruppen har handskats med att han gick bort. Hur gruppen hanterar Johan Normans bortgång är en viktig ingrediens i for-mandet av ny kunskap, det finns mycket sorg och saknad att bearbeta, han lämnar ett stort tomrum efter sig och ett arv, ett påbörjat projekt att utveckla spädbarnsanalys. Detta arv, hur ska det förvaltas? Men det finns också en öppning, Johan Norman har som auktoritet och initiativtagare kunnat forma behandlingen, men nu är det upp till gruppen att ta över detta uppdrag. Det finns många frågetecken. Ska behandlingen även i fortsättningen kallas spädbarnsanalys? Hur ska den presenteras? Vad innebär behandlingen? Vad ska nu hända med metoden, ska man fortsätta gå i Johan Normans anda och ha fokus på spädbarnet/barnet, eller ska man utveckla metoden i någon an-nan riktning? Och hur gör man när man har två personer i analysrummet?

Det finns många metodfrågor att ta ställning till, och några av analytiker-na uttrycker en stark känsla av osäkerhet inför hur man ska arbeta. En av dem säger att ”det finns mycket metodfrågor vi är ganska vilsna kring” (C1). I gemensamma samtal reflekterar man kring metodfrågor, och analytikerns egen åsikt om vad spädbarnsanalys är påverkas av gruppens diskussioner. Men det finns en vilsenhet i gruppen, och det är varken tydligt hur metoden ska utvecklas eller vad den ska kallas.

B1: Jo, alltså den här verksamheten är… några kallar den för spädbarnsanalys, fast jag gillar inte det uttrycket för att man kan ju inte bedriva psykoanalys med spädbarn riktigt på det sättet utan det är ju helt enkelt så att mamman el-ler pappan och barnet träffar en psykoanalytiker som intresserar sig för mam-man och barnet. Vi försöker alltså arbeta upp en kommunikationskanal med barnet. Och med mamman förstås, men problemet med mamman och pappan är att de kan känna sig lite utanför.

Citatet ovan speglar ett tvivel i lämpligheten av att kalla metoden just späd-barnsanalys, ett tvivel som flera analytiker visar. Analytikern i citatet ovan anser inte att man kan bedriva psykoanalys med ett spädbarn på ett sådant sätt, att termen spädbarnsanalys skulle vara motiverat. Andra kommentarer till varför termen spädbarnsanalys inte är motiverad, handlar om att det är relationen som är i fokus.

Vilsenhet kring metodfrågor

När gruppen blir lämnad utan ledare är situationen oklar. Johan Norman finns med som en mycket formande faktor för alla analytiker i gruppen, men det är inte lätt att följa Johans metod när erfarenheterna från den egna prakti-ken gör sig gällande. Det är inte alla mamma-barn par som det går att arbeta ”i Johans anda med” på det sättet som han förespråkat.

H1: Det är som ett trauma i gruppen att han gick bort så tidigt. Enligt min uppfattning, det hann aldrig riktigt sätta sig hos oss andra den här metoden. Det är en stor grej i sig, hur gruppen har handskats med att han gick bort. Hur gruppen hanterar Johan Normans bortgång är en viktig ingrediens i for-mandet av ny kunskap, det finns mycket sorg och saknad att bearbeta, han lämnar ett stort tomrum efter sig och ett arv, ett påbörjat projekt att utveckla spädbarnsanalys. Detta arv, hur ska det förvaltas? Men det finns också en öppning, Johan Norman har som auktoritet och initiativtagare kunnat forma behandlingen, men nu är det upp till gruppen att ta över detta uppdrag. Det finns många frågetecken. Ska behandlingen även i fortsättningen kallas spädbarnsanalys? Hur ska den presenteras? Vad innebär behandlingen? Vad ska nu hända med metoden, ska man fortsätta gå i Johan Normans anda och ha fokus på spädbarnet/barnet, eller ska man utveckla metoden i någon an-nan riktning? Och hur gör man när man har två personer i analysrummet?

Det finns många metodfrågor att ta ställning till, och några av analytiker-na uttrycker en stark känsla av osäkerhet inför hur man ska arbeta. En av dem säger att ”det finns mycket metodfrågor vi är ganska vilsna kring” (C1). I gemensamma samtal reflekterar man kring metodfrågor, och analytikerns egen åsikt om vad spädbarnsanalys är påverkas av gruppens diskussioner. Men det finns en vilsenhet i gruppen, och det är varken tydligt hur metoden ska utvecklas eller vad den ska kallas.

B1: Jo, alltså den här verksamheten är… några kallar den för spädbarnsanalys, fast jag gillar inte det uttrycket för att man kan ju inte bedriva psykoanalys med spädbarn riktigt på det sättet utan det är ju helt enkelt så att mamman el-ler pappan och barnet träffar en psykoanalytiker som intresserar sig för mam-man och barnet. Vi försöker alltså arbeta upp en kommunikationskanal med barnet. Och med mamman förstås, men problemet med mamman och pappan är att de kan känna sig lite utanför.

Citatet ovan speglar ett tvivel i lämpligheten av att kalla metoden just späd-barnsanalys, ett tvivel som flera analytiker visar. Analytikern i citatet ovan anser inte att man kan bedriva psykoanalys med ett spädbarn på ett sådant sätt, att termen spädbarnsanalys skulle vara motiverat. Andra kommentarer till varför termen spädbarnsanalys inte är motiverad, handlar om att det är relationen som är i fokus.

Betydelsen av Fallet Lisa som modell

Som en modell för vad spädbarnspsykoanalys innebär berättar flera av ana-lytikerna om fallet Lisa, som tidigare framgått var fallet Lisa Johan Normans första fall som han berättat och skrivit om. Fallet Lisa presenteras i resultat-kapitel 1 och handlar om en mamma som söker Johan Norman med sin sex månader gamla flicka. Mamman var så deprimerad att hon var svår att få kontakt med, Johan Norman började då prata med barnet istället. Ju mer han pratade desto mer kontakt fick han och flickan ”kom till liv” som en analyti-ker uttrycanalyti-ker det, och fortsätter:

B1: Och det var ju en överraskande händelse och allteftersom de höll på och han pratade med ungen så fick ungen liv i mamman. Och det är det som är psykoanalys med spädbarn, att man pratar med barnet och barnet faktiskt kan få igång en mamma på det här sättet. Men det här är ju ett sorts scenario, ett fall, men om man träffar en mamma som är full av liv och bekymrad blir det ju alldeles- det är oundvikligt att man också pratar med mamman. Vilket gör att den här typen av interventioner att vi måste ta hand om det här smärt-samma, gör att mammans tålighet, mammans förmåga att härbärgera ungens smärtsamma tillstånd ökar. På det sättet går ju den här arbetsmetoden också via mamman.

Fallet Lisa beskrivs av flera av analytikerna, som ett exempel på vad späd-barnsanalys är, det var där Johan Norman inledde sin beskrivning av vad spädbarnsanalys är, och detta fall står för den första föreställningen. Det är först när analytikerna får erfarenhet av egna fall som bilden om fallet Lisa som modell för behandlingen kan utmanas och ersättas med andra bilder av vad spädbarnsanalys är. I och med att analytikerna får egen erfarenhet kon-staterar de att när mamman är mera kontaktbar och full av liv går det inte att bara prata med spädbarnet.

Fallet Lisa har fungerat som modell för flera analytiker, trots att förutsätt-ningarna för fallet Lisa är ganska specifika för just det fallet, med ett starkt barn och en mycket deprimerad mamma. Det här är också ett exempel på hur teoretisk kunskap kan krocka med erfarenheterna i praktiken. I teorin kunde man arbeta med ett spädbarn på det exklusiva sätt som Johan Norman upp-levde att han lyckades med och teoretiserade kring. Men när teorierna skulle omsättas i praktiken av de andra analytikerna höll det inte. Det fungerade inte för dem att arbeta med spädbarnet på det intensiva sätt som Johan Nor-man förespråkade. Men att kritisera teorin och utveckla den var till en början knepigt. I fas 1 för att Johan Norman var en stark ledare för gruppen och hade en tydlig vision, i fas 2 för att gruppen efter Johan Normans bortgång värnade om hans idéer och tankar. Johan Normans åsikt, vare sig han finns i gruppen eller ej, verkar väga tyngre för flera analytiker än deras egen upp-fattning och erfarenhet. Gruppen fortsatte att värna om icke hållbara idéer efter att Johan Norman inte längre fanns kvar.

Betydelsen av Fallet Lisa som modell

Som en modell för vad spädbarnspsykoanalys innebär berättar flera av ana-lytikerna om fallet Lisa, som tidigare framgått var fallet Lisa Johan Normans första fall som han berättat och skrivit om. Fallet Lisa presenteras i resultat-kapitel 1 och handlar om en mamma som söker Johan Norman med sin sex

Related documents