3.3.1 Det första valet efter kriget
3.3.1.1. Valobservationer
År 1996 hölls det första demokratiska valet efter krigets slut. Enligt Daytonavtalet skulle OSCE hjälpa till att övervaka valet som sågs som en chans för det internationella samfundet att bland annat besegra de nationalistiska makter som legat till grund för kriget – inte endast genom att besegra dem militärt utan även politiskt. I Republika Srpska ställdes hårda krav mot det serbdominerande partiet SDS att utesluta partiets dåvarande ledare och president för delrepubliken, Radovan Karadzic, från all typ av politisk verksamhet. Anledningen ansågs till synes vara uppenbar; med Karadzic som en del av den bosniska politiken skulle etniskt nationalistisk populism enkelt kunna dominera de första demokratiska sedan krigsslutet. OSCE och OHR gick så långt att man hotade att stryka valkandidater från SDS och utesluta dem ur valet om de inte gick med på kraven att utesluta deras före detta ledare. Till sist gick SDS ledarskap med på kraven men incidenten skapade redan inledningsvis i den bosniska demokratiseringsprocessen, ett spänt läge mellan det internationella samfundet och SDS (Chandler, 2000, s 119-120/122). Det uppstod även dispyter om yttrandefrihetens betydelse för den bosniska politiken. Från det internationella samfundets synpunkt sågs yttrandefriheten som en essentiell del av ett demokratiskt samhälle men såg även problemen som kunde följa. OSCE och OHR arbetade därför hårt för att begränsa serbiska politiker och medias uttalande i frågor som hade att göra med Daytonavtalets politiska och territoriella struktur.
Det fanns bland annat yttringar från serbiskt håll om ökad autonomi och självstyre i Republika Srpska – uttalanden som inte ansågs passande enligt OSCE och OHR (Chandler, 2000, s 120-121)
3.3.1.2. Valresultatet
När valet var slutfört visade valresultatet att de tre stora dominerande etniskt nationalistiska partierna HDZ, SDS och SDA hade vunnit en överväldigande majoritet av folkets röster. Tillsammans fick dessa tre partier ungefär 85 % av rösterna. Tillsammans med en rad mindre nationalistiska partier resulterade detta i att det nationella Representanthuset till 95 % dominerades av etniska politiska block (Chandler, 2000, s 69-70).
3.3.2 Valet 1998 – fortsatt internationell övervakning i Bosnien &
Hercegovina
3.3.2.1. Observationer under valet
I det allmänna valet 1998 hade de etniskt nationalistiska partierna fortfarande ett stort inflytande i den politiska debatten och det internationella samfundet gjorde upprepade ingrepp för att försöka motverka dessa strömningar (OSCE, 1998,s 5).
Med ökända krigsherrar som internationellt stod anklagade för krigsbrott mellan åren 1992-1995 ansågs det nödvändigt att OSCE och OHR använde sina befogenheter för att bekämpa nationalistisk populism även om man insåg det demokratiska problemet med att göra aktiva ingripanden i den bosniska politiken.
Det fanns ett stort problem med bland annat obalanserad media rapportering och i vissa fall hade det rapporterats att de stora etniskt nationalistiska partierna HDZ och SDA hade trakasserat mindre partier (OSCE, 1998, s 5/20/21). OHR och OSCE genomförde en rad åtgärder för att lösa problemen; man försökte bland annat uppmuntra partier att föra politiska frågor som sträckte sig över etniska skiljelinjer genom att ge ökat stöd från det internationella samfundet till de partier som nådde upp till dessa krav. Vad som stod klart vid valet var att ingen av de tre dominerande nationalistiska partierna HDZ, SDA eller SDS hade blivit beviljade denna typ av stöd (OSCE, 1998, s 7). Riktlinjer infördes även där det internationella samfundet tilläts utesluta partier från valet om de förde en för hektisk eller hatisk politisk debatt (OSCE, 1998, s 19). Som ett resultat av OHR och OSCEs beslutsamhet att bekämpa nationalistiska partier och skapa ett behagligt politiskt klimat togs hela 42 kandidater bort från vallistor. Av dessa kom 35 kandidater från de 3 stora dominerande etniskt nationalistiska partierna HDZ, SDA och SDS! (OSCE, 1998,s 9-10).
3.3.2.2. Valresultatet
Jag har haft stora svårigheter med att finna valresultatet från detta år och tyvärr har OSCEs uppgifter från valrapporter endast behandlat omkringliggande faktorer
runt valen, men missat att skriva valresultatet (OSCE, 1998). Jag har därför tvingats leta information om valresultatet hos andra källor. Sammanlagt fick de två dominerande etniskt nationalistiska partierna HDZ och SDS 24 % av rösterna.
Jag har dock inte lyckats finna uppgifter om SDAs valresultat från detta val (http://www.ipu.org/parline-e/reports/arc/2039_98.htm)
3.3.3 Valet 2002 – ett tidigt steg i riktning mot demokratisering och självstyre
3.3.3.1. Observationer under valet
Med användandet av en ny vallag utförde de bosniska myndigheterna för första gången ett allmänt val utan OSCEs övervakande (OSCE, 2003, s 1-2). Den nya vallagen fastslog bland annat att den nya mandatperioden för det nationella parlamentet och presidentrådet skulle vara 4 år och man gjorde mindre ändringar i valsystemet för att maximera proportionalitet (OSCE, 2003, s 1/3). Det låga procentuella tröskelvärdet för att komma in i parlamentet resulterade i ett extremt fragmenterat parlament med många småpartier. I det bosniska Representanthuset resulterade detta i ett parlament med hela 14 olika partier, där 7 av dessa partier bara hade ett mandat (i ett relativt litet parlament med 42 mandat) (OSCE, 2003, s 4/20). Etnisk nationalism har vid detta tillfälle fortfarande en betydande roll i den politiska vardagen och vid valkampanjer rapporterades det att etniska och nationalistiska symboler användes på plakat. Det förekom även att ledare för landets 3 största religiösa inriktningar (som även är anknutna till etniciteten);
katolicism, islam och ortodox kristendom, använde sitt inflytande för att försöka få väljare att rösta på nationalistiska partier. Det förekom även att mindre partier gjorde anspelningar på gamla motsättningar mellan etniska grupper från andra världskriget. De stora partierna SDS och HDZ anklagades under valkampanjen för att bara representera den egna etniska gruppens väljare, och i själva verket såg de sig själva som sin grupps egen försvarare. SDA anklagades i sin tur för att en av partiets högt uppsatta kandidater hade gjort ett uttalande som hade anspelat på att entiteten Republika Srpska skulle försvinna om de vann valet (OSCE, 2003, s 1/9/11). Den kroatiska presidentrepresentanten i det nationella presidentrådet blev också avskedad innan valet efter att han gjorde olämpliga uttalanden (OSCE, 2003, s 5) Det internationella samfundet försökte anta åtgärder för att förhindra att nationalismen spelade en för betydande roll i det politiska klimatet då det bland annat ställdes krav på att det kroatiskt nationalistiska partiet HDZ skulle omstrukturera sitt ledarskap för att få tillåtelse att ställa upp i valet (OSCE, 2003, s 6).
3.3.3.2. Valresultatet
I valet 2002 återtog de nationalistiska partierna en del av det inflytande som de hade förlorat under tidigare val. Under det allmänna valet 2000 hade ”Alliance for Change” lyckats prestera bra och överta många av de mandat som de nationalistiska partierna eftersträvade. Ett parti vid namn SDP (”Socijaldemokratska Partija Bosne i Hercegovine” eller Social Democratic Party) tillsammans med SBiH (”Stranka za Bosnu i Hercegovinu” eller Party for Bosnia & Herzegovina) var de huvudsakligen största partierna inom alliansen och de båda profilerade sig som icke-nationalistiska. Alliansen förlorade dock en stor del av sin makt vid valet 2002 och detta berodde främst på SDPs stora förslust i valet. Partiet gick ifrån att ha ett stöd på 26 % i valen till det nationella parlamentet, till att år 2002 endast ha 16 %. Vissa tror också att Alliansens misslyckande bland annat berodde på att de under sin korta 2 års mandatperiod inte lyckades genomföra reformer som påverkade vanliga människors vardag i så stor utsträckning. Därför blev valet 2002 ett sätt för väljarna att visa sitt missnöje mot Alliansens politik. Sammanlagt fick de tre stora dominerande etniska partierna HDZ, SDA och SDS ungefär 45 % av rösterna tillsammans i parlamentet (OSCE, 2003, s 4-5/20 & Burwitz, 2004, s 330-332).
3.3.4 Valet 2006; ökat självstyre men fortsatta etniska motsättningar
3.3.4.1. Observationer under valet
Valet 2006 karakteriserades av fortsatt nationalistisk prägel på politiken där andra sakfrågor inte fick så mycket debattutrymme. Det var även det första valet som helt och hållet administrerades av bosniska myndigheter. På ett fåtal platser i landet rapporterades det om vandalism mot religiösa byggnader och oroligheter.
Diskussioner om krigsförbrytelser gjorde debatten mellan olika grupper väldigt hektisk på vissa platser (OSCE, 2007, s 1/4/10). I staden Mostar uppstod det konflikter mellan kroatiska partier vilket skapade ett hatiskt debattklimat. Det uppstod även spänningar mellan de tre stora etniska grupperna när bosniakiska politiker diskuterade förslag om att göra den bosniska staten mer centraliserad.
Serberna såg detta som ett hot mot entiteten Republika Srpska och eftersträvade i sin tur ökad autonomi och hotade till och med om att genomföra en folkomröstning i entiteten för att avgöra frågan. Kroaterna ansåg i sin tur att en ny tredje kroatisk entitet borde skapas i Bosnien & Hercegovina eftersom de anser sig som grupp vara i underläge som en del av Federationen Bosnien &
Hercegovina. Eftersom denna entitet främst är dominerad av bosniaker känner sig kroater som minoritet politiskt negligerade (OSCE, 2007, s 4/10). Det uppstod också en dispyt mellan bosniaker och kroater när SDP i det regionala entitetsparlamentet lade fram ett förslag om att deras kandidat för presidentposten i det nationella presidentrådet skulle vara en kroat. Kroatiska väljare blev irriterade eftersom de ansåg att en kroatisk representant som blivit framröstad från ett parti vars främsta väljare är bosniaker, inte kan vara representativ för den
kroatiska gruppen (OSCE, 2007, s 10). Detta är ett typexempel på hur den bosniska politiken fungerar, d.v.s. att varje etnisk grupp måste skydda sina egna intressen mot de andra grupperna.
I sin valobservationsrapport belyser även OSCE problematiken med det politiska systemet som Daytonavtalet resulterat i. De menar att institutionaliseringen av de tre stora etniska grupperna är diskriminerande och bryter mot protokol no. 12 i ”the European Convention of Human Rights”
(ECHR) och artikel 7.3 av OSCEs ”Copenhagen document” från 1990. Problemet framstår väldigt tydligt om man tittar på presidentvalen; i Federationen Bosnien &
Hercegovina kan endast en kroat och bosniak ställa upp. Som serb har man ingen rättighet att ställa upp i valet. På samma sätt är det tvärtom i Republika Srpska;
som kroat eller bosniak har du ingen rättighet att ställa upp i presidentvalet.
Problemet kvarstår dock som väljare eftersom man som serb i Federationen Bosnien & Hercegovina inte har någon presidentrepresentant som kan representera den egna etniska grupp. Samma sak gäller även för kroater och bosniaker som bor i Republika Srpska. Institutionalisering av etnicitet är även ett stort problem för landets minoritetsgrupper. Sammanlagt finns det mer än 17 lagliga minoriteter varav romerna är den största. Eftersom de inte anses vara
”konstitutionellt fastslagna” folk, har de ingen rätt till minoritetsrepresentation som de andra 3 stora grupperna (OSCE, 2007, s 1/17).
3.3.4.2. Valresultatet
Sammanlagt fick de 3 stora etniskt nationalistiska partierna ungefär 31 % av rösterna, vilket var en rejäl förlust i jämförelse med valet 2002. Valdeltagandet var på ungefär samma nivå som förra valet, d.v.s. ca 55 % (OSCE, 2007, s 19/28-29)
4 Analys: Att förklara problemet;
”Consociational Democracy” i Bosnien
& Hercegovina
Inledningsvis vill jag sammanfatta tre slutsatser som går att utröna från det empiriska materialet. För det första; det politiska system som skapades i Bosnien
& Hercegovina efter tecknandet av Daytonavtalet har tydliga inslag av Consociational Democracy även om fallet inte lever upp till alla av Lijpharts krav.
För det andra; Röstandet på de tre stora dominanta etniskt nationalistiska partierna HDZ, SDA och SDS har kontinuerligt minskat, även om de fick ett större stöd i valet år 2002 än valet år 2000. Sammanlagt under en tioårsperiod från 1996 till 2006 har dock stödet minskat avsevärt. För det tredje; trots att minskandet i röstande på de tre dominerande etniskt nationalistiska partierna varit tydlig, verkar etnisk polarisering fortfarande vara en del av den bosniska politiska vardagen.
Den sistnämnda slutsatsen pekar också på ett stort validitetsproblem med min uppsats; ambitionen var att mäta etnisk polarisering genom att titta på röstande på de tre dominerande etniska partier, en operationalisering som visat sig vara felaktig.