De strukturella orsakerna till skolsegregationen ligger bortom skolornas och skol- förvaltningarnas påverkanshorisont. Däremot kan skolorna spela en roll för eleverna som individer och fungera som mötesplatser där de får tillfälle och möjlighet att ex- istera utanför kategoriseringarnas ramar. De dominerande bilderna av förorterna och miljonprogramområdena som parallellsamhällen, utanförskapsområden med egna normer, regler och sociala koder får också betydelse och mening för skolsegregatio- nen (Dahlstedt, 2018). Invånarna i städernas förorter betraktas implicit eller explicit som problem (Se även Lozic, Ljungberg och Harju i denna antologi). Förväntning- arna på barn och unga är starkt präglade av bristperspektiv och bilder där invånare i hela stadsdelar i det offentliga samtalet gestaltas som bärare av tillkortakommanden. Mer än halva elevpopulationen i Malmös kommunala grundskolor, det vill säga ma- joriteten, har invandrar- eller flyktingbakgrund och tillhör alltså inte den elevkategori som i Sydsvenskan går under beteckningen ”svenska elever”. Om dessa elever inte är svenskar – vad är de då? Är det möjligen så att kategoriseringen av dem som svaga och icke-svenska elever medför att de betraktas som tillfälliga eller permanenta be- sökare i staden Malmö? Är de en del av staden och stadens historia? Finns det något relevant existentiellt argument för eleverna att intressera sig för stadens historia och miljö, eller ska de anta turistens och den tillfällige museibesökarens perspektiv och förhållningssätt? Om eleverna själva upplever sig som exkluderade, vid sidan av och som motvilligt emottagna besökare, utan tillträde till det ”det svenska” är risken över- hängande att hindren blir oöverstigliga.
Det omgivande samhällets definitioner och kategoriseringar av eleverna är både många och oklara, men gemensamt för dem är att de för det mesta fungerar
158
Jonas Sjölandersärskiljande. Även de mest välvilliga kategoriseringarna kan innehålla exkluderande anslag och inslag – från Skolverkets märkliga definition av ”nyanlända elever” (min- dre än 4 år i svensk skola) till begreppet ”annan bakgrund”. Det alltmer polarisera- de klassamhällets och det neoliberala paradigmets sociala konsekvenser tonas ned i det offentliga samtalet – exempelvis på ledarsidorna i Göteborgsposten eller i den politiska debatten – i stället hamnar annorlundahet och kulturella skillnader i för- grunden. I förstäderna finns de potentiella terroristerna, de kriminella och utövarna av hedersvåld: där finns de andra och där finns de andras barn. Vissa skolor reser- veras för de andras barn – de svaga barnen; medan andra skolor, prestigeskolorna, reserveras för de starka svenska barnen och barn med utländsk bakgrund som har föräldrar med kraft och förmåga att välja. Så ser det fria skolvalets konsekvenser ut. Skolorna och skolförvaltningarna i staden har begränsade möjligheter att påverka var eleverna hamnar. Valfriheten och skolsegregationen är reglerad och cementerad av lagstiftning.
I Malmökommissionens huvudrapport framgår att ojämlikheten och skillnaderna i barn och ungas livsvillkor är påtagliga i Malmö. Även om det 2013, när Kommissi- onens rapport publicerades, delvis saknades systematiska undersökningar och data, fanns det tillräckliga belägg för att konstatera att så var fallet. Det var till och med san- nolikt att kommissionens utsagor var en underskattning av den verkliga situationen, konstaterades det i rapporten. Skillnader i livsvillkor kunde fastställas med avseende på hälsa, boendeförhållanden och socioekonomisk status vilket också förde med sig skillnad i kognitiva förmågor hos barnen i jämförelse. En av de största utmaningarna för kommunen och skolförvaltningarna har följaktligen under det senaste decenniet varit att bryta mönster av segregation och social exkludering. Detta är en komplex och mångfacetterad fråga. Segregationen uppstår som ett led i många parallella processer. Det går inte ignorera att majoritetssamhällets – ett problematiskt begrepp i Malmö, med tanke på befolkningsstrukturen – underliggande normer och etablerade förvänt- ningar på ”den andre” spelar roll i de processer som reproducerar och vidmakthåller den rådande ordningen. Den forskning som finns på området visar också att föräld- rarnas utbildningsbakgrund och sociala position i hög grad blir bestämmande för elevernas resultat (Lund & Lund, 2016). Mottagandet av nyanlända flyktingar och formerna för detsamma har varit en återkommande fråga för diskussioner och utred- ningar i Malmö. Även undervisningen och den ämnesdidaktiska praktiken kan i detta sammanhang betraktas ur ett kritiskt reflekterande perspektiv, exempelvis genom att påvisa hur normer för svenskhet, invandrarskap och stereotypisering överförs genom själva skolämnena (Svensson Källberg, 2018). Ses de nyanlända elevernas livsvärldar och erfarenheter som resurser i lärandet eller betraktas de som tomma men annor- lunda behållare för påfyllning?
Mot bakgrund av befintlig forskning på området finns det också anledning att ak- tualisera och fästa blicken på skolans kompensatoriska uppdrag. Detta är också ett framträdande inslag i Malmökommissionens slutrapport, vilken alltjämt utgör rikt- ningsgivare i utformningen av de kommunala verksamheterna i Malmö. (Malmös väg mot en hållbar framtid. Hälsa, välfärd, rättvisa. Kommission för ett hållbart Malmö,
159
Elever som subjekt och aktörer med potential
Malmö 2013) Det är alltså ett uttalat och politiskt mål att skolan skall bidra till att överbrygga socioekonomiska klyftor och segregationsmönster. Riktlinjer, direktiv och högt ställda politiska mål är en sak; den vardagliga dynamiken och praktiken är en annan. Skolsystemets organisering avspeglar politiska beslut, lagstiftning och soci- oekonomiska strukturer i det samhälle där den sker. Skolförvaltningarna och skolor- na kan inte påverka själva utgångspunkterna för verksamheten i strukturell mening. Men! Skolan som en plats för interaktion, lärande och pedagogisk kraft är likväl intakt oberoende av var den är belägen i staden – skolan är en plats där eleverna kan bli synliga som subjekt och i sin fulla potential. Den principen är också reglerad i läro- plan och skollag. Skolorna i Malmö trotsar skolsegregationen genom att samarbeta sinsemellan och utveckla mötesplatser över skolgränserna från Strandskolan i väster till Apelgårdskolan i öster. Ett exempel på detta är projektet Grundskolefotboll mot rasism – för allas lika värde som organiseras av avdelningen Pedagogisk inspiration i Malmö stad i samarbete med Malmö FF, en rad organisationer från civilsamhället och de deltagande skolorna där elever från flera Malmöskolor i årskurs 6 möts inte bara för att spela fotboll tillsammans – pojkar och flickor från olika skolor och miljöer i samma lag. Här får elever också tillfälle att mötas och interagera över de segregerande demarkationslinjerna i samtal om barnkonventionens principer och barns universella rättigheter. Tanken är att möten som dessa löser upp dikotomin ”vi och dom” och om- vandlas till ett ”vi”. I årskurs 7 arbetar samma elever i bokprojektet ”Stjärnresan”, där elevernas berättelser publiceras i en tjock och fin bok i antologiserien med samma titel (Stjärnresan 3, Malmö 2018). De nära 1 000 elever och författare som har medverkat med sina berättelser i de tre antologierna är ett vi utan något dom.