-löv-bebyggelsen i Skåne återfinns på lokaler som har varit attraktiva i en agrar järnålderskontext – bebyggda och uppodlade sedan tusentals år, med en god jordmån och vanligen också med en till- gång till ett flertal rika biotoper genom vilka man har kunnat förse sig inte bara med jordbrukspro- dukter utan också med fisk, vilt och icke odlade växter. Men det är mycket viktigt att konstatera att -löv-bebyggelsen inte reflekterar bebyggelsens
4. Se SGU Kartgeneratorn. Jfr också Callmer 1986.
5. Se Rindel 2002 s. 194 om en gradvis övergång från lättare till tyngre jordar på Själland under järnåldern.
6. Se RAÄ Fornsök samt där förekommande hänvisningar till arkeologiska undersökningar. Ett möjligt undantag, alltså om- råden som ännu inte var bebyggda, är områden i vilka moränlera har dominerat.
7. I forndanskan endast känt i sammansättningar, men i fornsvenskan belagt som lef ’lämning, kvarleva’ i Codex Bildstenia- nus (Söderwall 1884–1925 s. 746, Fornsvensk lexikalisk databas). För förhållandet till svenskans lämna, danskans levne, se Bjorvand & Lindeman 2007 s. 656.
8. Textens exakta termer: ”official property”, ”property handed over (not property left (by will), ’inherited property’)”, ”proper- ty assigned to”, ”property transferred to”, ”embedsgods” (Peterson 2010 s. 190 f.).
utbredning under den äldre eller mellersta delen av järnåldern, detta oavsett om vi tänker på den mest välmående, största och rikaste bebyggelsen eller bebyggelsen i allmänhet. Senare års arkeologi har tydligt visat att sydöstra Skånes bebyggelse under äldre och mellersta järnåldern inte alls begränsas till de större åarnas närområden. Vid denna tid har, något förenklat sagt, bebyggelse existerat näs- tan överallt i landskapets sydvästra och nordöstra slättbygder.6
Den skånska -löv-bebyggelsens utbrednings- mönster är så distinkt att man gärna vill se den förklarad på något sätt. På ett eller annat sätt får en sådan förklaring förstås gärna relatera till huvud- ledets appellativa betydelse, betydelsen av ordet lev. Topografiskt beskrivande ord kan vi utesluta här, ordet som sådant är odiskutabelt en urnordisk mot- svarighet till fornvästnordiskans leif ’arv; enka’, med pluralformen leifar som på norska betyder ’levninger; følger’, gotiskans laiba ’rest’ etc., mot- svarande ett feminint urgermanskt *laibṓ- (Bjor- vand & Lindeman 2007 s. 645 f.).7 Snarare blir det
då inom det sociala fältet vi kan söka förklaringar som också ger mening åt den särartade klusterlik- nande utbredningen av -löv-namns bebyggelsen. Men även om namnledens appellativa motsvarig- het kan identifieras och etymologiskt beskrivas kan den onomastiska betydelsen diskuteras. Här råder i viss mån delade meningar. Betydelsen ’arve gods’ har ofta föreslagits. Søndergaard varnar för denna, enligt hans mening alltför snäva special- betydelse, men är också skeptisk till en betydelse så vid (lev ’egendom’) att den spränger de etymo- logiska ramarna (Søndergaard 1972 s. 139). Mot bakgrund av sina studier av -lev-namnens förleder och utifrån en nyare syn på järnålderssamhället föreslår Lena Peterson (2010 s. 190 f.) ’överlämnad egendom’, ’officiell egendom’ eller ’ämbetsgods’, åtminstone för de av -lev-namnen som innehåller titelliknande appellativer.8 I dessa fall är det alltså
87
en ”passiv” betydelse som står i förgrunden; för- leden beskriver en mottagare, inte en givare. En möjlig komplikation kan uppfattas i omständig- heten att samma förmodade titel *saiwiharjaz som ingår i en grupp -lev-namn också tycks ingå i ett flertal -stad-namn (Peterson 2010 s. 191). I dessa sistnämnda har förleden alltid tolkats som ”aktiv”, i normalfallet beskrivande bosättningens grund- are. Detta behöver synbarligen diskuteras vidare, gärna också i förbindelse med de -stad- och -lev- namn i vilka förleden har en plural form.
-lev-namnens ”passiva” betydelse föredras också av Bent Jørgensen (2015 s. 44) som använder termen ”arvegods”, men i betydelsen ’arvegods overladt til den hvis navn eller betegnelse fremgår af forleddet’, i fråga om namn med *saiwaharjaz ’sjökrigare’ i förleden. Jørgensen understryker dock att både den passiva och den aktiva tolkningen fortfarande är likvärdiga möjligheter i en rad fall. En liknande både-och-tolkning förordas, mycket kortfattat, också i Svenskt ortnamnslexikon (2016 s. 215).
9. Se Albris 2017 s. 266 ff. samt där anförd litteratur.
En betydelse av -lev som drar åt ’ämbetsgods’ snarare än ’arvegods’ får, som Lena Peterson också betonar, betydande implikationer för hur vi skriver historien (Peterson 2010 s. 190). Analogier grun- dade på å ena sidan hur förlänings-, belönings- och allianssystem har fungerat i områden som är bättre belysta av historiska källor än Norden under järnåldern, och å andra sidan arkeologin i anslut- ning till högstatusbosättningar i Sydskandina- vien under samma tid är ett forskningsspår som redan är väl beträtt men som också bör rymma fortsatta möjligheter.9 Ett sätt att föra diskussionen
om -lev-namnen vidare kan vara att relatera dessa namn till den ekonomiska, agrarteknologiska och sociala påverkan och växelverkan som har funnits mellan kärna och omland vid järnålderns överregio- nala centralorter i Norden och Nordeuropa.
Den som senast har undersökt -lev-bebyggel- serna i en sådan tradition är Sofie Laurine Albris (2017). Hennes teori är att -lev-namnen repre- senterar ett system inom vilket bruksrätt till jord
Figur 2. De skånska orterna
med -löv-namn har kontakt med landskapets större vattendrag. Detta framgår tydligt om -löv-orterna och vattendragen placeras med utgångspunkt i Gerhard Buhrmans karta från år 1684. De två järnålders centralorterna Uppåkra och Vä är mycket centralt belägna i förhållande till -löv- bebyggelserna.
88
Ola Svensson De skånska -löv-namnen
tilldelas lågadel och hirdfolk från kungen eller hövdingen i utbyte mot lojalitet och tjänster, och att dessa bruksrätter inte har gått i arv. Systemet som sådant menar hon kan ha konsoliderats på 500-talet, men bebyggelser med -lev-namn kan ha funnits tidigare och då representerat något delvis annorlunda (Albris 2017 s. 289).
Som beskrivs av Peder Dam (2015 s. 30 ff., samt i denna volym), är -lev-bebyggelserna som regel stora byar och, av allt att döma, gamla byar. De är generellt belägna på goda jordar. I varje fall i Skåne, men också i flera andra områden, har de en nära anknytning till vatten (Søndergaard 1972 s. 26 ff.). Men ser man närmre efter upptäcker man att det inte finns -löv-bebyggelser längs alla de stora vattendragen, i alla gamla kärnbygder eller i alla lermoränområden i Skåne. Flertalet av de skånska -löv-bebyggelserna kan hänföras till två kluster: ett i sydväst och ett i nordost. Bilden innehåller inte helt få undantag, vilket också är värt att notera, men är ändå ganska tydlig. Klustren av -löv-be- byggelser överenstämmer inte med järnålders- bebyggelsens utbredning i sin helhet. Inte heller ger de mening utifrån den helhetsbild vi idag har av centralplatser och kärnbygder under den äldre och mellersta järnåldern. Viktiga kärnbygder, som Albo härad med Ravlunda, saknar helt -löv-be- byggelse, liksom den rika järnåldersbygden vid de norra delarna av Ringsjöarna och upp mot Finja- sjön. Vid de mellersta och östra delarna av sydkus- ten, med t.ex. Järrestad, saknas -löv-bebyggelse inte helt, men företräds endast av några få byar.