En diskursdynamisk metaformetodik

Lynne Cameron, en av grundarna till MIP, har på senare tid frångått ett MIP-nära analysförfarande till förmån för en diskursdynamisk metaforanalys.60 Hon fjärmar sig även mer och mer från den konceptuella metaforteorin och menar att metaforen inte kan skiljas från sin diskurs utan att bli någonting annat (Cameron, 2010a, s. 79). De identifierade metaforerna, här metaforiska vehiklar, analyseras inom DDA som en del av den diskurs de förekommer i och ses inte som enbart manifestationer av konventionella konceptuella metaforer. En metaforvehikel är ett ord eller en fras som bedöms ha metaforisk potential. Vehikeln behöver även en topik att fungera tillsammans med. Topik används här istället för måldomän, och kan förstås som det metaforen anses metaforicera, såsom KÄRLEK. I ett idealt exempel förekommer dessa tillsammans, som i ”hon är solen”, men explicita topiker förekommer sällan i talat språk (Cameron & Maslen 2010b, s. 103). Det är alltså de metaforiska vehiklarna som blir centrala för identifikationen, då topikerna i samtal ofta är implicita; samtidigt är topikerna troligen tydliga för diskursdeltagarna.

För att ytterligare fjärma sig från den konceptuella metaforteorin menar Cameron att det inte borde finnas något krav på att beskriva grupper av metaforer enligt överordnade konceptuella metaforer, framförallt då man inte säkert kan veta om konceptuella metaforer finns. Samtidigt diskuterar Cameron, i samarbete med Gibbs, att de konceptuella metaforerna anses vara en del av den totala dynamiken (Gibbs & Cameron, 2008; se avsnitt 2.2.6 ovan). De mönster som går att identifiera i diskursen är likafullt av intresse: ”However, we are interested in patterns of metaphor vehicles used across a discourse event, or particular bounded episode of discourse” (Cameron, 2010a, s. 80). Här introduceras även termen discourse event; diskurshändelse. En diskurshändelse är en händelse som innefattar både språkande och metaforicering. En lektion, en intervju eller ett gruppsamtal räknas som en diskurshändelse (Cameron, 2010a, s. 93). Diskurshändelsen är situerad i det aktuella samtalet, och blir på så sätt unik för det aktuella samtalet. I diskurshändelsen förekommer även lokala aktiviteter, här kallade diskursaktiviteter. Dessa utgör delar av den totala diskurshändelsen. En diskursaktivitet ses som ett spår av det ”pratande-och-tänkande” (talking-and-thinking) som sker i realtid. Men likt Fairclough (1992)

60 Cameron får här stå som företrädare för den diskursdynamiska teorin och metodiken även om andra också bidragit. Vidare används förkortningen DDA även för den metodologiska delen av det diskursdynamiska ramverket. Detta då man på engelska pratar om approach vilket rör både teori och metod. Man kan givetvis tänka sig svenska översättningar, men både diskursdynamisk teori och diskursdynamiskt ramverk får förkortningar med andra konnotationer (DDT respektive DDR). Det finns vidare en poäng i att inte separera teori och metod inom ramverket då de måste fungera i symbios.

framhåller även Cameron (2010a, s. 83) att diskursaktiviteterna ständigt ingår i både större och mindre diskurssystem: ”So, any system that we focus on, such as a particular discourse event, is massively connected into larger and smaller systems”. Metaforerna bidrar här till hur diskurssystemen rör sig och förändras. Det blir här också viktigt att hålla isär det som Cameron benämner systematiska metaforer från det som inom CMT benämns konceptuella metaforer. Skillnaden är att man inom DDA undersöker de mönster som förekommer i diskursen, och menar att de metaforvehiklar som identifieras säger någonting om hur diskursen utvecklas och förstås. Man antar dock inte att de metaforvehiklar som identifieras måste utgå ifrån konventionella konceptuella metaforer, ej heller att de mönster som kan identifieras måste relatera till konventionella konceptuella metaforer. I det följande diskuteras den praktiska metaforidentifieringen enligt DDA. De fyra stegen i identifikationen har sitt ursprung i MIP, men har modifierats enligt följande (se Cameron & Maslen, 2010b, s. 104):

1. Analytikern gör sig bekant med diskursmaterialet;

2. Analytikern arbetar sig igenom materialet och letar efter möjliga metaforvehiklar;

3. Varje potentiell metaforisk vehikel undersöks sedan efter a. betydelsen i kontexten;

b. om det finns en annan, mer grundläggande betydelse;

c. om det finns en skillnad mellan dessa betydelser, och om det finns en överföring från grundbetydelsen till den kontextuella betydelsen;

4. Om den metaforiska vehikeln uppfyller de ovan ställda egenskaperna, kodas den som metaforisk.

Det är under punkt två som skillnaden från MIP/MIPVU blir viktig. MIP/MIPVU fokuserar ordnivån och analyserar lexikala enheter, vilket innebär att betydelsen finns i orden: ”language as a system in the minds of the speakers, with words as the basic building blocks” (Cameron och Maslen, 2010b, s. 104–105). Denna språksyn skiljer sig från den diskursdynamiska, som menar att varje gång människan använder språket till att uttrycka tankar och idéer så sker en mjukmontering (soft-assembling) av ord och fraser, så att dessa fungerar väl för effektiv kommunikation: ”What we see in talk or textual data is the outcome of this process of ‘soft assembly’, a trace of the mental activity that produced it” (Cameron & Maslen, 2010b, s. 105). Det som identifieras i materialet är alltså ord eller ordsekvenser som är potentiellt metaforiska.

Vid en jämförelse av MIP/MIPVU och DDA kan man även se att begreppet kontext relateras till på olika sätt. Inom MIP/MIPVU ser man främst till hur en lexikal enhet fungerar i den aktuella kontexten och hur denna kontextuella

betydelse skiljer sig från en grundbetydelse i en ordbok. Det diskursiva sammanhang uttrycket förekommer i får här inte lika mycket utrymme som hos DDA, utan fokus ligger på betydelseskillnad. Inom DDA tar man hänsyn både till den kontextuella betydelsen i jämförelse med en mer grundläggande betydelse, men även till det diskursiva sammanhang uttrycket förekommer i. Även diskurshändelsen och dess relation till andra diskurshändelser tas hänsyn till, likväl som att man följer metaforvehiklarnas förändringar och utvecklingar under hela diskurshändelsen: samma ord kan i en kontext vara metaforiskt, men inte i en annan (Müller, 2008). Inom MIP/MIPVU går man alltså mer rakt från den kontextuella betydelsen till grundbetydelsen, medan DDA går från kontextuell betydelse, via diskursaktivitet och diskurshändelse, till betydelsen i en annan kontext. Inom DDA får kontexten således större vikt och innebär samtidigt att språklig betydelse och metaforicering är ett dynamisk görande.

I en praktisk metaforidentifiering är det ytterligare en mängd detaljer att diskutera och avgöra, men dessa presenteras i samband med beskrivningen av den här studiens metaforidentifieringsmetodik nedan (avsnitt 5.4).

5.2.3 Sammanfattning

Metaforidentifikation enligt MIP/MIPVU och DDA har både gemensamma och särskiljande drag. Som alltid måste syfte styra vilken metod som förefaller lämpligast. För den aktuella studien används en modifierad version av DDA. Detta grundar sig främst i hur studiens material ser ut; ett autentiskt språkmaterial av talad svenska, skapat genom semistrukturerade gruppsamtal. Samtalsmaterialet är präglat av dynamiken och samspelet i gruppen, och det är av yttersta vikt att kontext och diskurs beaktas i analysen. Ett av de främsta hindren med att applicera en renodlad MIP/MIPVU på mitt material ser jag i förfarandet att analysera alla lexikala enheter separat. Som Marhula och Rosinski (2014) påpekar så finns det då en risk att man tappar bort den övergripande kontexten, dess samverkan med metaforiceringen, eller övergripande diskursiva/kontextuella sammanhang som samverkar med metaforiken. Inom DDA framhålls att konversation och kommunikation är ett dynamiskt samspel, där språket också tillåts ha oklara gränser, vilket rimmar väl med studiens syfte och grundsyn på språkande (se avsnitt 1.1; 2.4). Att se på språkande som en dynamisk process förefaller rimligt på flera plan, där Gibbs och Santa Cruz (2012, s. 307) uttrycker det stringent: ”[…] people’s metaphor performance is shaped by multiple forces interacting in partial, probabilistic, nonlinear ways”.

Metaforicering kan alltså ses som någonting som uppstår i samspel och kommunikation. Språkandet och metaforiceringen är en process, där språkliga uttryck alltid kan ha en potential att vara metaforiska (Müller, 2008). Detta innebär dock inte att kognitiva aspekter frångås, utan metaforicering i stort är en

kognitiv process. Med denna bakgrund förefaller det rimligt att företa studiens analys enligt en modifierad metodik enligt DDA. Men innan studiens metaforidentifieringsmetodik beskrivs, diskuteras hur en kulturell modell kan rekonstrueras utifrån språkligt material.