Historieläroböckernas avsaknad av finsk etnicitet i Sverige kan kopplas till både Göran Andolfs och Johan Wickströms resonemang om hur en förändring skett i läroböckerna runt 1870. Andolf menade att den allmänna historien från denna tidpunkt enbart behandlade folk som ansågs ha bidragit till den västerländska kulturens utveckling. Wickström skriver att från 1868 fanns ett medvetet osynliggörande av annan etnicitet än svensk i svenska läroböcker. Sammantaget bildar detta en förklaring till avsaknaden av finsk etnicitet i denna studies historieläroböcker.

Skildringar av etnicitet har återfunnits i studiens geografiläroböcker och där nämndes oftast både svensk och finsk etnicitet i båda länderna. Historieläroböckerna vittnar om ett nästintill fullständigt osynliggörande av finsk etnicitet i Sverige. Detta motsäger Tingstens tanke att beskrivningar av nordborna kan ha lämnats till historieböckerna eftersom han i sin studie av geografiläroböcker saknade beskrivningar av nordiska etniska grupper. Geografiläroböckerna beskrev dock både svensk och finsk etnicitet även om förekomsten såg olika ut i mängd. De svenska läroböckerna nämnde finnarna via korta och få citat, medan de finlandssvenska böckerna var utförligare och citaten var både många och långa. Dock nämndes i huvudsak finnar i Finland i den finlandssvenska kontexten. De finska grupperna i Sverige behandlades med svalt intresse av de finlandssvenska läroböckerna; ungefär en tredjedel av böckerna nämnde deras existens. Ett sådant resultat kan bero på finlandssvenskarnas relativa ointresse för en finsk befolkning i Sverige. Deras fokus låg mer på att bevara sin existens och status i Finland,

samt att koppla sin egen härkomst till Sverige och germaner i övriga Skandinavien.

Beskrivningarna av finsk etnicitet i de två ländernas läroböcker kan härledas till de bilder som främst skrevs fram i skaldens Runebergs diktverk om bonden Paavo. Liksom Runeberg beskrev läroböckerna finnarna som envisa personer som kunde härda ut. Att föreställningen om finsk etnicitet hade påverkats av Lönnrot, Runeberg och Topelius överensstämmer med tidigare forskning.530 Eftersom beskrivningen som spreds var erkänd av finnarna själva kunde den lätt reproduceras till stereotyp och det är tydligt att de svenskspråkiga läroboksförfattarna i båda länderna skiljer mellan svenskar och finnar, där finnar fick rollen som främmande element. Runebergs envisa bonde Paavo passade bra in i den svenska föreställningen om skogfinnar och perifera finnar i norr. Pörten, magra jordar, enslighet och svedjebruk återfanns i flera läroböcker. Denna uppfattning om finsk etnicitet syntes även när skillnader mellan svenskar och finnar i Finland beskrevs.

Den finska förmågan att härda ut sågs som positiv gällande tiden före 1809. Dock kom envisheten senare att användas mot finnarna i Sverige, då försvenskningen av Norra Sverige inte gick så snabbt och smidigt som önskvärt. Vid de svenska beskrivningarna av envisheten kan ett mönster av begreppsförskjutning i läroböckerna skönjas. För den gemensamma tiden berättades historien om de tappra, envisa finnarna som alltid stod troget vid Sveriges sida och härdade ut mot ryssens härjningar och hårt klimat. Historien om finnarna efter delningen förändrades, finnarna beskrevs okulturella och obildade och deras envishet ansågs hämma anammandet av svensk kultur. Ibland beskrev samma bok två helt skilda föreställningar om finsk envishet, det är inte bara skillnad över tid mellan böckerna, utan även över tid inom böckerna. Här ses således både en reproduktion och en transformering inom samma bok, vilket tyder på att en del historia ansågs okontroversiell, medan annan var känslig och krävde förhandling vilken ledde till transformering. Givetvis kan en diskussion och förhandling också leda till att den gamla texten kvarstod, men att all historia inte var kontroversiell är dock tydligt. Att svenska läroböckers föreställning om de envisa finnarna förändrades, kan ses om ett exempel på hur tolkningen av historien möter upp nuets krav.

Sverige behövde en orsak till att försvenskningen inte gick bra i norra Sverige, en orsak som inte skadade Sveriges självbild som goda härskare. Den positiva envisa egenskapen från historien kunde vändas till negativ. Det var en bild och en stereotyp som finnarna själva varit delaktiga i att skapa,

530 Sten Högnäs och Matti Klinge menar att den allmänna bilden av finsk etnicitet har kopplingar till Runeberg, Lönnrot och sedan även Topelius. Ursprungligen var det grecomani och klimatlära som skapade bilden. Klimatläran passade också bra in i den svenska kontexten och den individualistiska nationalismen med nationen som övergripande och som genom sin natur och kultur präglade befolkningen och dess egenskaper.(Sten Högnäs (1994) s. 15-22 och Matti Klinge (1983) s. 43)

därför var den etablerad och svår att förändra. Envisheten skrevs fram i beskrivningen av den gamle trogne vapendragaren och broderfolket under den gemensamma tiden, men fungerade också som förklaring till den tröga försvenskningen i finnbygderna i modern tid. Den positiva envisheten anpassades till den nutida kontexten som negativ, detta alltså även inom samma lärobok.

1900-talsbilden av finsk etnicitet i läroböckerna som envis på ett negativt sätt var samtida med den svenska självbilden av svenskarna som organisatoriska, fredsälskande och kulturella. Svenskarna på båda sidor om Bottenhavet beskrev sig själva som rasbiologiskt högst stående medan finnarna placerades som förmodade mongoler långt ner på den rasbiologiska skalan. Ingmarie Danielsson Malmros beskrev i sin läroboksundersökning att Sverige visade upp ett gott självförtroende som föredöme, något som bekräftas i denna studie. Läroböckerna utgår från Sverige som norm genom hela historien och dömer således finnarnas handlande utifrån det.

I den finlandssvenska kontexten gjordes mycket detaljerade beskrivningar av både de olika finska stammarna, men också av de svenska. Beskrivningarna vittnar om en stor tilltro till både klimatlära och individualistisk nationalism, dock mer regionalism än nationalism. Skillnaderna mellan tavaster, kareler och savolaksare, samt mellan ålänningar, nylänningar och österbottningar visar på hur viktig den nationella/regionala kulturen och naturen ansågs vara för stammarnas utveckling och inre likriktning. Den svenska kontexten är mindre detaljerad, men inte mindre stereotyp. Likheten mellan de två svenskspråkiga gruppernas beskrivningar är annars slående, både i beskrivning av finsk etnicitet, men även gällande självbilden. Nordens fransmän var en illustrerande beskrivning av de bildade och kulturella svenskarna med sitt

artiga umgängessätt, vilken återfunnits i Elis Lagerblads

geografiläroböcker.531 Epitetet Nordens fransmän sammanfattar den samlade föreställningen av svensken i båda lärobokskontexterna och det var en beskrivning som både svenskarna och finlandssvenskarna säkert gärna ställde upp på, särskilt i kontrast till finsk etnicitet som beskrevs som sega, envisa, perifera och agrara.

Ett annat resultat i denna studie är hur finlandssvenskars framgångar i svenska läroböcker förklarades med på deras svenska arv och de egenskaper som den svenska stammen innehade. Även detta går i linje med Ingmarie Danielsson Malmros resultat där hon beskriver att allt ifrån demokratiska odalbönder, uppfinningsrika företagare eller fredliga kungar lyftes fram just för sin svenskhet. Svenskheten beskrevs i den svenska lärobokskontexten genomgående med positiva karaktärsdrag och finlandssvenskars framgångar

kopplades ofta till sin svenska etnicitet istället för till sin nationella tillhörighet i Finland.

Att svenska läroböcker beskrivit andra etniska grupper via stereotyper, påverkade av socialdarwinism och rasbiologi,532 gäller också för beskrivningar av finsk etnicitet i denna studie. Även om innebörden av finska egenskaper ges olika betydelse under perioden är beskrivningarna av

egenskaperna generaliserade, sterotypiserade och reproducerade.

Beskrivningarna i läroböckerna kan också sägas likna de tre betydande läseböckerna för tiden.533 Geografiläroböckernas landskapsbetoning, samt de perifera finnarna liknar mönster i Nils Holgerssons underbara resa. Beskrivningar av finnar som ihärdig, tålig och trög återfinns i Boken om vårt

land och avsaknaden av finsk etnicitet i historiska sammanhang

sammanfaller väl med Läsebok för folkskolan.

In document Den envise bonden och Nordens fransmän : svensk och finsk etnicitet samt nationell historieskrivning i svenska och finlandssvenska läroböcker 1866-1939 (Page 129-132)