Under första halvan av undersökningsperioden pågick en
identifikationsprocess om vad som Finland egentligen var, både språkligt, historiskt och kulturellt. Detta påverkade läroboksförfattarna i den finlandssvenska kontexten. De var ofta en del av den vetenskapliga akademin och/eller en del av det politiska etablissemanget, något som tydligt har framkommit vid studiet av läroboksförfattarna.
Läroböckerna vittnar om ett ökat intresse för etnicitet, ofta symboliserat via språk, runt 1870-1880-talet, först i Finland och något decennium senare i Sverige. Lyfts blicken mot den omgivande samhällskontexten kan förändringen kopplas till den finländska språkstriden men även till debatten runt Norges utbrytning från den svensk-norska unionen, samt fennomanernas kritik mot Sveriges och Norges minoritetspolitik gällande finskspråkiga minoriteter. Ainur Elmgrens studie av mellankrigstidens press visar också hur pressens negligerande av en finländsk autonom identitet som inbillad upprörde och förstörde relationerna mellan Sverige och Finland.
I svenska läroböcker beskrevs svensk etnicitet och nationell identitet som detsamma och någon motsättning skildrades inte. Andra främmande element som fanns inom Sveriges gränser, exempelvis samer och finnar, levde visserligen i landet, men ansågs behöva försvenskas535 till både språk och kultur. Den nationella identiteten beskrevs entydligt som svensk. Etnicitet skönjs som något bortom detta. Det svenska sågs som det rätta och den homogena svenska bilden var det som först och främst presenterades i de svenska läroböckerna.
I den finlandssvenska kontexten var motsättningen mellan nationell identifikation och etnicitet central och en förhandling dem emellan pågick i läroböckerna från 1880-talet och framåt. I undersökningens första decennium skildrade läroboksförfattarna de boende i Storfurstendömets
535 Det enda alternativet till försvenskning var exotisering, såsom endast de svenska renägande samerna “erbjöds”. Denna grupp samer stereotypiserades och målades in i ramar som den svenska staten snickrat (se exempelvis Karin Granqvist Nutti (1993) s.34)
kort och gott som Finlands befolkning. Efter Koskinens lärobok 1873 skiljde läroboksförfattarna mellan språkgrupper och sedan även etnicitet. Språket beskrevs som den centralt särskiljande gränsmarkören, men stor energi verkar ha lagts på att även åtskilja grupperna genom egenskaper och olika karaktäristika.
Nationens existens krävde att den egna befolkningen förmådde kommunicera sin nationella tillhörighet inom nationen. Likaså var det viktigt för den etniska identifikationen att ha en föreställning om en kontinuitet av gemenskap genom kultur, språk, livsstil eller historia. Resultatet av ett sådant resonemang syns i finlandssvenska läroböckers stora inre fokus på Finland. Att etnicitet skulle vara överordnad den nationella identiteten både bekräftas och motsägas vid läsandet av de finlandssvenska historieläroböckerna. Bekräftelsen gäller den äldre historien, vilken var direkt kopplad till de svenska läroböckers äldre historia. Där fanns ett tydligt svenskt perspektiv med kungalängder, krig, stormaktstid och svensk fullkomlighet. Svenskarna beskrevs som goda härskare, helt enligt germanska ideal. Betonandet av nationell identitet som överordnad återfinns i beskrivningar av finska språket framväxt, Håkan som medregent och även i bittra kommentarer om svenska kungar som inte lärde sig finska och inte heller kände omsorg om den finska rikshalvan. I studien ses betonandet av etnicitet och nationell identitet vara kontextbundet och till synes ambivalent. Svenskarna i Finland verkar inte ha velat göra avkall på sin svenska etnicitet i sin finländska nationella identitet. Läroboksförfattarna betonar visserligen en nationalistisk fosterlandskänsla, men förmedlar samtidigt den etniska samhörigheten som överordnad.
Balansgången i de finlandssvenska läroböckerna visade således en tydlig vilja att hävda sitt ursprung och sina rättigheter i en tid då svenskans plats utmanades starkt, men också en önskan om att inte vilja stöta sig med finnarna i den gemensamma kampen för ett självständigt Finland. Dessa kompromisser kan också vara orsak till den stora blandningen av influenser i den finlandssvenska historieskrivningen. Ambivalensen i de finlandssvenska läroböckerna grundades i en oro att inte få höra till nationen Finland samtidigt som de inte önskar kompromissa med sitt etniska svenska arv. Det dubbla identitetsskapande, som Niklas Ammert tar upp i sin studie av finlandssvenska läroböcker från 2000-talet, där kluvenheten mellan den med svenskarna gemensamma historien och framhävandet av Finland som det främsta, ses i läroböckerna redan vid tiden för denna undersökning. I den svenska kontexten upplevs inte denna inre motsättning alls, då den svenska nationella identiteten och den svenska etniciteten sågs sammanfalla. Dock syns en etnisk markering göras gentemot finlandssvenskarna och de beskrivs som svenskar med svenska rasegenskaper. På samma sätt ses den finska befolkningen i Sverige som finnar i de svenska läroböckerna.
I undersökningens läroböcker framträder tydligt att lärobokens syfte var att lära eleverna älska sina fosterländer, Sverige och Finland. De svenska läroböckerna förmedlade en historia som berättade om det förträffliga, moderna och fredliga landet Sverige, som vilade tryggt på sin långa storartade historia. Sveriges forna storhet beskrevs med stolthet och läroboksförfattarna målade upp svenskarna som goda härskare som alla undersåtar ville tillhöra. Sverige beskrevs också ha lämnat stormaktstiden bakom sig för att satsa på modernitet, fredliga samarbeten och trygghet för att kunna utvecklas inom bildning och industri. Läroböckerna tryckte på nationens storhet via historien med vikingar, storhetstid, krig och starka kungar samtidigt som den lyfte fram modernitet, industrialisering och bildning. Den svenska historien är tydligt präglad av fosterländsk anda.
Den nationella finlandssvenska beskrivningen visade Finland som en ung stark nation, med djupa rötter i finländska strävanden efter autonomi och självständighet. Läroböckerna fokuserade mycket på Finlands inre sammansättning och angelägenheter och hur landet trots sin litenhet lyckats bevara och bibehålla sin särart inklämt mellan, och integrerat i, jättarna Sverige och Ryssland. Envisheten och segheten ansågs ha gett resultat. Mitt i denna nationella berättelse syns också en etnisk-språklig berättelse om svenskarna, hur de levt i Finland lika länge som finnarna och hur deras närvaro bidragit till Finlands organisation, hur deras rätt till Finland och hur deras fosterlandskärlek är lika rätt och äkta som finnarnas. Läroböckerna tryckte på hur Finland är två folks nation, att de är som två sammanvuxna björkar på den finländska jorden, där den ena inte kan leva utan den andre. Ålandskrisen är ett intressant exempel på hur de finlandssvenska läroboksförfattarna ställdes inför ett etniskt-nationellt problem vid skildrandet av de två ländernas gemensamma beröringspunkter, men också av de inre finländska angelägenheterna. Ålänningarna önskade byta nationstillhörighet, de ville vara svenskar till både etnicitet och nationalitet. De finlandssvenska läroboksförfattarna hade svårigheter att beskriva detta och valde i de flesta fall att undvika frågan. Genom att undvika frågan visade läroboksförfattarna att frågan var för känslig eller en parantes som inte behövde omnämnas.