Energisystemperspektiv

I dokument Regeringens proposition 2008/09:163 (sidor 76-79)

75 Regeringens bedömning: Energieffektivisering bör bedömas utifrån

ett systemperspektiv. Detta innebär att den nytta som uppnås i form av mindre resursförbrukning och mindre miljöpåverkande utsläpp och på sikt också lägre kostnader ska ses som det egentliga syftet med energieffektivisering. Effektivisering i sig ska inte uppfattas som det egentliga målet.

Skälen för regeringens bedömning: Det krävs olika synsätt och beräkningsmetoder för att å ena sidan bedöma eventuell effektivisering av en enskild åtgärd, å andra sidan följa upp energi-effektiviseringen på aggregerad nivå i ett samhälle. Utvecklingen av samhällets energieffektivitet på aggregerad nivå beskrivs ofta på sätt som inkluderar olika åtgärders samlade effekt i ett systemperspektiv. Ett sådant begrepp är energiintensitet. Med detta avses förhållandet mellan samhällets samlade produktion och samlade användning av energi i form av tillförd primärenergi inkluderande de omvandlingsförluster som sker fram till slutanvändarens förbrukning av t.ex. elenergi. Direktivet handlar om främjande av effektiv slutanvändning av energi och ställer krav på medlemsstaterna att ställa upp ett preciserat vägledande mål uppgående till minst 9 procent till 2016. Energieffektivisering regleras även genom andra direktiv vad gäller energiprestanda hos enskilda byggnader3 och hushållsapparater4 samt genom ett direktiv för energieffektivisering genom främjande av högeffektiv kraftvärme5. Däremot finns inget direktiv som reglerar harmoniserad uppföljning av energieffektivise-ringen över hela samhället.

För att kunna sammanfatta alla energiformer i ett enda mätetal behöver omräkning ske till en gemensam dimension. Det finns inte en för alla situationer relevant och vetenskapligt korrekt formel för omräkning av samtliga förekommande energislag eller energibärare till ett gemensamt mätetal som kan utgöra grund för fastställande av om t.ex. en målnivå om 9 procent effektivisering har uppnåtts. Lokalt producerad solvärme eller utnyttjad spillvärme är inte kvantitativt jämförbart med uttag av elenergi under höglast i elsystemet. I energitjänstedirektivets bilaga II anges exempel på faktorer för vissa energibärare som får användas när användning av olika energiformer summeras till ett samlat mätetal för att beräkna uppnådd energieffektivisering. För elenergi anges explicit

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energiprestanda (EGT L1, 4.1.2003, s. 65, Celex 32002L0091).

4 Rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser och om upphävande av direktiv 79/530/EEG (EGT L 297/92, s. 16, Celex 31992L0075), Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG av den 6 juli 2005 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter och om ändring av rådets direktiv 92/42/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/57/EG och 2000/55EG (EUT L 191, 22.7.2005, s. 29–58, Celex 32005L0032)

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG (EUT L 52, 21.2.2004, s. 50, Celex 32004L0008).

Prop. 2008/09:163

76 faktorerna 1,0 eller 2,5 som faktorer som en medlemsstat får välja utan

att ange något motiv för valet. Det anges även explicit att åtföljt av en motivering står det medlemsstaten fritt att använda annan viktningsfaktor. För bränslen anges i bilagan deras effektiva värmevärde, i flera fall med ganska breda intervall. Det är därför nödvändigt vid beräkning av uppnådd energieffektivisering att dels fastställa olika bränslens energiinnehåll, dels ange viktningsfaktorer för energibärare som inte finns upptagna i bilagan. Det angavs tidigt under arbetet att kommissionen hade för avsikt att genom den till direktivet kopplade föreskrivande kommittén vidareutveckla och precisera bilaga II med viktningsfaktorer. Detta arbete har dock ännu ej inletts och utredningen har därför varit hänvisad till att välja faktorer för de energibärare som används i Sverige.

Denna grundläggande problematik i uppgiften att väga samman otaliga åtgärder som bidrar till energieffektivitet till en enda samlad siffra för hela landet ägnades stor uppmärksamhet av utredningen. Utredningen drog slutsatsen att varje åtgärd hos slutanvändaren naturligen följs upp av den enskilde på slutanvändarnivå. Samtidigt bedömde utredningen att det är lika naturligt för samhället att bedöma den samlade effekten av otaliga olika åtgärder genom att deras samlade effekt ses i ett systemperspektiv.

Därigenom kan den uppnådda effekten beskrivas mer rättvisande i form av minskad primär energianvändning och minskade utsläpp av klimatpåverkande gaser.

Utredningen motiverar denna syn med att en minskning av den slutanvända mängden energi inte med automatik innebär att också mängden primärenergi minskar lika mycket. I vissa fall kan primär-energianvändningen till och med öka trots att mängden slutanvänd energi minskar. Detta förhållande kan illustreras med ett exempel där en mindre effektiv panna för lokalt producerad brännved ersätts med en mer effektiv pelletspanna. För att bedöma den samlade effekten måste beaktas att pelletseldningen också medför energiförluster i form av den energi som förbrukas i pelletsfabriken. Endast i de fall skillnaden i verkningsgrad i villapannan mer än kompenserar för den tillkommande energianvändningen i pelletsfabriken innebär åtgärden en effektivisering även på systemnivå. Även om utbytet inte medför effektivisering på systemnivå kan den ökade bekvämligheten med pelletseldning samt mindre luftförorening genom bättre förbränning av pellets mer än väl motivera bytet till pellets. Ett drastiskt exempel är om man ersätter lokal bränsleanvändning med elvärme för uppvärmning. Lokalt uppfattas detta som en effektivisering; förluster med rökgaser m.m. bortfaller och huset använder färre kWh el än vad som tidigare förbrukades i form av ett bränsle. Beaktar man även de förluster som sker i kraftverk vid elproduktion blir dock i allmänhet resultatet det omvända; övergången till elvärme är inte en effektivisering eftersom samhället efter åtgärden måste tillföras mer primär energi för att upprätthålla samma funktion.

Detta är motivet till att direktivet explicit anger faktorn 2,5 som en lämplig viktningsfaktor för el. Samma viktningsfaktor används även i det nyligen antagna nya ramdirektivet för avfall att användas vid bedömning av total energiåtervinning vid avfallseldade kraftvärmeverk.

Utgående från detta resonemang beräknade utredningen faktorer som för olika energibärare återspeglar den energi som antingen bortgår i

om-vandlingsförluster eller måste tillföras i förädlings- och distributionsled för att energin ska nå slutanvändaren i för denne användbar form. Råolja förädlas i oljeraffinaderi och distribueras i form av lågsvavlig eldnings-olja till slutanvändare. Energiförlusterna i tillförselkedjan för eldnings-olja beakta-des genom faktorn 1,2 som återspeglar att det förbrukas ca 1,2 kWh råolja för att driva systemet så att slutanvändaren kan få 1 kWh oljeprodukt.

Prop. 2008/09:163

77 En speciell och för Sverige betydelsefull energibärare är fjärrvärme.

Vid anslutning till fjärrvärme flyttas tidigare förluster i t.ex. en egen oljepanna för fastigheten till det ovanför liggande systemet. Samtidigt öppnas möjlighet att göra radikala effektiviseringar genom att använda högeffektiv kraftvärme. Infrastrukturen fjärrvärme öppnar också möjligheten att använda spillvärme för uppvärmning. Denna flexibilitet medför att den samlade systemeffektiviteten är unik för varje fjärr-värmesystem och utvecklas över tiden. För att åtminstone approximativt återspegla den verkliga energieffektivisering som detta innebär be-räknade utredningen en faktor som återspeglar medelvärdet för all fjärrvärme i landet.

Med dessa av utredningen beräknade för Sverige rättvisande faktorer fann utredningen att direktivets krav på minst 9 procent energi-effektivisering kommer att uppnås. Flera remissinstanser har påpekat att de beräknade viktningsfaktorerna är osäkra och att beräkningsresultatet följaktligen åtminstone måste tolkas med stor försiktighet. Beaktande denna osäkerhet i precisering av viktningsfaktorer är det likväl möjligt att dra vissa slutsatser om prioritering av energieffektivisering. Detta innebär att effektivisering av uppvärmning som sker med el bör vara prioriterat medan t.ex. bostäder som uppvärms med i huvudsak gratisenergi bör ges lägre prioritet. Över huvud taget ger all effektivisering av elanvändningen i slutanvändarledet god utdelning genom elens höga viktningsfaktor vid marginella konsumtions-förändringar. Samtidigt kan övergång till elanvändning med effektiv teknik vara en i sig verksam effektiviseringsåtgärd. Detta kan exemplifieras med effektiva värmepumpar och eldrivna fordon. En annan slutsats kan vara att vissa effektiviseringsåtgärder, som inte alls berör slutanvändarna, också bör prioriteras, t.ex. en ökad användning av industriell spillvärme. Bl.a. för att främja detta har regeringen beslutat om direktiv för en utredning om förutsättningarna för att införa ett lagstadgat tredjepartstillträde till fjärrvärmenäten (dir. 2009:5). I detta sammanhang är det även angeläget att Energimyndighetens arbete med att se över styrmedel för att tillvarata industriell spillvärme fortsätter.

I avsaknad av på gemenskapsnivå harmoniserade faktorer för alla relevanta energibärare är det inte till alla delar meningsfullt att i dagsläget precisera en målnivå över energitjänstedirektivets krav på minst 9 procent. Mer relevant är att fokusera på det nya målet på 20 procent energieffektivisering av samhället som helhet (se vidare avsnitt 9.2). Med genomförda åtgärder och redan fattade beslut uppfylls kraven i detta direktiv och effekten är ett betydande bidrag till att uppnå målet om 20 procent total effektivisering till 2020.

I dokument Regeringens proposition 2008/09:163 (sidor 76-79)