Vem är eleven?

De första yrkesbrandmännen i Sverige värvades under senare delen 1800-talet. De kom från det militära och tog därifrån med sig kunskap om organisation och ledning och vanan att utbilda och öva. Soldater blev ”brandsoldater”. Det militära arvet gör sig fortfarande påmint i unifor- mer, gradbeteckningar och en hierarkisk organisation. Beteckningen brandkapten användes länge och man talar fortfarande om brandmän och befäl. Brandkårerna växte i takt med städernas framväxt. De behöv- de vara självförsörjande på nödvändig hantverkskunskap, vilket gjorde

54

att man så småningom också började anställa män med yrkeskunskaper från andra områden än det militära. Senare blev det också vanligt att anställa duktiga idrottsmän.42 _{Ericson (2004:68) poängterar att faktorer} som släktband, vänskapskrets, lagidrott och yrkeserfarenhet haft avgö- rande betydelse för vilka som fått och får anställning som brandmän och att detta i sin tur inneburit och fortfarande innebär ett slags kvotering av arbetarklassmän.43 _{De brandmän som framträder i denna studie har} emellertid olika social bakgrund och olika gymnasielinjer bakom sig. I föräldraleden finns såväl arbetare som universitetsutbildade tjänstemän och egna företagare.

Yrket är populärt och när heltidstjänster annonseras ut lockar de många sökande, särskilt i storstäderna.44 _{Flera räddningstjänster har ut-} förliga hemsidor med information till allmänheten där ibland också kommunens anställningskrav preciseras.45 _{Praktiskt handlag, stresstålig-} het, samarbetsförmåga, vilja och förmåga att hjälpa nödställda är egen- skapskrav som betonas av flera kårer. De nyanställda ges oftast en grund- läggande utbildning på hemmakåren. Därefter socialiseras de in i yrket och yrkeskulturen genom att delta i det dagliga arbetet. Efter minst ett års anställning ska de genomföra en 15 veckors utbildning vid en av Räddningsverkets skolor. Denna utbildning är emellertid på väg att för- svinna, sedan Räddningsverket hösten 2003 infört en eftergymnasial,

42 _{Se t.ex. Brandsjö (1988, 1996, 2003) och Nyström (1997) för utförligare} räddningstjänsthistorik.

43 _{Kommunal räddningstjänst är mycket mansdominerad och alla mina informanter} är män. Av de cirka 6000 heltidsbrandmännen är endast omkring 20 kvinnor (Andersson 2004). Bland brandingenjörerna och i deltidskårerna är andelen kvinnor något högre. Drygt 100 av totalt drygt 11000 deltidsbrandmän och befäl är kvinnor (Ericson 2004:16). Räddningsverket arbetar på regeringens uppdrag för att öka antalet kvinnor i kommunal räddningstjänst. Se Andersson (1997),

Arbetslivsinstitutet (1998:4), Ericson (2004). Frågan om kvinnliga brandmän har debatterats livligt, inte minst på insändarsidorna i Räddningsverkets tidning Sirenen. 44 _{Vid rekryteringen i Stockholm 1998, anställdes 30 brandmän av 971 sökande. Vid} rekryteringen 2002 fanns 450 sökande till 30 tjänster (Jansson 2002). Som meriter räknades brandmansutbildning, praktisk yrkesutbildning och yrkeserfarenhet, sjukvårdsutbildning, ledarerfarenhet, skepparexamen, dykutbildning och pedagogisk erfarenhet (Stockholms brandförsvar 2002).

45 _{En utmärkt ingång till ”Räddningstjänstsverige” är Helsingborgs brandförsvars} hemsida: www.helsingborg.se/brand/

55

icke-obligatorisk, tvåårig utbildning utan något krav på anställning i kommunal räddningstjänst.46

Yrkesval, yrkeskrav och yrkeskultur

De brandmän jag samtalat med ger olika motiv för sitt yrkesval. I flera fall tycks det ha varit slumpen som styrt yrkesvalet, men det är tydligt att de speciella utmaningarna i arbetet lockar, liksom viljan att hjälpa människor i

nöd. Flera av brandmännen uttrycker att de medvetet valt ett händelserikt,

praktiskt yrke och inte ett skrivsbordsjobb. De har valt ett yrke där de får jobba med hela kroppen, ett yrke som kan vara både fysiskt och psykiskt påfrestande. Att få göra sådant som andra inte klarar av är en utmaning som tilltalar dem. En brandman betonade särskilt att han sökt sig till yrket för att få arbeta i en grupp där alla gör sitt yttersta när det gäller. Viljan att jobba i grupp nämndes av flera brandmän, liksom behovet av omväxling i arbetet. Ingen av brandmännen antydde något som skulle kunna tyda på att de ångrat sitt yrkesval. De uttalade alla en mycket positiv

inställning till jobbet. De sa sig uppskatta trivseln, det goda kamratskapet

och att det är ordning och reda på arbetsplatsen, att man vet vad som gäller.

Vilka egenskaper menar då brandmännen att man måste ha för att kunna utföra arbetet väl och fungera i arbetsgruppen? Spetsarna på den stjärna som de flesta räddningstjänster har i sitt emblem, på hjälmar och uniformer, symboliserar kunskap, lojalitet, mod, omtanke, skicklighet, takt,

uppmärksamhet och uthållighet (Svenska Brandförsvarsföreningen 2003). De

brandmän jag talade med rabblade inte upp dessa begrepp, men vid någ- ra tillfällen fördes stjärnan på tal och egenskaperna framfördes också indirekt i flera sammanhang. För att vara en bra brandman krävs prak- tiskt handlag och rätt personlighet, enligt brandmännen. Fysisk styrka nämndes som en grundläggande egenskap, men framför allt var mina informanter överens om att en bra brandman behöver praktisk handlings-

förmåga och veta vad han klarar av, veta sina begränsningar och veta vad som händer när man agerar på det ena eller andra sättet. Det gäller att vara uppfinningsrik

och handlingskraftig och inte stå maktlös i någon situation. En brandman ”springer in där andra springer ut” och ”kan inte ringa 112 efter hjälp”sa

46 _{Se vidare Räddningsverkets hemsida www.srv.se och avhandlingens} slutdiskussion.

56

flera brandmän när de beskrev yrkesrollen. Av våra samtal framgick att brandmännen gillar, och ska gilla, när det händer saker och det står liv på spel. Att de vill, och ska kunna, lösa uppgifter snabbt och effektivt. En brandman ska kunna samarbeta i grupp, veta vad han ska göra i olika situationer och hur detta ska göras. Han ska vara målmedveten och ha ett bra självförtroende. Några av brandmännen tillade i senare samtal att en bra brandman ska vara ödmjuk men samtidigt stark i sig själv. Han ska vara seriös och ta yrket på allvar, kunna jobba och tänka tillsammans med andra, vara god kamrat och ha lätt för att umgås med folk, kunna ge och ta och vara öppen för improvisation.

Både självsäkerhet och självkänsla krävs i arbetet, enligt brandmännen. Självsäkerhet innebär inte att vara dryg eller stöddig, utan beskrevs sna- rast som motsats till osäkerhet; självsäkerhet som kommer av att man vet att man klarar av den uppgift man ska utföra. Sådan självsäkerhet behövs för att man ska veta ”när det är dags att vända”, och när man ska ta hand om skadade eller upprörda människor. Det gäller att vara trovärdig både inför andra och inför sig själv för att kunna säga till en olycksdrabbad: ”Nu tar vi över” med betydelsen: ”Lita på oss. Vi fixar detta.” Brandman 6 säger nedan att han ser sig själv som stark och litet utvald:

ALG: Hur ser man sig själv som brandman?

B6:3: 47 _{Ja, hur ser man sig själv som brandman? Ja du, man ser sig väl som}

ganska stark. Det gör man. ALG: Stark?

B6: Ja, psykiskt och fysiskt. Det tror jag. Inga övermänniskor, men litet ut- över det vanliga. Det tror jag nog. Litet utvald… skulle jag kunna tänka mig. ALG: Det måste ju vara skönt att vakna så varje morgon.

B6: Nej, man tänker inte på det. Men jag tror om man tänker efter litet så. Jag tänker ju inte på det. Det bara är där och det blir ju mer och mer så. ALG: Känner du någon skillnad nu då mot i det militära? Där skulle du väl också vara stark och utvald?

B6: Nej, det är inte alls likadant. // Det kanske har att göra med att man hjälper folk. Jag vet inte. Har det det? Det där med den sociala biten att du är litet räddaren i nöden. Att man känner att man har ett sådant ansvar. Att man växer med det. Det har man ju inte som militär riktigt. Det blir ett an- nat förhållande. Nej, det är en jävla röra av att spela hjälte…eller hjälte? och jobba i grupp.

47 _{Markeringen B6:3 betyder Brandman 6 vid det tredje intervjutillfället, B3:1 att} citatet är hämtat från den första intervjun med Brandman 3 osv. Tre punkter i replikerna markerar tystnad eller tvekan, // markerar överhoppad text.

57

Vid det första intervjutillfället, i början av utbildningen, frågade jag brandmännen vad de skulle göra om de stötte på svårigheter i studierna. Jag var ute efter studiestrategier men fick svar som också återspeglar attityder och förhållningssätt i brandmännens livsvärld. Brandmännen visade påtaglig framåtanda och tilltro till den egna förmågan och gruppen. Ingen sa sig ha ägnat en tanke åt eventuella tillkortakommanden. De tycktes snarast förvirrade av min fråga:

ALG: Om det kommer några svårigheter? Har du funderat på det? B6:1:Hur då menar du?

ALG: Om det dyker upp svårigheter…

B6: Mm, mj…ja… Hur då menar du? Stöter på problem? Problem, rent teo- retiskt då? Om jag inte skulle klara…?

ALG: Ja, om det skulle uppstå några problem.

B6: Nej, något sådant har jag aldrig oroat mig för. Jag är i den fulla tron att jag har ju, eller jag har ju nästan varit inne på alla områden hemma på statio- nen, på preparandkursen och under tjänstgöringstiden. Nu går man litet djupare, men det är inget som är främmande skulle jag tro och det som är främmande, det får man väl ta tag i. Just teoretiska bitar då. Kanske det här med problembaserad inlärning… Men jag känner ingen oro så där. Det gör jag inte.

ALG: Men om det skulle hända något så att det blev ett stopp och du skulle känna att detta är hopplöst. Vad gör du då?

B6: Ja… (skratt) Vad menar du? Vadå, om jag skulle...? Hur menar du? ALG: Ja, om du skulle känna att det här går inte?

B6: Det är över min nivå, menar du? Eller att jag inte klarar av det? Ja, då får jag väl… Innan det sker så hoppas jag att jag har pratat med lärarna ordent- ligt, så att jag fått koll på situationen ordentligt och jämfört med mina kam- rater. Vad gör dom som inte jag gör kanske? Jämföra litet och se om man är på fel spår. Man får ju först och främst jämföra och sedan prata med lärarna om man inte hänger med kanske. Om det nu skulle inträffa.

Brandman 3 betonade att man inte fick sätta en begränsning på sig själv genom att utgå ifrån att man inte skulle klara av något:

B3:1:Nä, man kan ju inte ha den inställningen att det här kanske inte jag kla- rar för då har du ju satt en gräns på dig själv. Man får göra upp att det här det klarar jag… och vara litet tuff mot sig själv och förmå sig själv att gå framåt. Man kan ju inte backa sig framåt för det går ju inte.

58

Yrkesstolthet, gruppkänsla och kåranda

Brandmännen vet att de utför viktiga uppgifter. När de speglar sig i all- mänhetens reaktioner kan de känna sig uppskattade. I tidningsreportage från bränder och andra olyckor uttalas sällan kritik mot räddningstjäns- ten. Tvärtom skrivs vanligtvis att ”räddningstjänsten var snabbt på plats”. En annan gärna citerad utsaga säger att ”brandmän räddar andra människor med fara för sitt eget liv”. Så nära en uttalad personifiering av hjälterollen48 _{kommer inte många yrkesgrupper. De brandmän jag mötte} tycktes emellertid gå in i och ut ur hjälterollen när de fann att de själva eller omgivningen behövde det. ”Spela hjälte” var ett uttryck de använde för något man gör när det krävs; i direkta livräddningssituationer eller om man måste agera säkert och auktoritärt för att kunna styra hjälpbe- hövande och eventuellt förvirrade människor.

Det faktum att man utför arbetsuppgifter som värderas högt av omgivningen och som inte vem som helst kan utföra stärker gruppkänslan. Brandmännen lät mig förstå att arbetsgruppen är viktig för dem. De trivs med att jobba i grupp och viljan att tillhöra brandmansgruppen är stark. Därmed är de också beredda att anpassa sig till gruppens och kulturens krav och till yrkesjargongen. Flera av brandmännen påpekade att perso- ner med samma läggning söker sig till yrket, vilket gör arbetsgrupperna homogena. Det är viktigt att man kan lita på varandra och på att var och en kan utföra de handlingar som krävs, när man utför svåra arbetsuppgif- ter i grupp, sa brandmännen. Gruppkänslan behövs om man ska kunna jobba bra tillsammans och trivseln i jobbet tillåts inte gå under en viss nivå utan att åtgärder vidtas. Arbetsgruppen beskrivs ofta som en familj med gemensamma erfarenheter som stärker sammanhållningen. De brandmän jag talade med fann det emellertid svårt att förklara familje- känslan för utomstående. De sa att den måste upplevas och endast kan förstås av dem som tillhör gruppen.49

48 _{Se t.ex. Moxnes (1995).}

49 _{Jfr. Ericson (2004). Av en brandmästare från Stockholm blir jag rekommenderad} att läsa Inger Frimanssons (2000) Mannen med oxhjärtat för att få veta mer om hur det kan vara på en brandstation. Frimansson tillbringade mycket tid på en brandstation i Stockholm när hon samlade material till boken och brandmästaren fann bokens person- och miljöskildring trovärdig. Också i facktidskrifter som

Sirenen, Brand och Räddning, Brandmannen m.fl. kan man få viss insikt i hur det ser ut

59

ALG: Just det, och du säger familj, och alla de andra säger familj. Och då undrar jag vad det innebär och ni säger trivsel och att ni trivs så jäkla bra. Hur kan den trivseln komma sig?

B5:3: Ja, det är väl för att arbetsuppgifterna är livsnödvändiga, skulle man kunna säga. Det arbete vi utför och det vi håller på med, det är ju något som måste finnas, som ingen klarar sig utan. Det är ju det vi talade om i förra in- tervjun också, att jobbet består i att vi tar över där ingen annan kan göra nå- got mer. Och sådana uppgifter gör ju att det aldrig blir tråkigt att jobba och att vara på arbetsplatsen. Då är det klart att man trivs ihop. //Alla är inte lika, men alla har vissa drag som gör att man blir en homogen grupp. Det är ju vissa delar i ens personlighet som gör att man passar in i arbetet också. På andra typer av arbetsplatser samlas alla kategorier människor ur alla sam- hällsskikt och alla typer av folk, men hos oss finns det egentligen…Ja, alla är ju inte lika, men hos oss finns det en samlad skara som har samma…inte samma, men… Ja, vi är lika.

ALG: Sen blir man ju lika av att vara tillsammans också.

B5: Ja, det gör man ju. Definitivt. Det har man ju sett. Det ser man ju på de precis nya. De som inte varit inne i detta förut. Dom får ett visst beteende. Dom blir brandmän. // Så som vi är på brandstationen, det kan man inte vara någon annanstans än där. // Man talar på ett visst sätt och man svarar på ett visst sätt och det blir fel i övriga samhället.

Brandmansyrket upplevs inte som något vanligt kneg. Att gå till jobbet sågs inte som något nödvändigt ont av de brandmän jag talade med. Tvärtom gör gemenskapen och trivseln det roligt att gå till jobbet till och med en fredagskväll då andra yrkesgrupper vanligtvis vill vara med famil- jen, sa en brandman. De säger också att de åker hem till brandstationen, till skillnad från andra yrkesgrupper som snarare betonar att man åker

hem från arbetsplatsen. Flera brandmän berättade för mig om jul- och

nyårsaftnar då tjänstgörande brandmän tar med sig hustrur och barn till brandstationen och firar kvällen tillsammans, med eventuella avbrott för uttryckning. Brandmännen höll med om att yrkesgemenskapen och den starka bindningen i arbetsgruppen kan leda till att gruppen sluter sig mot omvärlden. De påpekade emellertid att det också finns ett liv utanför brandstationen som är viktigt.

Jantelag för nykomlingar

Brandmännen lät mig förstå att nyanställda utsätts för någon form av specialbehandling, vilken emellertid tycks variera från kår till kår och till viss del också från person till person. Även om anställningen i princip är en inträdesbiljett till kulturen bör man som nykomling vara lyhörd för

60

vilket beteende som förväntas och finna sig i att bemötas med viss miss- tänksamhet. Nykomlingarna ska veta sin plats. ”Det finns de i den äldre generationen som menar att man måste ha jobbat i flera år för att få yttra sig”, sa Brandman 6. Den som vill veta något vänder sig till den som har mest auktoritet på området sedan tidigare, inte till en nykomling. Och nykomlingen lär sig hålla tyst även om han kan mer än den tillfrågade. Som nybörjare ska man inte tro att man är något: ”Man kan ingenting, man är inte värd någonting och man ska inte säga någonting. Det bara är så”, sa Brandman 5 som också visste att prövotiden var övergående:

ALG: Man säger att det är en ganska sluten grupp som inte gärna släpper in någon. Hur kommer det sig? Eller hur märker man detta?

B5:3 Det är väl som att släppa in någon i ens egen familj, eller ens eget hus. Det gör man ju inte heller helt apropå bara. Det är ju som om man bjuder in gäster. Då har man ju ett visst förhållningssätt till dem, till skillnad mot hur man förhåller sig i familjen. Och så är det ju det att vi jobbar så tätt ihop och så ofta, och är med om så mycket tillsammans. Så man blir som en fa- milj och det är ju ingen som kan stövla rätt in och tro att man bara kan ta en given plats direkt. //

ALG: Så dom måste man liksom vara litet avvaktande mot? B5: Ja, verkligen.

ALG: Hur upplevde du det, när du blev avvaktande bemött? Visste du att det var test?

B5: Ja, det vet man.

ALG: För passersedeln hade du ju redan i och med att du fick komma dit, att du var anställd?

B5: Ja. Ja, visst. Det vet man ju att det är. Det är väl inte alla som vet kanske och det är ju dom som får problem att komma in i gänget och bli acceptera- de. Man måste köpa det. Även om man vet att dom driver med en så måste man liksom köpa det och svälja det. Det hör till och det är en gång som det ska vara. Det måste alla göra för att så småningom bli accepterade. Kan man inte köpa det läget så kommer man aldrig in på ett vettigt sätt.

Nykomlingarna gör tydligen bäst i att följa jantelagen till dess de accepte- rats fullt ut. De kallas ”glitter”, ”kalv”, ”kidde”, ”palt”, ”unge” etc. Vad det kan innebära lär sig den lyhörde genom praktikens ord och handling- ar. Ett olämpligt beteende kan kommenteras med ord eller tydliga gester. Brandman 1 betonade i ett telefonsamtal nästan ett år efter utbildningen, att han skulle komma att ”räknas som kidde länge till”. I citatet nedan berättar Brandman 3, som uppenbarligen är väl medveten om sin plats i hierarkin, hur han tagit hjälp av en mer erfaren kamrat i sitt lärande. Han

61

svalde sin stolthet, visade att han som nybörjare inte kunde så mycket och bad helt enkelt om hjälp. Han fick det stöd han ville ha men också gliringar från den kunnigare kamraten:

B3:2: Och sen så har jag lärt mig väldigt mycket på att man har haft med sig rutinerade personer.// Man får ju ta dom på ett sätt att man frågar så: ”Jag är inte så bra på detta och om du följer med mig in så ser du att jag gjort nåt fel så lugnar du ner mig och så säger du: Gör så och så och tänk på det och det.” // Och det har han gjort. Jag menar, gliringar det kommer, men vad fan, det är bara att ge tillbaks. Har du ingen chans på sex veckor, så kanske